Det sägs att för att kunna älska en annan människa måste man lära sig att älska sig själv. Jag anser att jag har älskat. Jag har älskat så hårt och mycket, jag har gjort det så svårt när det ska vara enkelt, men älskat, det anser jag ändå att jag har gjort. Nu går ju inte den ekvationen ihop särskilt bra då jag verkligen och aldrig någonsin älskat mig själv, och det än mindre just nu när jag verkligen känner rent jävla avsky för mig själv.
Jag är trött på att göra det som ska vara det bästa och finaste i världen till något jobbigt, svårt och rent omöjligt. Jag är så besviken på mig själv att jag inte kan förmå mig till att, med hjälp av den/de jag älskar, ta hjälp för att gå till botten med min rädsla. Jag kan se varifrån det kommer, men vad hjälper det när jag inte kan använda mig av det och göra det till något bra?
Jag är arg. Jag är så fruktansvärt arg!
Arg på att hela tiden vara den som sätter käppar i hjulen för mig själv. Arg för att jag hellre väljer bort det fina och vackra istället för att hålla hårt och kämpa. Arg för att jag inte kan se några andra alternativ. Arg för att det är JAG! HELA TIDEN JAG!! Som är grunden och orsaken till att jag hamnat här. Igen.
Jag är så oerhört ledsen.
Ledsen för den smärta jag orsakar. Ledsen för att det finns en nyckel någonstans, men jag har aldrig någonsin varit i närheten av att hitta den. Det spelar ju i och för sig inte någon som helst roll då jag inte ens vet var låset finns heller! Ledsen för att jag skadar och förstör, förbrukar och förgör. Ledsen för att det finns en annan väg, men den är inte inlagd i min GPS och själv, ja ni vet ju själva hur förbannat dåligt lokalsinne jag har!
Lika förvånad varje gång det händer.
Jag har ingen aning om mitt eget värde, totalt utom all koll, så lite att jag blir lika förvånad varje gång jag framkallar dessa känslor hos någon annan människa. Hur kan jag och den/det jag är vara så viktig att det påverkar andra så djupt?!
Jag är inget offer.
Det är inte det jag vill säga med detta inlägg. Jag vill bara berätta om vad som rör sig här inuti när det ni ser förmodligen är så långt ifrån verkligheten som möjligt. Jag måste bara komma till insikt om mitt val är något jag gör för att jag verkligen behöver, eller om det är ännu ett sätt att fly.
Förlåt mig.
Det finns inga ord eller handlingar som någonsin kan väga upp. Jag är fullt medveten om det, ändå vill jag ha med det ordet någonstans. Om det bara vore så enkelt att 1000000 "'förlåt" skulle göra allt bra igen, om varje ord jag sa kunde göra det lite lite bättre hela tiden......Då skulle jag prata för evigt......
<3
SvaraRadera