IKEA- inte alltid djävulens verk!

När jag ändå hade förstört dagen med att tvingas kliva upp tidigt, trots att jag ska jobba natt, för att dra i mig två vaccinationssprutor inför utlandsresan, fortsatte jag bara i samma takt. Ett skrivbord från IKEA stod och häcklade mig i hallen så jag kavlade upp ärmarna och satte fart. Tack Fredrik för att du inte tagit tillbaka dina verktyg, utan hammaren hade jag aldrig överlevt!! :)

När man ska montera en IKEA-möbel bör man tänka på följande saker:

1. Avsätt åt helvete mycket mer tid än du någonsin tror är möjligt. Det ÄR INTE "bara några skruvar"..i bästa fall är det ju allihop, så var det för mig idag halleluja för det, utan det är ett helvetes massa mickel för att få ihop det. Naturligtvis vänder man (läs JAG) någon bit åt fel hål och vips har man (återigen läs JAG) fått en helt ny möbel, icke önskvärd dock.

2. När man börjar öppna ser paketet helt plötsligt mycket större och krångligare ut än vid första anblick. Ett konstaterande är ju ändå att det måste till en tjej för att skruva ihop en IKEA-möbel. För det första KRÄVS det att man läser beskrivningen, och nej det är inte speciellt macho när man har bankat ihop något med tvång och sen inser att det inte alls skulle ha bankats ihop, än mindre ens ha kontakt med varandra utan sitta helt separat. Sedan är verktygen utomordentligt gjorda......om man är en pygmè eller småväxt av annan anledning. Works for me!

3. Efter ett pass from hell som gjorde mig svettigare än mitt senaste gympass......säger väl inte sådär skitmycket om varken mitt gympass eller min svett.....men here it is! Till allmän beskådan!! Nu kan jag äntligen poppa Spotify i ena hörnet, spela in musik i andra och surfa på Fejjan med telefonen. All trådlös liksom!! Teknik-Smurfen som Bea så fint uttryckte det :D

 

Well screw this!

Efter att ha fått ett litet oroligt sms igår efter mitt senaste blogginlägg, insåg jag hur det kanske måste ha sett ut. Rätt bad va? Bad som i dåligt alltså.
Nu var det inte alls så jag menade! Jo ibland kanske, men på det stora hela är det jävligt bra med mig just nu. Jag är lite av alla årstider, klarsynt som vintern, förändrande som våren, skön som en sommarnatt och lite laidback som en höstkväll. So I manage just fine!

Känner att jag borde ta i med hårdhandskarna på vissa ställen, men jag vet inte riktigt var jag ska börja gräva. Jag vet inte ens om det skulle göra någon nytta. Så just nu väljer jag att fokusera på sånt som är bra och gör bra här i livet. Träning, härliga människor och framtidsplaner. Allt annat.........well screw it!! :)

Mina fyra årstider och allt däremellan

Jag har varit ute på en lång resa. Den kanske inte har varit fullt lika äventyrlig som Frodos, men den har varit tillräcklig för att förända min syn, som om jag har fått ett par nyslipade glasögon och nu ser jag knivskarpt. Lätt yr och illamående, men dock knivskarp.

Det är en fantastisk gåva, att kunna se och tänka lika klart som luften en kylig höstkväll när solen just är på väg ned. En gåva, men samtidigt en förbannelse.
För jag noterar mer. Ju mer jag noterar desto mer vill jag förändra, och i takt med att det inte alltid är möjligt stiger frustationen och irritationen över det jag ser så klart men inte kan påverka.

Samtidigt kan jag aldrig lita på mig själv. Hur hemskt känns inte det?! Att inte kunna lita på att det jag tycker och känner är det rätta. Mina tankar förändras hela tiden, precis som årstiderna.

 Ibland är jag varm som en sommardag i juli. Solig och ljus, het och full av möjligheter. Då mår jag som allra bäst och fattar, kanske inte alltid de mest genomtänkta, idèer, men åh så gott de gör i själen.

 

Sedan händer något och jag svalnar. Mina tankar blir en vacker, vemodig höstdag. Det finns ändå hopp men samtidigt finns förnimmelsen om att något svårt lurar runt hörnet. Jag blir på min vakt.

När vintern kommer är jag redan kall inuti. Frusen fast står jag där och noterar förändringarna. Jag känner inte så mycket, utan går mest på rutin. Ett steg tillbaka, ryggen mot väggen. Ljuset kommer liksom aldrig riktigt fram. Det går att skymta men det är väldigt väldigt svårt att lita på.

När våren kommer är jag fylld med tvetydighet. Ena sekunden har jag ett klokt beslut i min hand, i nästa har jag slängt det till vargarna och är i stället i full färd med att sätta nästa plan i verket. För det är ju det som är det absolut mest rätta......right?

Sådär håller jag på. Jag försöker övertyga mig själv om att jag i alla fall rör mig framåt. Det är mitt sätt att göra det på. Jag har aldrig direkt ångrat mina livsval, det är klart att jag många gånger tvivlar på min egen förmåga att fatta kloka beslut, men på det stora hela följer jag min "gut-feeling". Det är något jag är väldigt stolt över. Jag har skrivit om det förut och kommer förmodligen nämna den igen. Just nu är jag till viss del i absolut balans, medans vissa små delar av mig vacklar omkring som en tonåring efter sin första fylla. Ingen vacker syn, jag vet, men för de flesta går det rätt bra till slut ändå. Det gäller även mig.

 

Sundaymorning coming down

Det är någonting med söndagar som jag inte gillar. Jag har alltid en lite melankolisk, nedstämd känsla, som att jag bara går och väntar på att måndagen ska hit me like a fläskläpp. Skittråkig attityd, jag vet, men det är liksom inget medvetet vad. Jo jag KAN ju välja att tänka om och rikta tankarna mot något mer positivt, men känslan ligger ändå kvar och lurar i bakgrunden.

Idag lyckades jag dock lura den lite. Träning har oftast den effekten, såvida inte själva träningen i sig går dåligt för då blir jag riktigt förbannad haha! Idag dock överraskade jag mig själv genom att göra sexton doubleunders bara sådär rakt av! För er som inte vet är doubleunders något man ofta pratar om i Crossfitsammanhang, vilket innebär att man gör dubbla hopprepshopp istället för ett åt gången som man vanligtvis gör. Jag har aldrig klarat mer än kanske tre stycken, sen har jag alltid antingen tabbat mig genom att trassla in mig och piska mig själv tills armarna blivit röda av snärtarna, eller så har kroppen liksom förflyttats runt runt och jag har slagit i någon kringvarande utrustning.
Idag gjorde jag alltså 16 st, och det var inte ens planerat. Way to go Malin! Jag ger mig en klapp på axeln för ingen annan lär ju göra det haha.

Igår tog jag ut tummen ur arslet och begav mig in på stan för att handla en högtalarkabel så att jag ska kunna poppa min älskade musik på högre volym än vad telefon kan ge mig. Förstå min lycka när det funkade!! Så nu har jag musik också....CHECK!! Fortsätter dagen med lite Birstahäng och sen ska vi äntligen få träffa Bea baby och hela hennes crazy family! En bra söndag ändå :)

Friday on my mind

Igår skaffade jag internetuppkoppling hemma. ÄNTLIGEN I'd say!! Bredbandsbolaget kan man lita på, hoppas jag iaf då jag ikväll ska testköra kitet. Kände att det var dags att ta nästa steg i min relation till teknikens värld :) Snart ska jag briljera med att poppa spotify via riktiga högtalare också. Oh my oh my hur ska det sluta?!

Det verkar som att det har varit en fin höst/vinter-vad-man-nu-kallar-det-dag idag. Själv har jag mest sett insidan av min arbetsplats, vilket kan vara både hemskt trevligt och hemskt hemskt beroende på hur och vad man ser :) Tog några fina måbra-bilder från taket iaf, sånt som gör att det ryser och krullar sig ända längst in i själen.

Summa summarum har jag haft en riktigt bra vecka, både på träningsfronten men även på umgängesfronten. Det är något som jag värdesätter enormt så keep it coming please!!

Imorgon blir det middag hos bästfolket Bea och Tomas. AJJ LAJJK!!!

Ha en riktig finfredag nu alla!

Hej träningsvärk!

God damn it and holy crap!!
Vilken underbar träingsvärk jag har i....ja i stort sett hela kroppen!! Hade planerat att löpa intervaller idag men jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag karvade mig ur sängen imorse så.....
Ja jag antar att ni vet svaret om jag tog mig ut eller ej.......jag svarar B på den frågan!!
Men det är underbart. Trots att jag inte kan gå, krypa eller klättra, vilket jag bittert fick erfara på jobbet idag, och det gör ont när fickorna på arbetsbyxorna slår mot låren, så är jag så LYCKLIG!!
Lycklig över att vara igång på riktigt igen. Imorgon är det benböj och chins på schemat igen, få se hur det kommer att sluta. Kanske får jag revidera min plan. Om jag inte tar mig över parkeringen utan att se ut som om jag har skitit på mig, ja då får jag nog revidera lite.....

Annars då?
Kanske vill ni ha en summering av mitt liv. Ja det skulle jag själv behöva hjälp med för det är fan inte lätt att hänga med i svängarna, meeeen jag ska göra ett försök för er skull!
Kom hem i slutet på förra veckan och i måndags började jag jobba igen på mitt "gamla" jobb. Egentligen hade jag ju aldrig lämnat placet men ja, ni hajar. Planen är att köra på som vanligt och samtidigt dra igång min egna lilla bebis, eget företag som PT och Kostrådgivare. Det ska bli grymt spännande att komma igång, och jag hoppas att stan är redo!! Tänker inte säga så mycket mer just nu, jag vill ha planen klar innan jag kliver ut ur garderoben. Skoj ska det bli och jag hoppas att ni är med mig!!

Den egna träningen är för tillfället väldigt inriktad på Fitness 5-övningarna. Har som vanligt inte bestämt mig för om jag tänker ställa upp eller ej, men jag ser det som lite av ett mål i alla fall. Hur långt det räcker och hur bra det känns, ja det får väl tiden avgöra helt enkelt.

Det har hänt en massa med min egna utveckling det senaste halvåret. Jag har pendlat från att vara stor och stark till liten och svag. Jag har funderat åt än det ena, än det andra hållet. Jag har kastast mellan olika livslösningar, ena stunden högt över havet, andra stunden har jag sörplat dy.
Just nu då?
Ja just nu är jag rätt mycket i balans. Jag är lugn, fokuserad, förankrad och trygg. Just nu. Jag gillar den känslan och hoppas att den inte försvinner på en väldigt lång, lång stund. Den får gärna stanna för evigt, hell I might merry that feelin´!

Så just nu kära vänner, är jag pretty much as mycket på banan som det går att bli!

Enjoy life and DO IT!

Jag har försökt skriva ett blogginlägg i flera timmar nu, men orden är bara som en enda gröt i skallen och jag kan inte uttrycka mig som jag vill.

So fuck it.
Jag har gjort en jävla resa. Bara sedan i somras har jag ställts inför utmaningar och saker som jag inte kunnat lita på att någon annan är jag själv ska fixa. Jag har mött människor jag aldrig trodde att jag skulle möta, sett nya miljöer och provat på andra arbetsuppgifter.

Detta hade aldrig hänt ifall jag inte hade klivit ut ur min trygga sfär och bara kastat mig rakt ut i det okända.
Vad fick jag för det?
Jag har träffat vänner för livet. Underbara människor som för alltid kommer att påverka och berika mitt liv.
Jag har skaffat nya kunskaper som kommer att ta mig någonstans här i världen, det är jag rätt säker på.
Jag har sett platser som jag förmodligen aldrig någonsin annars skulle ha besökt.
Jag har växt som människa, och insett att allt, verkligen precis allt, är möjligt bara man vill. Vill jag åka till månen så är det fanimej inte omöjligt. Svårt, javisst, men inte omöjligt.

Jag råder alla att ta chansen.
Sök reda på ert ego, gör er själva en tjänst och förverkliga era drömmar. Det behöver inte vara världsomfattande saker, bara det är viktigt och känns rätt för just DIG!

Det finns inget som ger så mycket som att prova nya saker, åka på en resa helt ensam, gå en kurs som du alltid velat men aldrig vågat eller vad det nu kan vara som just DITT hjärta klappar för!

Fuck it!
Det är precis så jag känner just nu, och jag hoppas att den känslan håller i sig länge, länge och helst för evigt. Jag kommer ta alla chanser i världen att fortsätta fylla mitt liv med nya upplevelser, nya intryck, nya människor. För mig är det att leva. Det hjälper mig framåt i min strävan efter...ja satisfaction antar jag.

I fredags gjorde jag min återkomst hos mina arbetskamrater. Den årliga bowlingfesten brann av på södra berget, och jag kände mig otroligt välkomnad och saknad. Säga vad man vill om att börja jobba imorgon igen men mina fina, goa arbetskamrater har jag saknat. BIG time!!

When enough is never enough

Idag har vi pratat om sömn, stress och gå-in-i-väggen-syndromet. Jag tycker att det är otroligt intressant vad mat, träning, hormonella obalanser samt vitaminer, mineraler och vårt allmänna hälsotillstånd hänger ihop som ett enda stort pärlband. Eller taggtråd som det faktiskt är för vissa! Att ha insikt om detta är väldigt värdefullt när man ska jobba med människor.

En lite rolig grej som hände var att vår lärare sa att hon önskade att hon var lite mer som jag. "Du är sådär härligt sorglös, det spelar ingen roll vilken mat du äter eller var du hamnar, du hänger bara liksom med och det är okej."

Jaaaa.....det må vara en fin egenskap, enkel om inte annat, men herregud vilka andra skelett som står och skakar i garderoben hos denna tös!!

JAG BLIR JU ALDRIG NÖJD!! För exempel. Har jävligt svårt att nöja mig med "här-och-nu"-tänket, jag är alltid minst hundra mil framför, enträget flåsandes och letandes efter det där lilla extra. Det som ska göra allting så jävla bra och vara värt varenda steg fram dit. Problemet är ju bara att jag aldrig kommer fram! Vilket man egentligen inte SKA heller, det är ju det som kallas livet och det SKA ju vara en ständig resa. Men jag vet inte, jag vet inte ens vad det är jag letar efter!! Hur ska jag då ha en chans i helvete att hitta det då? Om jag inte ens vet hur det ser ut, känns, märks eller upplevs?

Som tur är, är jag ändå bra på att se de där små sakerna i livet. Jag kan bli lycklig av att skratta, få någon annan att skratta, se en vacker solnedgång, en lustig liten molntapp eller vad det nu kan vara. Jag kan stanna upp små stunder, jag gör små mikropauser längs min tjurrusning. Önskar bara att de där intervallerna av rusning vore kortare och njutningen lite längre.

Ikväll ska jag faktiskt ut och försöka få en glimt av solnedgången, för första och förmodligen sista gången denna gång här i Nerja.

To the beach I wanna go!

Människor

Jag finner människor väldigt intressanta. Jag tycker om att studera dem, intressera mig för dem, irritera mig på dem, förundra mig över dem och inte minst imponeras av dem.

Ibland stöter man på människor som man undrar hur tusan man har kunnat leva utan så länge. Den absolut perfekta timingen, när man möts på samma breddgrad och ingenting annat spelar någon roll. Allt bara slutar att existera helt enkelt, och det enda som betyder något är just det där mötet. Ett möte av absolut förståelse, som en spegelbild av sig själv.

Vissa människor möts inte alls. Jag tror på fullaste allvar att det finns en handfull människor där ute som matchar ens egna skugga alldeles perfekt. En del har turen att träffa dem alla, en del möter åtminstone en, men de flesta....De allra flesta träffar inte på en enda. De går igenom livet helt ovetande om känslan som infinner sig när man träffar just den där personen. De tror att livet inte är mer än vad det är, att hjärtan bara är hjärtan och att människor bara är vad de är.

Jag tycker att det är synd. Vissa kanske inte är mottagliga för effekterna, för det är mäktiga saker som sker, men att aldrig få vara med om det, inte ens i närheten, är en riktig bugg i systemet. Att snuvas på mänskligheten en smula.

Jag har haft tur. Eller otur beroende på hur jag ser på saken. Jag har fått träffa några av de där människorna. Det är inte alltid lätt, det kan vara fan så komplicerat! Dock ser jag det ändå mer som en välsignelse än förbannelse, då jag är övertygad om att det berikar livet och öppnar dörrar till sådant man annars aldrig hade vetat fanns.

Så håll ögonen öppna. Eller nej förresten, ni behöver inte ens det. Är era sinnen mottagliga så kommer ni att dra till er de där alldeles speciella människorna. De som är era egna.

Flummigt inlägg ikväll I know, men det är precis så jag vill ha det just nu!

Bäst att passa på...

Inte ofta solen lyser här så dags att passa på att ta några bilder som ska få symbolisera denna ooooerhörda solsemester. Japp märk sarkasmen :)

Igår var en fin dag vädermässigt sett. Ska jag klaga på något vore det på blåsten och de kalla vindarna som börjar smyga sig på. Men det är en världslig sak!
Tog en joggingtur, drog av lite chins i en lekpark, hasade mig hem för frukost och takhäng. Fick mig lite civiliserat snack på em då vi drog ihop till en studiecirkel på taket. Som ni kan se var det vissa som tyckte det var kallare än andra ;)

Idag måste jag försöka plugga, for real alltså för nu har jag såsat länge nog! Har haft en sådan tryckande skallebank, på grund av vädret antar jag, så det har inte gått så bra att lösa. Får väl hoppas på tur och gamla meriter denna gång känner jag!

Tjing for now...

Just another rainy trip

Inställd bergstur idag IGEN, så nu blir det tyvärr inga fler chanser att se Spanien från ovan. Annat än i flygplanet hem då förstås hmpf! Paul, vår eminenta chaufför, visade bilder på hur det skulle sett ut om vädret var med oss och om vi hade klarat oss upp på toppen.....det såg MAGISKT ut!!

Istället fick vi en jeeptur upp genom ringlande natur. Hade varit en fin utsikt om det INTE HADE REGNAT SÅ FÖRBANNAT OCH DIMMAN SLUKAT OSS!!!! Vi såg.....inte ett skit haha! Mn kul hade vi som vanligt. Fick en fin komplimang om att mitt skratt borde spelas in och användas i terapisamtal, för att sporra till positivitet. Kan man få en bättre komplimang?!

Bjuppar på lite, ja nästan lite tragikomik igen, men mest hade vi skoj. Jag bröt ihop i ett skrattanfall när vi, efter att ha åkt drygt två-tre timmar i bussen, kommer fram till ett av våra spektakulära mål: varma källor som ska vara hälsosamt för kropp och själ att bada i, samt vackra att bara titta på. Det jag SÅG var....en hög med gyttja! :D Jag skrattade så vår guide var tvungen att göra detsamma. What else could he do liksom?! :)

Ja ni ser ju bilderna nedan. Ingen vacker syn! Det är tydligen riktig katastrof i hela Spanien. Skördar som förstörs och palmer som ryker med i stormar, eller slås ned av blixtar och dunder. Så jag får väl stämma in i Ingers synsätt: "Vi har haft tur här i Nerja!" ;)

Michelin and me!

Igår var vi på riktig brakbaluns! Kristin, en kock och finsmakare av rang, tog med oss till en riktig Michelin-restaurang för att lära oss vad RIKTIG MAT är!

Till saken hör att jag hört uttrycket förut, men ärligt talat säger det mig inte så mycket mer än att det måste vara "bra skit" helt enkelt! :) Osäker på hur "Michelin" stavas också för den delen!

Jag är ju heller inte känd i mina innersta kretsar för att vara någon säregen finsmakare. Märk väl att min kära älskling döpt maten jag rör ihop till mig själv i min ensamhet till"grismat" haha! Jag gillar mat, sen är jag inte så speciellt kräsen! :)

Maten var ungefär hur god som helst och till och med jag begrep att jag fick vara med om något spektakulärt! Det var tusen smaker i munnen hela tiden, men ingen konkurrerade med varann utan smalt ihop till en enda symfoni!

Jag fick en skön kommentar av Kristin när jag, utbrast "Vad är det DÄÄÄR? En spatel??" när jag fick min allra första fiskkniv. Är det ens ett eget ord? Jajamän! Kristin sa att det var väldigt roligt att ha med mig iaf haha!

Eller Ingers och min dialog om efterrätten:

Jag: "Vad är det här?"
Inger: "Chokladkaka"
Jag: "Är det?"
Inger: "Näee jag vet inte men det är ju jättefint"

Japp! :D
Nedan finner ni fina bilder på det vi åt. Fråga inte så noga om vad det är, men det är iaf nån slags fisktartar, lamm, nån slags soppa, en fisk igen och så efterrätten som vi inte riktigt vet vad det var. Annat än TOKGOTT!!

Energiflödardag i regnet

Regnet fortsätter att envist spöa skiten ur oss här på Nerja, men egentligen, vad gör det när jag har hängt med skönaste gänget!! Jag har skrattat så jag nästan kissat på mig och jag insåg att det var faktiskt ett bra tag sedan som jag kände den känslan. Jag brukar ha den dagligen i vanliga fall, men som sagt, många andra tankar har tagit för mycket plats. Nu har jag rensat många av dem och idag, trots det förbannade pissandet (undrar om Gud haft en brakfest i helgen och behöver tömma blåsan....KONSTANT?!!!), har jag haft så förbannat skoj med detta galna gäng!

Det är framför allt Inger som ni ser på bilden nedan som lockat fram de flesta garven. Jag hoppas och ber att jag kommer ha samma lekfulla sätt, tankar och beteende när jag är 60+!! Hon är fantastiskt rolig och de andra går inte heller av för hackor. Jag trivs så oerhört bra med dem och håller tummen att det inte är enda gången vi kan samlas på det här sättet!!

Vi har besökt Granada, en stad lite som gamla stan i Stockholm, plus ett typ av Hamam-bad. Egentligen skulle vi på bergsvandring men, ja sa jag att det REGNAR??, så vi fick ställa in det. Kanske, kanske har jag lyckats få till en på något sätt ändå men jag törs inte lova det så jag kniper igen så länge!

Anyway, tog inte så många bilder eftersom det REGNADE så it is what it is!

Värdelöst vetande-inlägg

Jaaaaaa det är verkligen JÄTTEKONSTIGT att det, helt plötsligt out of no reason AT ALL, inte har varit så mycket sammanhängande regn i Spanien på en hel jävla evighet!! Haha!

Morgonen började bra men lagom tills att vi var klara för dagen hann det mulna på och bli grått, trist och regnigt. Jag har försökt att plugga, men tror att jag mest har druckit kaffe och längtat efter någon att prata med.
Tog en långpromenad lite lagom planlöst. Lite synd att jag begav mig mitt under siestan så allt var i princip stängt. De enda affärer som var öppna var supermarkets och de som sålde godis. Inte helt otippat, socker sover aldrig. Minsann!

Idag blir det ett lagom värdelöst-vetandeinlägg igen. Jag har saker som jag vill skriva om men hittar inte rätt ord eller flow så det får vänta. Bjuder på lite bilder istället från min barfotapromenad!

Min flock

Ju mer jag tänker på hur det känns att utforska vårt ursprung, hur vi levde, vad vi åt, hur vi jagade och hur vi använde våra kroppar, så känns allting bara så jäkla självklart!

Varför trivs jag bäst hemma i skogarna i Kälen, där vindarna blåser rena och starka och träden suckar lätt i samförstånd?

Varför känns det som att kittla själen med en fjäder varje gång jag får gå barfota längs en strand, och riktigt gräva ned tårna,känna hur de jobbar sig ned millimeter för millimeter, medan vattnet sakta gungar över dem?

Varför får jag en sådan hisnande känsla,som börjar i maggropen och växer sig utåt, uppåt, tills den sträcker sig genom hela min kropp, varje gång jag står på ett berg och stirrar ned i den djupa avgrunden där vattnet piskar sig ursinnigt mot klipporna?

Varför känner jag en sådan enorm frihetskänsla av att springa så fort det bara går, när håret dansar fritt och vinden smeker min kind?

Varför mår jag som allra bäst när kroppen får arbeta, när muskler, hjärta och hjärna tyst får samspela likt den bästa av stråkorkestrar?

Varför?
Cause we we're born to do it!! As simple as that, boomshakalak, så öppna papperet på den karamellen, studera den noga innan den sakta får smälta på tungan.

Jag tror att jag var en av jägarna. Jag såg till att alla orkade en liten liten bit till, genom glada tillrop och små svordomar. När jag själv kände trötthet bet jag ihop och sprang istället lite snabbare. Det var ifall jag jagade tillsammans med min flock. Ensam hade jag förmodligen slängt mig ned i en solig glänta och hoppats på att någon hjort skulle självdö rakt på mig, för jag kan vara lat som få när ingen ser på!

Jag hade trivts att inte vara bofast, ständigt på väg mot nya spännande mål, nya platser att se och nya stenar att hoppa på. Min trygghet hade varit min flock. Tillsammans hade vi varit oslagbara, och jag hade kunnat välja om jag ville delta eller hellre springa själv. Lite olika beroende på hur jag kände mig.

Jag hade känt mig kluven i släktskapet mellan män och kvinnor. Överlag kunde jag möta männen på ett visst plan, jag hade förstått spelreglerna och jag hade själv kunnat skapa egna.
Kvinnorna hade jag känt en viss osäkerhet inför. De hade ett kodspråk som gjorde att jag, när jag försökte, många gånger blev missförstådd och obekväm. Som att det var något alla delade i tyst samförstånd. Alla utom jag.

Jag saknar min flock. Den är utspridd och jag är vilsen, långt ifrån den hemtama miljö jag alltid varit så van vid. Nu syftar jag inte just på att jag är i ett annat land långt ifrån allt som jag känner igen. Nej den biten går alldeles galant och jag trivs hur bra som helst. Jag menar just i största allmänhet. Hur gör man när man hamnat en bit ifrån? Vad är det för spelregler som gäller? Kan jag kalla på den, min flock från länge sen, eller är det inte min sak att bestämma? Måste jag stryka runt längs kanterna, de oskrivna gränserna, och vänta på att än en gång få bli accepterad?

Jag väntar. Väntar och ser. Tills dess finner ni mig med tårna djupt ned i saltstänkt sand, där är jag förankrad, där är jag trygg.

Cavegirl

Igår såg jag bland det mest maffiga och magnifika jag någonsin sett. Grottorna i Nerja! De upptäcktes på 50-talet av några grabbar på promenad, och efter utforskningar har det klarlagts att de är Europas största grottor. Jag vet inte hur väl ni kan delges via min sketna mobilkamera, men jag gör ett försök. Tycker dock att ni borde ta er hit själva och titta med egna ögon. Fick se ett avokadoträd, eller ett jag såg hur många som helst, och kände mig som en storstadsbo på landet.

"Vad är det dääääär?? Är det sallad ällä?"

Haha!!

Bilder var det ja!