onsdag 26 juni 2013

Jag och ortorexi?

Jag skriver inte så ofta här just nu, mest på grund av att jag känner att vissa saker är för privat plus att jag måste ta hänsyn till fler än mig själv. Då låser det sig liksom, och jag kan inte få ut det jag vill...

Men nu jävlar måste jag i alla fall få ut något som gör mig arg, ledsen, förbannad...och en hel massa andra saker. Säger som en skön snubbe brukar säga: "det ska bara EXPLODERA POOOSSSCCHHH!" Fast det här kanske inte är av den typen man önskar.

Min träning ger mig så oerhört mycket. Den får mig att göra saker gång på gång, saker som jag förmodligen annars aldrig skulle få för mig att ens tänka mig att prova. Den gör så att jag lär känna en hel drös nya awesome atleter, människor som inspirerar och som till och med jag kanske kan inspirera. Den gör så att jag får se platser som jag kanske inte annars skulle besöka. Den ger mig minnen för livet. Den lär mig att bita ihop och kämpa. Den får mig att misslyckas, tycka att det ändå är okej och gör så att jag vill upp i sadeln och prova på nytt. Den ger mig möjlighet att se framsteg och utveckling. Den visar prov på min egen disciplin.

Men främst....
Främst ger den mig en möjlighet till ett långt och friskt liv. Den ger mig en frisk kropp med starka muskler. Den ger mig möjlighet att sköta mitt "vanliga" arbete då jag sällan och aldrig är sjuk. Den gör så att jag känner mig stolt över mig själv, för första gången kan jag skippa siffrorna på vågen och istället fokusera på de vikter som jag har på stången. Den ger mig möjlighet att känna ren och skär lycka, över det jag själv åstadkommer men även av att se ANDRA göra saker de inte heller trott att de skulle klara av. Den ger så mycket ren kärlek, villkorslöst, att det nästan går att ta på under varje pass vi sliter och svettas tillsammans.

Så....är jag beroende?
Ja självklart, vem fan skulle inte vara beroende av sitt eget och andras välmående, hälsa och lycka?

Har jag sjukdomen ortorexi?
Nä knappast!! Förra året klev jag upp kl fem på morgonen vissa dagar för att hinna med morgonpromenaden innan jobbet, jag var extremt noga med min kost och jag tränade när energiintaget låg på minus. Varför? För att jag hade ett MÅL att tävla i just den grenen som det krävdes denna insats för. Var det hälsosamt? Nej! Inte ett dugg! Kunde jag sluta när tävlingen var över? Ja! Visst hade jag fått en snedvriden bild av mig själv men den bilden har jag levt med så länge, långt innan jag ens kunde stava till träning!

Jag kan förstå till viss del era frågor. Det är skönt att/om ni bryr er på rätt sätt. Men om vi istället tänker lite annorlunda. Tänk om jag satt hemma och knarkade blocket sida upp sida ned, eller om jag tog lån och köpte en hästfinka för att kunna kuska land och rike runt varje helg för att jag var frälst i just den sporten? Jag kanske fick sittsår i arslet av soffan ifall jag hade ett intresse av att knyppla mina fingrar blodiga?

Eller, tänk om jag hade varit en kille? Hade mitt liv setts på från ett annat perspektiv då?

                MY PEOPLE!!!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar