Fortfarande fredag?

Nej inte riktigt men jag har bara inte färdigrapporterat fredagen än. Har inte sådär jättemycket att tillägga egentligen, men någon liten bild vill jag ändå få in.

Själva arbetsdagen var rätt hemsk. Massvis att göra, samt att saker och ting jävlades, så vi fick ingen finfredag direkt. Hindrade inte mitt järngäng att ordna en "hej då men snart är du tillbaka annars jävlar"- tårta till mig :) Så jäkla sött, jag kanske är barnslig, löjlig, kalla det vad ni vill, men sådana gesters betyder jättemycket för mig. Nästan tur att det var stökigt på jobbet annars hade jag väl lipat också!

Kvällen fortsatte med middag och lite barhäng innan jag klappade ihop av trötthet, ja INTE FYLLA haha, och däckade i sängen vid halv tolv.

TUSEN TACK till alla inblandade!! Ni är helt fantastiska och jag kommer sakna er alla på olika sätt!!

This is the last day of our acquaintance....

....I'll meet you later at somebody's office.....

Japp idag stiger jag upp till årets sista arbetsdag på Sundsvall Energi. Kanske sista för evigt också, icke att förglömma.

Det känns konstigt, sorgligt, spännande och ovisst, allt i en salig blandning, och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla alla känslor. Saknar redan en hel drös med underbara själar. Visst, de finns kvar men det är ändå inte samma sak. Livet rinner iväg, plötsligt har det gått år sedan man sist sågs. Jag gillar det inte. Inte alls.

Ikväll ska vi fira eller sörja. För mig blir det lite av varje. Häng med mig vetja, det kommer dokumenteras eftersom dagen fortlöper.

Inte många vakna när jag drog på jobbet a la Flintastyle this morning!

Allt är inte svett som droppar

Nää idag fick jag en riktig kalldusch på min löprunda. Vet inte om jag har blivit påverkad av boken jag läser, "Born to run", eller det är klart att jag blir påverkad! Boken är bra ut så många perspektiv att jag uppmanar er att läsa den, oavsett om ni är löpare eller ej. Jag har i alla fall fått fler perspektiv, distans och nya infallsvinklar på mer än en sak i livet. SÅÅ.....LÄS DEN!!

Sprang 14 sek snabbare än sist, värt att notera haha!

 

 

 

 

Husse är på rymmen igen. Turnè och skivsignering i samband med skivsläppet.

Mötte världens mest olyckliga Izzy i trappan. Hon var rätt snabb med att berätta att hon INTE gillade att ingen hade släppt in henne på hela dagen.

Fick gottgöra med lite soffmys...fast det var nog mest för min egen skull....

 

 

 

 

 

 

Skitviktigt att bädda rätt.....gärna fler gånger än en!

 

 

That´s my day....nu är det kväll och oklart hur den slutar dock! Hade planerat soffhäng med tvätt-och-städtema som kompliment, men Evan vill tydligen annat sååååå vvi får se :)

Mat-hat

Mat har aldrig varit just bara mat för mig. Ända sedan jag var barn har vi haft ett rätt snedvridet förhållande Mr Food and I. Hur blev det så kan man ju undra? Vi föds ju inte direkt med synen på mat som någon symbolisk belöningshägring, något som vi får och förtjänar när vi har gjort någonting bra, något vi behöver när vi har gjort någonting dåligt eller mår dåligt eller inte heller bara av ren slentrian.

Ursprungsvis såg vi alla mat som något nödvändigt. Våra kroppar signalerade att vi måste äta för att orka gå, jaga, springa, fly från faror, ta hand om vår flock....det var alltså helt en fråga om överlevnad.
Nu har vi misshandlat oss själva så till den grad att våra kroppar inte längre känner igen eller kan skilja på vad vi behöver och vad vi vill ha, vilket är två helt skilda saker.

När jag växte upp blev mat för mig någonting tryggt och mysigt. Från att ha varit profet i min egen stad (ja okej, min lilla sketna prick på kartan kan ju inte kallas stad men bare with me ok?), och haft tryggheten i min familj, dagmamma och min bästa vän Peter, hamnade jag i en läskig värld full av okända barn, skolfröknar, ansvar och krav. Prestationsångest var en känsla jag tidigt lärde mig att känna igen, och med den kom stressen samt vetskapen om att jag kanske inte skulle räcka till.

Detta gjorde att det blev en kamp att gå i skolan. Vi var ingen stor klass, bara tio elever, ändå blev till att ständigt slåss om att vara den mest populära, få umgås med den som var mest populära ifall man inte själv var det just för dagen, (vilket jag sällan iofs var), eller skulle man bli slängd till hyenorna och få stå ensam ful i ett hörn på rasten? Lektionena gick åt till att försöka göra uppgifterna snabbast, skriva skrivstil snyggast eller göra vad fan det nu än kunde vara bäst för enkelt!

Magen knöt sig, jag fick svårt att slappna av, alltid orolig, och när vi kommer till luncherna var jag riktigt ute i periferin och knatade. Kunde nästan inte äta någonting, allt bara växte i munnen och jag var ofta kvar till sist eftersom man "måste prova allt" och "äta upp det man tagit på tallriken". Vad fan var det för dum jävla regel när det inte ens var jag själv som valde mängden?!

Min räddning (och i vissa aspekter även fall) blev min dagmamma. Där kände jag tryggheten, värmen och känslan av att jag alltid var bäst. Den känslan, sammanfört med varm choklad, feta bullar med glasyr och hembakade segkakor med massa smör, satte tonen för vilken relation jag och Mr Food skulle ha i framtiden.



Jag har levt med en traditionell syn på kost. För att gå ned i vikt måste man äta mindre kalorier än vad man gör av mig, undvika fett men även snabba kolhydrater. Eller? Det är en snedvriden sanning som jag kommer ta upp i ett annat inlägg, för jag känner att det jag vill skriva om kost inte riktigt får plats i detta inlägg. Håll utkik för det är rätt intressant, och kommer förmodligen skapa uppror och en hel del frågor.

Jag har ätit sex gånger om dagen och alltid varit konstant hungrig. Det har blivit lite av en rolig grej, mitt mantra, att alltid tjata om att äta eller fika. "Du tränar ju så mycket, du behöver mer energi", är något jag ständigt och jämt får höra.
Nej, eller ja, visst tränar jag men jag är ingen elitidrottare som kör tre pass om dagen. Jag tränar något de flesta dagar, men det betyder inte att jag mal på fyra mil i löpspåret eller pressar mig tills jag spyr i gymmet. Jag har i och för sig rätt dåliga referenser, men jag tycker att min träning ser rätt normal ut, varken mer eller mindre.

Nu när jag, efter tävlingen, har insett hur jävla vridet samhällets syn på vad som är hälsosamt och inte är, har bestämt mig för att jag inte vill leva på samma sätt som jag gjort tidigare. Alltså hålla igen på maten, räkna på energibalanser, träna för träningens skull, jaga kilon, äta strikt och tråkigt större delen av tiden för att sen "kunna unna mig" något "gott", pressa mig att alltid göra bättre ifrån mig än sist för annars var träningen meningslös och stressa för att hinna klämma in mitt pass mellan allt jag skulle hinna med utöver det......

Ja som ni kanske ser och förstår är detta ingen hållbar situation. Nu har jag lagt om helhetstänket, för att försöka få en livslång och hållbar bana. Jag vill skapa kvalitet i mina träningspass, inte kvantitet. Jag vill kunna njuta av mat utan att skapa onödiga begränsningar.
Det är dock lättare sagt än gjort, speciellt när jag har en kropp som inte vill samspela. Inte just nu i alla fall. En kropp i balans är ett resultat av samspelet mellan mind, body and soul. Jag kan väl säga att jag inte är riktigt där än, men jag jobbar på det.

Att ha höga krav på mig själv är också något jag måste jobba med. Med nya kunskaper, nya synsätt kommer också pressen att prestera. Jag måste helt enkelt lägga ned det snacket och säga:

Du måste flytta på dig!!

51 minuters helvete

Ja så kan man sammanfatta min upplevelse av 10-kmslingan på södra berget. Förbannade mig, både under själva löpturen men även efter, att jag inte satsat på den här rundan tidigare, för den har verkligen allt jag måste bli bättre på! Backar som suger musten ur både lungor och ben, det är verkligen vad min kropp behöver!!

Undrar bara vad det är för snedvriden sadist som så slugt tänkt ut banan? Man börjar springa, man springer och springer. Skyltar med 10 km och 7 km seglar förbi och jag följer glatt spåret. Efter ett tag blir det mindre valbara spår och kvar är bara 10 km-skyltarna. Okej, ingen återvändo. Plötsligt flyter 10-km rundan ihop med 5 km. Ahaa nu närmar jag mig mål.....kan man ju TRO men ICKE!! Det går att skymta ängen, den satans ängen som är målet men ni ska inte tro att man kommer dit i första taget! Hell no, man springer och springer som en galning, runt runt och det känns som om målet aldrig kommer att komma. Ett tag funderade jag på om jag faktiskt hade lyckats börja om utan att se det haha! Men i mål kom jag och mina lungor svider fortfarande! 10 km är inte alltid bara 10 km, det beror helt på hur banan ser ut. Platt och flack, det klarar min kropp av att mala på i rätt bra tempo, men så fort det blir backar då vill den checka ut!

Fast nu är det rätt sweet att stoppa i mig lite lunch och börja tänka på att ta mig till jobbet.

Schleeeten

Efter 24h jobbande, och nej jag har verkligen inte suttit på arslet och petat näsan kan jag meddela. För en anläggning som ofta gör sitt eget jobb med viss tillsyn, ungefär som att vara barnvakt åt en sovande bebis, har den trilskats nog för en halv livstid. På ett sätt bra, tiden går fort och man måste vara snabbtänkt, men på ett sätt känns det ibland tröstlöst när man jobbat i 12h och ingenting är bättre än när man kom. Men så är det ibland, bättre lycka nästa gång!

Laddar för en löptur. Kändes som att jag aldrig skulle ta mig ur sängen ens, och tanken på att plåga mina lungor i löpspåret var rätt långt bort, men kaffe kan göra mirakel ibland så nu blrjat jag känna mig på g!

Wishing my life away

Dagar som denna, det är då man allvarligt talat undrar om man är helt slut i huvudet. Vad fan gör jag här liksom? Ändå...

Det är lite bittersweet symphony över det hela. Man vet vad man har men inte vad man får. Det är väl en process som allt annat. Jag tänker slå fast vid att jag ska vara stolt och sträcka på
mig själv för att jag åtminstone gör små utkast, små trevande försök. Sen vad det blir är en annan sak.

Just nu är det lite bittersweet i alla fall!

Don't be a stranger

Något jag bittert har fått lära mig är vikten av kommunikation. Både i privatlivet mellan partner/vänner/familj, men även i arbetslivet. Allt blir så mycket lättare när man slipper gissa sig till vad någon annan menar, varför denne beter sig så eller säger så. Ofta finns det en enkel förklaring och jag vägrar liksom att tro att människor är rakt igenom onda.

Jag har varit riktigt usel på den fronten, men jag har även tagit till mig av de konsekvenser sådant kan ge. Visst kan det vara väldigt svårt ibland att uttrycka sina känslor, speciellt när man själv inte riktigt vet varför man känner som man gör. Ändå tycker jag att det är så mycket bättre att köra med öppna kort.

Så jag pratar.
Jag öser ur, hink på hink, från den djupaste brunn. Jag frågar, funderar, ställer nya frågor, frågar om och fortsätter ösa.

För mig är det viktigt. Jag hatar känslan av ovisshet. Jag funderar på så vansinnigt många saker, samtidigt och hela tiden, så jag orkar inte lägga ned mer energi på att undra över sådant som jag faktiskt kan få svar på.

Jag önskar alla kunde göra detsamma. Så är det tyvärr inte riktigt har jag märkt. Det senaste året har väl aldrig så många haft så lite att säga om så mycket. Fast att ni har funderingar, det fattar jag väl. Nya val, nya beslut, och jag om någon vet att det kan vara väldigt svårt att ta ställning hur man ska agera.

Fråga!
Jag ber er, fråga! Jag begär inte att ni ska veta vad som är bra för mig, ibland är det viktigast att det är bra för er, men om ni är tveksamma på hur ni ska agera, snälla fråga. Jag blir inte arg eller upprörd, jag kommer snarare att bli glad över att ni bryr er såpass att ni vågar fråga.

Det finns såklart de som inte vill heller, de som skiter i vilket. Det är okej det med, även om det inte känns bra förstås. Men om det är så det känns så vore jag tacksam ifall jag fick veta det också, istället för att ni ler och tycker att allt är "kjempegott" eller vad fan det heter på norska.

Så, don't be a stranger, feel free to dig in!

U gotta roll with it

Ledig fredag, what to do?
Ja på nåt konstigt vis lyckas jag alltid klämma in åt helvete för mycket grejer, tidsoptimist javisst!
Har åtminstone hunnit träna. Inte helt oväntat eller hur?

Nu ska jag pinna in på stan för att luncha med en fantastisk människa. Tänkte på det förut idag, att man
behöver olika människor för olika saker. Just nu behöver jag kunna se saker på ett förenklat vis. Förenklat, glatt och optimistiskt. Så idag behöver jag Janne. En riktigt one of a kind- människa som jag har haft den grymma turen att lära känna!

U gotta roll with it....och efter idag kommer jag att försöka plocka fram detta fantastiska synsätt han besitter. Jag tar på mig Janne-brillorna liksom! :)

Born to run

Jag springer.
Jag har sprungit väldigt länge, och nu är jag trött. Ändå fortsätter jag, trots att jag inte vet om jag är på väg från någonting eller till någonting. Kanske just därför. Om jag visste vad jag är på väg mot så kanske jag inte skulle gilla känslan och jag skulle slå av på takten.

Det finns dock en plats där jag känner att jag får vila. Jag kan låta mina små ben sakta ned farten tills att jag inte alls rör mig längre. Jag känner hur varje muskel slappnar av, hjärtat slår av på takten och lugnet breder ut sig i varje skrymsle och vrå.

Jag kan inte stanna där, inte just nu. Jag är bara en gäst på genomresa, med en evig jordenrunt-biljett i min hand. Vistelserna blir dock lite längre varje gång. En dag kanske jag får tillåtelse att stanna men det ligger inte i mina händer.

Boken jag håller i min hand säger att vi är födda att springa. Jag antar att det inte är på det sätt som jag springer just nu. Så jag måste lära mig att springa rätt. Små, lätta, trevande steg, väl uttänkta för att inte skada och noga planerade för att spara på energin. En energi som behövs till annat. Alla kan lära sig, så också jag. Det tar bara lite tid.

Petar mina fingrar blodiga

Jag står framför en mur. Den är alldeles för hög för att jag ska kunna se över, och alldeles för tät för att jag ska kunna kika in och bekräfta min bild av vad jag tror finns där inne.

För jag har en bild. Den är varm, vacker och full av saker som får mig att må bra. Jag känner mig ganska säker på att jag har rätt för en gång vill jag minnas att muren inte var fullt lika hög som nu. Någon måste ha byggt på den, utan att jag har märkt det. Sten för sten, sakta men säkert har den förstärkts tills den blivit så stabil och tills att den som murat känt sig helt säker på att den är 100% pålitlig för att stå pall för allt.

Så jag står här.
Jag petar mina fingrar blodiga för att försöka skapa ett litet titthål. Varje gång jag tror att jag lyckats, är det som om muren självläker, och det enda jag åstadkommit är att trasa sönder mig själv.

Så jag står här.
Jag tittar, begrundar och försöker skapa en bild av vilka förutsättningar som finns, vad som är möjligt och vad som jag helt enkelt måste släppa fokus på. Kanske väntar och hoppas jag på att, om ingen kan hjälpa mig komma IGENOM muren, någon åtminstone slänger åt mig en repstege.

Dyster måndag utanför mitt fönster. Strategin att vara vaken halva natten för att kunna sova länge idag, höll lika tunt som den lovade runt. Såklart!

Här vill jag leva, här vill jag dö

Ja in a perfect world och om alternativet fanns. Eller kanske inte heller, jag kanske behöver kontrasten för att kunna uppskatta det fullt ut. Jag undrar dock, hittills har jag aldrig blivit hemmablind. Livet är alltid som vackrast här hemma.

Igår fick jag ett mail av en människa som jag redan innan beundrat för sitt mod och viljan att gå sin egen väg. Det mailet berörde mig djupt och jag är oerhört tacksam för att du ville dela med dig av dina erfarenheter och livsval!! Du fick mig även att känna att jag kanske inte är skvatt galen, samt att det ordnar sig till slut. Förr eller senare hamnar man på rätt väg. Det gäller bara att vara envis, ihärdig och att ha en sjujävla bra packad matsäck för hur lång vägen man måste traska på är, det kan man inte veta i förtid!

Helgen har gått i träningens tecken. Intervallpass, lite pt-assistans samt löpning, promenader och gymträning.....mjaa på den fronten har jag inte legat på latsidan!! Myskväll med bror och Puff på det så var lördagen fulländad.

Nu vankas snart middag med mamsen och pappsen innan jag ska dra mig in mot stan och lägenheten igen. Vad det bjuds på?
Paltbröd, fläsk och vitsås, kung och kanon!!

När mysiga saker gör ont

När husse åker bort får matte, ja eller vad jag är nuförtiden, ställa upp med en extratass. För er som inte har djur eller för er som tycker att en katt bara är en katt, är nog detta inslag rätt meningslöst. För mig finns det absolut inget meningslöst med det, inte ett dugg.

För mig är Izzy inte "bara en katt". Hon är en liten, ullig dampversion av mig. Alltid hungrig, smålat när tillfälle ges, yr, knasig, sällskapssjuk och allmänt dampig emellanåt. Hon är uppfostrad som en hund. Kör apport bättre än den bästa fågelhund, kommer när man visslar och följer med på promenader.

När jag bodde i huset gjorde hon mig galen ibland. När hon flög högt och lågt och rev av bromsmärken i sofftyget eller trampade runt i mitt ansikte klockan fem på morgonen för att upplysa att det minsann var dags att kliva upp, ja då var hon billig!

Nu.
Nu skulle jag ge vad som helst för att få vakna just på det sättet. Jag lämnade henne i huset eftersom det inte vore rätt att stänga in en utekatt i en liten lägenhet. En katt ska vara vild och fri, och man ska vara tacksam varje gång den vill komma hem eftersom det är något den bestämmer själv.

Så det gör ont.
Visst är det mysigt att få sno små stunder där jag kan trycka ned näsan i den mjuka, vita pälsen och känna värmen från en liten nos som buffar på uppmärksamhet. Men jag vet inte. Jag vet inte om det uppväger sorgen i att hon inte är min längre....

Lillgrisen å jag!

As I turn my coat

Förr hade jag väldigt många människor att prata med. När jag hade frågor och funderingar fullkomligt skottade jag ut mina egna känslor i etern, alltid med en naiv insikt om att alla som tog emot dem ville väl.

Nu vet jag att så är inte alltid fallet. Okej, människor kanske inte vill direkt ONT, men ofta färgas andras råd och idéer utifrån deras egna erfarenheter.
Människor som vill väl kanske inte heller kan se saker speciellt objektivt, utan vill vara just den som kan "fixa" mig så att jag går därifrån med en perfekt insikt och med nya verktyg för att göra det rätta för MIG.

När jag valde att lämna det jag under hela mitt halvvuxna liv hade byggt upp, pratade jag förmodligen med alldeles för många. Jag bjöd upp till en dans som blev rena ravepartyt och sista dansen blev, kanske inte fullt ut men säkert mycket beroende på just detta, inte speciellt snygg.

Hur lärde jag mig då att sortera?
Jag är inte säker på att jag har fullgod koll nu heller, men de jag väljer att öppna mitt hjärta för är betydligt färre. De som vänder kappan efter hur mina vindar blåser har jag stängt dörren för. Jag väljer att fokusera på de som lyssnar, begrundar, ställer motfrågor och ger råd, inte nödvändigtvis kanske lätta, smärtfria råd eller ens råd som jag vill lyssna på. Men jag vet att de gör det av kärlek och för att de är mån om mig. Dessa människor är riktiga guldkorn och jag vet inte hur jag ska vända och vrida mig för ni ska förstå hur mycket jag uppskattar det!!

Sen vill jag även påminna om, att bara för att man är den som gör ett val så är man inte utan känslor!
Jag kan skratta och le, se stark och tapper ut, men ni vet verkligen inte vad som rör sig och kryper runt i mitt inte. Så försök gärna att tänka på det nästa gång ni sular upp era krokodilkäkar. Å andra sidan kanske det är det som är meningen, att hugga för att se om det blöder? I så fall kan ni sluta nu för det funkar rätt bra!

Höstlig fredag i soffan med kaffe och keso/yoghurt med blåbär. Nu bär det av till gymmet för ett vidrigt hatkärlekspass, få se hur det går med tanke på omständigheterna.

Inte kaxig alls!

Inte idag. Kanske inte någon dag. Egentligen. Allra minst idag.

Först har tandsköterskan våldtagit både min mun och min plånbok. Mina tänder har sett likadana ut sen 2007, jag har haft samma tandförsäkring hela tiden. De begynnande hålen är desamma, men hålet i plånboken har blivit större. Konstigt nog följer inte tandförsäkringen samma väg som andra försäkringar. Alltså att det blir billigare ju äldre man blir. Här är det tvärtom. Det som är positivt är att jag har rätt bra tänder, det negativa är att jag borstar FÖR HÅRT så att mitt tandkött slits bort. Haha, ja jävlar, alltid kan man vara "bra" på nåt iaf!!

Nu är jag på väg till en ännu mindre rolig grej, som faktiskt får tandläkaren till en baggis. Jag har inte bestämt mig för om jag ska berätta om det eller ej, det får jag fundera på.

Så idag är jag inte kaxig alls. Håll min hand på håll idag, will ya? Själv tänker jag bege mig till ett happy place i hjärtat, till gårdagen faktiskt då jag hade en perfekt kväll. Piff & Puff all night long! Många långa funderingar som inte får någon rätsida på studs, men jag fick i alla fall en bra start. Hon är klok som en uggla Puff, världens bästa liksom!

Nej nu kan jag inte dra ut på det här längre, though I wish I could!

Ledig dag!

Och hur har då denna unga dam spenderat sin, på evigheter, första lediga dag tro? Gud så många som håller andan, febrilt söker på twitter, i Aftonbladets senaste nyhetsflöde, cause U'r dyin' to know right?

Jag har i alla fall SOVIT UT!! Jösses så skönt det var! Efter ett grymt skönt bröst/triceps-pass på gymmet drog jag med Sara på en tvåtimmarspromenad runt halva kommun. Vi hade visst mycket att prata om märker jag :)

Nu sitter jag på golvet hos bror och väntar på Puff. Vi ska ha pyjamasparty för brorsan är på kurs och vi har spabadet aaaall for ourselves :D Så nu har jag lagat mat, jag och Per alltså, så nu äre bara å vänta in ladyn!

Trendspaning och hemmakväll

Vi kan börja med trendspaningen......

 

 

 

Hittade dessa när jag och Bea gled runt och såg rika och världsvana ut på Birsta köpcentrum idag.

Allvarligt talat, är det mig det är fel på, håller jag på att bli gammal eller är det bara så att sådana pjucks tar mig tillbaka till en icke fördelaktig tid i mitt liv? När skorna var det som var störst och bredast i min silhuett, min då mycket bredare rumpa till trots.

Jag lovar och svär, den förste jag ser med dessa skor kommer jag att stega fram till och omyndigförklara på plats!

 

 

Dags för hemmaquäll och X-factory!

 

 

En kopp te, raggsockar på och lite ljus....

Home sweet home!

 

 

 

 

Jaja, bry er inte om mitt fejkade kn**lrufs, jag har för övrigt sett ut såhär hela dagen!

 

 

Har haft en alldeles underbar dag idag. Drog av ett ruskigt skönt rygg/benpass på gymmet.

Chins

Knäböj

Enbensmarklyft

Stångrodd

Benspark

Axelpress med kettlebell

Bicepscurl

 

Efter det blev det en snabbdusch och vidare för att hänga med bästa Bea. Jag har kommit på att jag har verkligen hittat "my girls". Efter år av att ha levt i tron om att jag och tjejer inte funkar ihop, har jag bara insett att jag inte har träffat RÄTT tjejer! Så nu har jag styrt upp det här bra, eller livet har styrt upp det bra. Jag har hittat några fina punkter som gör min cirkel rund och symmetrisk, and that makes me very happy!!!!

 

Kvällen avslutas hemma, ensam i soffan. Ruskigt skön avrundning måste jag säga. Jag är ett jädra bra sällskap till mig själv ibland :)

Så ikväll tänker jag inte låta mina egna tankar förstöra denna mysfaktorskänsla.

Nattinatti på er!!

Min kropp-för allmän beskådan?

Två månader har gått sedan jag tävlade. På två månader hinner det hända hur mycket som helst med en kropp, for good and for bad, beroende på vad utgångsläget är.
Mitt utgångsläge för två månader sedan var en utåt sett vältränad nåt-så-in-i-helvete-kropp, men på insidan var den på väg att lägga av. Dagen innan tävling hade jag 47 i puls, och hjärnan hade nog smått börjat montera ned funktionen. Jag orkade inte lyfta tungt på gymmet, jag orkade knappt lyfta mina egna ben uppför trappen, hell det enda jag egentligen orkade göra var att andas.

Ändå gillade jag det. Inte känslan av leka med min hälsa, men det jag såg i spegeln. Jag gillade att kunna se varenda muskel jag slitit mig till, eller som Andreas, en kille i min klass, sa: "Du måste ju kunna plugga anatomin lätt för du ser ju alla muskler på din kropp". Ja, på ett ungefär.
Jag gillade känslan av att vara smidig, lätt och tight.

Min kropp vill dock inte samarbeta sådär jävla lätt med mig. Den verkar inte gilla tanken på att vara rippad som ett ofrivilligt biafrabarn. Dessutom ska ni inte tro, vilket många verkar göra, att alla som tävlar i bodyfitness går runt och ser ut sådär dagligdags som de gör på scen. Det är oerhört, många, långa planeringstimmar bakom, och de som är duktiga har laborerat fram en plan som funkar för dem. Inte alls speciellt hälsosamt vill jag påpeka, utan endast till för själva ändamålet.

Så det känns liksom sådär att komma till gymmet och få höra saker som:

"Du ser mycket friskare ut nu när du har fått lite hull på kroppen."

Eller:

"Det är lite mer av dig nu, mycket finare."

Alltså jag VET att ni menar det på ett bra sätt, och att de flesta ser mig som mer vältränad än de flesta, men det spelar ingen roll. Att få höra att man lagt på sig några kilon, oavsett om det är från undernärd till normal, kommer aldrig att tolkas som positivt för en tjej. På ett sätt kanske jag får skylla mig själv, lite som att kändisar får ta att de alltid är i rampljuset och till för allmän beskådan. Jag har ju exponerat min kropp på bloggen, använt den som ett redskap och låtit er ta del av den. Det kommer jag fortsätta att göra, som nu när jag vill visa hur jag ser ut när kroppen kämpar för att hitta sin balans och jag försöker motarbeta och styra den rätt.

Jag vet att det kan ta tid. Från att ständigt varit hungrig och levt på underskott, till att plötsligt börja äta energirik mat som dock är nyttig och bra på alla sätt, kan vara knepigt att greppa för kroppen. Är det tillfälligt så den tror att den måste spara och lagra för fan vet när nästa svältperiod kommer? Eller är det något långsiktigt så att den känner att "okej, jag får mat, alltså vågar jag släppa ifrån mig energi också."
Det är inte BARA så lätt som energi in/energi ut. Grundtanken är rätt men det finns så mycket annat som spelar roll. Bra sömnvanor, hormonella balanser (speciellt kvinnor lider av detta), matvanor och träningsvanor. För en kropp i balans måste allt annat vara i balans också, och jag kan väl säga att det är rätt ont om det för min del just nu.

Däremot jobbar jag på det. En sund, frisk och hälsosam kropp som kan fungera optimalt i vardagen och som är full av energi inför träning, det är det jag strävar efter. Har ju fått de bästa redskapen genom min PT-utbildning, så jag vet precis hur jag ska göra. Det jag kan påverka och styra ska jag jobba med, det andra, mjukvaran här inuti, får jag lösa längs vägen.

Idag har jag inte direkt levt som jag lär. Sov tre timmar, klev upp och var så förbannad över att jag inte kunde sova att jag drog ut på en löprunda. 11.41 km och 57 min senare var jag hemma. Hade faktiskt kunnat kapa tiden mycket mer, men jag ville inte pressa kroppen utan bara låta benen trumma på, lyssna på mina andetag och känna vinden i ansiktet.

Anyway, nu har jag givit er lite av insidan av min hjärna igen, hoppas det smakade! Bjuder nedan på en bild tagen right as we speak. Då vet ni hur jag ser ut och jag vet hur jag ser ut och alla kan vara glada och nöjda. Deal?

 

 

 

Friday but who is counting!?

Tänkte ut och springa backintervaller idag, men när jag kommit utanför dörren kom det en massa hårda, stickiga regndroppar så jag fick tänka om. Blev ett snabbt pass på gymmet istället.

5 chins
10 thrusters (med hantlar)
10 armhävningar
10 kettlebellsvingar

Sju varv på nästan 10 minuter. Kändes inte som någon höjdartid alls. Det är svårt att motivera mig när jag kör ensam, det var roligare förr när vi var fler. (Japp det där var en pik hihi)

Snodde åt mig en oväntad spontandate med Evan på Waynes. Hon är så jäkla underbar, det är aldrig något krångel där!! Man kommer på nåt, slänger iväg ett sms och i nio fall av tio är hon alltid på! Goaste finaste gumman, du kommer aldrig fatta hur mycket du betyder för mig!!!!

Kvällen var planerad på ett sätt, men ändrade planer gjorde att den inte blev som väntad. Jag hatar verkligen när jag planerar efter ANDRA, och förbiser mig själv. Det är verkligen en del av mig som jag borde jobba bort, för det drabbar ju endast mig.

Nu är det nightwatch igen, ta en titt på hur nöjd jag är tssss!

Hello Mr Kantarell!

 

Morgonnvy jag önskar att jag fick ha varje dag!

 

 

I svampskogen

 

 

Godaste kaffet intas alltid utomhus!

 

Kan bara inte se mig mätt på detta!!

 

 

 

 

Dagens skörd

 

 

 

Idag var första dagen på väldigt länge som jag inte hade ett hjärta som rusade på i 180 knyck. Kände heller inte av den stress som den senaste tiden har bosatt sig i mig. Bara skogens sus, jordens dofter, en strålande sol och underbart sällskap. Sånt gör susen för kropp och själ!!

 

Nothing last forever dock, så nu är jag tillbaka i lägenheten, svintrött och med ett accelererande hjärta, snart på väg till första natten av fyra på jobbet.

Fattar inte vad jag ska göra för att bli av med den här känslan!!

 

" Nej tyvärr Herr Stress, du får inte bo här länge. Uppsägningstid säger du? Nähääee serru, när man har betett sig illa infinner sig ingen uppsägningtid må du tro, så bye bye bums iväg!"

 

Wishing it could just work like that. Just as simple as that.....

 



Själslig harmoni

Ikväll boostar jag mitt inre med en mysig kväll i en stuga vid havet. God mat i form av lax och ugnsrostade grönsaker. Efter en promenad längs havet sitter jag nu och sörplar kaffe och mumsar mandelpaj fylld med blåbär. Ja just nu har jag det överjävligt bra men det antar jag att ni fattar. Imorgon kommer kanske en djupare reflektion om mig och min kropp, men just nu orkar jag inte. Just nu vill jag bara stilla mitt sinne, sitta här, titta ut över havet och bara vara.

Vad är trygghet?

Försöker hitta något som kan beskriva vad trygghet är, men inte ens googlegubben kan välja ut en bild som är passande.
Tänkte då plocka fram en bild på en barnrumpa, men när jag insåg vilka möjliga bilder som skulle dyka upp på grund av DET sökordet så sket jag helt enkelt i det och lade ned det projektet.

Så här sitter jag, utan bilder och med en obestämd känsla av att vara barnrumpa eller otrygg. Kanske kan vi bena ut det tillsammans?

Tolv månader.
På tolv månader har jag:
Skilt mig
Flyttat från huset och lämnat i princip allt
Förlorat en av de absolut finaste männiksor jag känner
Hittat den absolut bästa saknade pusselbiten i mitt liv
Hyrt en lägenhet i 2:a hand där ingenting var mitt och det enda jag ägde var mina kläder
Flyttat från den lägenheten för att hyra ännu en lägenhet i andra hand
Köpt den lägenhet jag flyttade till
Sakta men säkert byggt upp ett nytt hem och en ny tillvaro
Köpt en bil
Deffat i 16 v för att delta i en Bodyfitnnesstävling
Deltagit i Tammerpokalen
Pluggat till Personlig tränare
Blivit Lic. Personlig Tränare
Blivit erbjuden jobb i Stockholm på True Sports and Adventures
Fått tjänstledigt från mitt nuvarande jobb
Tackat ja till tjänsten

Japp det är där jag är just nu. Jag har fått en fantastisk möjlighet, ett riktigt drömscenarium står mitt framför snoken på mig, och någonstans här inne finns den enorma glädjen och stoltheten över att JAG har, helt på egen hand, lyckats skapa detta. På något sätt har jag lyckats fånga drömmen precis i rätt stund.

Men.
Jag har ett stort behov av att känna mig trygg. Att ha koll på tillvaron, play it safe och, fast andra ruskat på huvudet och tyckt att jag varit "way out there", så har jag alltid sett till att jag har något/någon att falla tillbaka på. Jag har aldrig ens behövt fundera på möjligheten att det ens skulle finnas ett annat alterativ. Ja, jag har faktiskt varit precis så bortskämd!

Nu.
Nu är jag på väg mot något okänt. Något som inte alls är lika tryggt som jag är van vid. Det skrämmer mig och gör att jag inte kan tänka klart eller fokusera på allt fint som jag har framför mig. Är det här jag är en barnrumpa eller bara faktiskt jävligt normal? Gnäller jag som en bortskämd snorvalp eller är mina tankar och känslor berättigade?
Jag har ju just landat, i mig själv och i mitt "nya" liv. Jag trivs med den bilden, i alla fall till kanske 92%.....eller är det mer 78%? Sak samma, jag har ett starkt behov av att känna att jag klarar mig själv, har alltid trott att det är precis det jag har gjort, men när jag läser det jag just skrivit så inser jag att det är precis tvärtom. Jag har valt situationer och personer som gjort det möjligt för mig att kasta mig sådär "lagom" långt ut. Jag har aldrig klarat mig själv, jag har bara haft möjligheten att kunna välja när. Det senaste året har jag dock fått lära mig att stå pall för saker på egen hand. Jag har inte varit ensam, jag har bara fått stå och fatta mina egna beslut.

Det kanske är en process.
Jag måste analysera allt, stolpa upp det i olika kolumner, vrida och vända, klämma och känna, allt för att förbereda mig så mycket det bara går. Men går det verkligen? Att förbereda sig för LIVET?

Kanske ska jag se det såhär :) Busenkelt!!

Underbara älskade....

....mitt paradis på jorden, nu är jag hemma!! Säger godnatt och längtar redan efter morgondagen. Ska tydligen innefatta spabad, god mat och kära årerseenden!!
Sleep tight and hold on!!