Jag och ortorexi?

Jag skriver inte så ofta här just nu, mest på grund av att jag känner att vissa saker är för privat plus att jag måste ta hänsyn till fler än mig själv. Då låser det sig liksom, och jag kan inte få ut det jag vill...

Men nu jävlar måste jag i alla fall få ut något som gör mig arg, ledsen, förbannad...och en hel massa andra saker. Säger som en skön snubbe brukar säga: "det ska bara EXPLODERA POOOSSSCCHHH!" Fast det här kanske inte är av den typen man önskar.

Min träning ger mig så oerhört mycket. Den får mig att göra saker gång på gång, saker som jag förmodligen annars aldrig skulle få för mig att ens tänka mig att prova. Den gör så att jag lär känna en hel drös nya awesome atleter, människor som inspirerar och som till och med jag kanske kan inspirera. Den gör så att jag får se platser som jag kanske inte annars skulle besöka. Den ger mig minnen för livet. Den lär mig att bita ihop och kämpa. Den får mig att misslyckas, tycka att det ändå är okej och gör så att jag vill upp i sadeln och prova på nytt. Den ger mig möjlighet att se framsteg och utveckling. Den visar prov på min egen disciplin.

Men främst....

Främst ger den mig en möjlighet till ett långt och friskt liv. Den ger mig en frisk kropp med starka muskler. Den ger mig möjlighet att sköta mitt "vanliga" arbete då jag sällan och aldrig är sjuk. Den gör så att jag känner mig stolt över mig själv, för första gången kan jag skippa siffrorna på vågen och istället fokusera på de vikter som jag har på stången. Den ger mig möjlighet att känna ren och skär lycka, över det jag själv åstadkommer men även av att se ANDRA göra saker de inte heller trott att de skulle klara av. Den ger så mycket ren kärlek, villkorslöst, att det nästan går att ta på under varje pass vi sliter och svettas tillsammans.

Så....är jag beroende?

Ja självklart, vem fan skulle inte vara beroende av sitt eget och andras välmående, hälsa och lycka?

Har jag sjukdomen ortorexi?

Nä knappast!! Förra året klev jag upp kl fem på morgonen vissa dagar för att hinna med morgonpromenaden innan jobbet, jag var extremt noga med min kost och jag tränade när energiintaget låg på minus. Varför? För att jag hade ett MÅL att tävla i just den grenen som det krävdes denna insats för. Var det hälsosamt? Nej! Inte ett dugg! Kunde jag sluta när tävlingen var över? Ja! Visst hade jag fått en snedvriden bild av mig själv men den bilden har jag levt med så länge, långt innan jag ens kunde stava till träning!

Jag kan förstå till viss del era frågor. Det är skönt att/om ni bryr er på rätt sätt. Men om vi istället tänker lite annorlunda. Tänk om jag satt hemma och knarkade blocket sida upp sida ned, eller om jag tog lån och köpte en hästfinka för att kunna kuska land och rike runt varje helg för att jag var frälst i just den sporten? Jag kanske fick sittsår i arslet av soffan ifall jag hade ett intresse av att knyppla mina fingrar blodiga?

Eller, tänk om jag hade varit en kille? Hade mitt liv setts på från ett annat perspektiv då?

                MY PEOPLE!!!!

Shut up and squat!

Från något som jag inte begriper en enda sekund av, till något som faktiskt och rätt ofta kommer naturligt......

Personbästa i squatclean idag: 62,5 kg

Och då hade jag innan dess gjort:

1x10 30 kg

1x6 40 kg

1x3 50 kg

1x1 55 kg

1x1 60 kg

Så jag tror inte att det tar slut riktigt där.......

Sometimes love just ain´t enough.....

Det sägs att för att kunna älska en annan människa måste man lära sig att älska sig själv. Jag anser att jag har älskat. Jag har älskat så hårt och mycket, jag har gjort det så svårt när det ska vara enkelt, men älskat, det anser jag ändå att jag har gjort. Nu går ju inte den ekvationen ihop särskilt bra då jag verkligen och aldrig någonsin älskat mig själv, och det än mindre just nu när jag verkligen känner rent jävla avsky för mig själv.

Jag är trött på att göra det som ska vara det bästa och finaste i världen till något jobbigt, svårt och rent omöjligt. Jag är så besviken på mig själv att jag inte kan förmå mig till att, med hjälp av den/de jag älskar, ta hjälp för att gå till botten med min rädsla. Jag kan se varifrån det kommer, men vad hjälper det när jag inte kan använda mig av det och göra det till något bra?

Jag är arg. Jag är så fruktansvärt arg!
Arg på att hela tiden vara den som sätter käppar i hjulen för mig själv. Arg för att jag hellre väljer bort det fina och vackra istället för att hålla hårt och kämpa. Arg för att jag inte kan se några andra alternativ. Arg för att det är JAG! HELA TIDEN JAG!! Som är grunden och orsaken till att jag hamnat här. Igen.

Jag är så oerhört ledsen.
Ledsen för den smärta jag orsakar. Ledsen för att det finns en nyckel någonstans, men jag har aldrig någonsin varit i närheten av att hitta den. Det spelar ju i och för sig inte någon som helst roll då jag inte ens vet var låset finns heller! Ledsen för att jag skadar och förstör, förbrukar och förgör. Ledsen för att det finns en annan väg, men den är inte inlagd i min GPS och själv, ja ni vet ju själva hur förbannat dåligt lokalsinne jag har!

Lika förvånad varje gång det händer.
Jag har ingen aning om mitt eget värde, totalt utom all koll, så lite att jag blir lika förvånad varje gång jag framkallar dessa känslor hos någon annan människa. Hur kan jag och den/det jag är vara så viktig att det påverkar andra så djupt?!

Jag är inget offer.
Det är inte det jag vill säga med detta inlägg. Jag vill bara berätta om vad som rör sig här inuti när det ni ser förmodligen är så långt ifrån verkligheten som möjligt. Jag måste bara komma till insikt om mitt val är något jag gör för att jag verkligen behöver, eller om det är ännu ett sätt att fly.

Förlåt mig.
Det finns inga ord eller handlingar som någonsin kan väga upp. Jag är fullt medveten om det, ändå vill jag ha med det ordet någonstans. Om det bara vore så enkelt att 1000000 "'förlåt" skulle göra allt bra igen, om varje ord jag sa kunde göra det lite lite bättre hela tiden......Då skulle jag prata för evigt......

From one hot (or NOT!!) outfit to another....

Känns som att jag bara gör en massa nonsensinlägg nuförtiden, och ja, det stämmer nog. Jag gillar det inte riktigt men jag har knappt tid att tänka över huvudtaget så det får helt enkelt duga så länge!

Avslutade veckan med två riktigt vidriga dagar på jobbet! Totalt kaos men jag är sjukt stolt över oss som arbetade! För första gången på länge tyckte jag att det var riktigt roligt att jobba och det gjorde inget att det var knas. Vi är ett riktigt sweet gäng och det är det som gör ungefär allt!!

Min sköna outfit of the weekend....läcker va? :D

Startade veckan på det bästa sätt möjliga. Jaaaapp träning på Raw Fitness!! Utan gänget dessvärre, helt ensam i lokalen, men det fick gå ändå!

This is what I did:

100 burpees

50 thrusters (20 kg stång)

30 pullups 

This is what I looked liked efter det:

Svettigt!! Jävligt jobbigt!! Meeeen kul!!