On a Sundaymorning

Efter en vecka med tre nätters jobb, dålig sömn, och en tvär omkastning till förmiddagshelg som innebär 24 härliga timmar på jobbet, är det inte någon kaxig tjej som skriver detta.
Men det gör egentligen ingenting. Att jag måste jobba i helgen. Jag hade ändå inte känt för att hitta på något extraordinärt. Helst av allt känner jag att jag vill rulla ihop mig i ett hörn och invänta....ja jag vet inte riktigt vad det är jag väntar på. Energi kanske? Känner mig helt tom och tyst, ändå så full av idéer som vill så mycket men som det inte blir något av. Inte just nu.

Jag har liksom pausat. På ett sätt är det nog bra för mig. Att pausa. Jag lyssnar på mitt inte och det säger mig att sluta planera in något annat än mig själv. Det finns inte utrymme för annat, även fast jag är fan så bra på att hela tiden försöka. Det dras och slits från alla hörn, men faktum är att jag orkar inte. Inte idag, inte imorgon, kanske inte heller i övermorgon. Jag måste träna på att säga nej.

Att dessutom vara ifrån den man älskar mest av allt i hela världen, sliter mer än vad jag egentligen vill tro. Här skulle jag vilja skriva så mycket mer, men det känns för privat på något sätt. Öppnar jag den lådan tar jag med er på resan till allt som är jag, och det vill jag heller inte riktigt. Integritet är nästa ord jag måste söka reda på och lära mig att använda.

But I'm alive and that gotta means something right?

Hoppas ni har en kanonavslutning på den här veckan! Själv ser jag fram emot en tidig kväll i sängen. Ny dag imorgon, ny vecka som kommer avslutas på ett klart mycket mysigare och bättre sätt. Tillsammans.....

För er som tror....

....att jag alltid är någon jävla superwoman på gymmet every god damn day of the year....TÄNK OM!!
Idag var jag nämligen helt värdelös!! Som en påse med lösskit kan man lugnt likna det vid. Jag var trött och slut från nattpassen, ingen energi, på dåligt humör och allt kändes mest fel liksom. Fast jag härdade ändå. Blängde på mig själv i spegeln, försökte vända min ilska till energi men det gick sådär kan jag säga!

Nu ska jag slänga i mig lite kyckling och sedan åka och tigga kaffe hos nygifta vänner. Tänker kräva att få glo på ringen och höra aaaaallt om deras dag. Den var liksom rätt hemlig för de flesta så överraskningen blev skoj!! :)

Bye for now!

From one corner to the other

Dagen idag blev träningslös. Det var inte alls planerat men när det kommer roliga saker emellan (jo träning är jävligt roligt det också förstås) så får man prioritera.
Idag har jag hängt med Amir. Det händer inte alls så särskilt ofta så när han ringer får man passa på! Han har spännande projekt på gång och jag kommer att försöka vara delaktig när jag kan, och det känns skönt att jag kommer få ett stamhak att hänga på när jag får tråkigt, är hungrig eller bara för att. Det tycker jag att ni också ska göra! Komma och hänga med sköna människor och skapa en liten oas mitt i stan. När jag har mer matnyttigt att komma med ska ni absolut få se det här!

Har också fått träffa min goa, fina, underbara Camilla!! Smaskade sushi och svepte en latte och bara fick lite tid att mysa.Lovely upplägg såhär innan sista nattpasset på jobbet!

Kort och lättsamt inlägg idag. Det är inte riktigt så jag känner mig ska jag villigt erkänna, men det är i alla fall det jag vill skriva just nu. Morgondagen kommer att bjuda på träning, soffhäng och mer umgänge. Snabbt, enkelt och färdigbrett joråsåatt!!

Hemmagris

Ända sedan jag kom hem från Thailand har jag haft ett väldigt behov av att vara hemma. Det är inte likt mig alls, jag brukar alltid vara på väg någonstans, men nu känns det jätteskönt att bara sitta i soffan, lyssna på musik, läsa bok, titta på tv, dricka te och slappa i halvmörkret med tända ljus.

Det finns dock vissa saker jag borde ta tag i. Starta mitt företag och lägga upp en hemsida. Nu kan jag ju inte något om något av det egentligen, men jag har ju kontakter. Det är bara det att jag vet att jag själv naturligtvis måste fatta beslut och lägga ned energi, energi som jag helst riktar åt ett annat håll just nu. Kanske ska jag ta små steg här också, och inte bara kasta ihop allt i samma balja och göra som jag alltid har gjort: Köra på tills skiten brister! Nä jag tar lärdom av tidigare erfarenheter, och saktar in maskineriet.

Tränade rygg/ben idag. Är förvånad över hur snabbt jag verkar komma tillbaka till samma styrka som innan semestern. Första passet efter uppehållet kunde jag bara ha 2,5 kg vikt extra när jag körde chins, och inte 10 kg som innan. Nu, fyra pass senare, har jag kämpat mig tillbaka till 7,5 kg iaf, så det tar sig! Ser fram emot uthållighetsträningen som kommer efter den här tunga perioden med skräckblandad förtjusning. På ett sätt "känns" det mer i kroppen efter ett uthållighetspass än ett tungt pass. Jag känner mig mer slut och svettig, men det är ju två helt olika syften så det är fullt normalt. Mentalt kommer det att vara grisjobbigt iaf! Att motivera sig att göra 15 knäböj istället för fem....ja det är en pärs för vilket sinne som helst! Pansarpanna fram!

Nu väntar lite middag och sedan får jag hänga i soffan igen och vänta på att få åka och jobba. "Få", som att det ska vara nåt att få det?! :)

Små, små steg

Det är så jag rör mig framåt just nu. Små, små steg framåt och några tillbaka. Hela tiden med blicken framåt, trots att jag även skelar och väljer att se bakåt ibland. För att kunna göra bra saker, för mig själv men även för andra.
Det är mycket jag just nu. Igen. Jag är faktiskt lite trött på det. Men den här gången är det viktigt. Det är viktigt att det får vara mycket jag för att det sedan ska tona ut och smälta in i något annat. Jag är glad att jag har fått den här chansen, och jag ska minsann förvalta den på allra bästa sätt.

Försöker välja mina ord just nu. Jag vill inte att det ska bli fel, utan det är väldigt viktigt att det blir rätt, och jag tror faktiskt att det kommer att bli det. Kanske för första gången. Det har varit väldigt dystra tongångar här på bloggen den senaste tiden, men ibland är det okej. Det är inte farligt att vara ledsen, ibland kan det behövas en urladdning för att kunna ta sig upp till en ny, bättre nivå. Jag kommer att vara ledsen igen, men förhoppningsvis kommer de glada stunderna att bli längre och de tråkiga kortare.

Ikväll har jag en riktig egenmyskväll. Efter att ha skickat iväg min älskling med bussen, den dumma buss som bara tar honom längre och längre bort från mig, åkte jag och hängde med bästebror på Birsta. Hade tänkt träna men annat kom emellan, och nu sitter jag i mysbyxor och raggsockor i soffan och tittar på Så ska det låta. Ljusen är tända och jag känner ett lugn inombords som jag inte haft på väldigt länge, kanske aldrig?! Känns skönt, riktigt skönt och jag tror att det inte tänker ge sig iväg på ett bra tag.

Not even you can save me now

Hemma i Kälen för första gången sedan....ja sedan jag vet inte när. Oftast när jag har vandrat åt helvete för djupt i mina egna tankar, eller söker lösningar på livet, finner jag dem här. I mitt paradis på jorden!

Nu är det inte lika lätt dock. Det finns ingenstans att ta vägen annat än rakt på. Jag måste face my fear, ta tjuren vid hornen, hoppa över helvetesgapet, brottas med en krokodil.....you name it men jag måste göra allt jag kan för att ta mig igenom. Jag vet inte hur jag kommer se ut på insidan varken under eller efteråt. Just nu finns ingenting som är jag kvar. Visst ser jag likadan ut när ni tittar på mig, men den som tittar tillbaka på er är allt annat än densamma. Det enda jag egentligen vet är att ingenting kommer att bli som det var. Förut. Både på gott och ont.

Så Kälen bringar inga lyckorop idag. Det känns lite som att jag står utanför och tittar på. Lite som en film. Jag drar i trådarna men flickan i filmen vill inte göra det jag ber henne. Hon lever ett eget liv, hon bestämmer över mig. Jag vet att ni inte ser. Inte ens ett tränat öga kan bedöma katastrofen här inuti. Jag ler men kan inte vara säker på att det håller. När som helst kan tårarna komma och då måste jag ha en flyktplan. Det är mitt liv, min katastrof och jag vill inte dra in er i det. Inte mer än nödvändigt. Den här striden gör jag själv, även om jag är beroende av annat i periferin.

Om det inte finns något svar....

Om man undrar något och verkligen verkligen känner att man behöver ett svar, ett "rätt" svar, men inget svar finns. Vad gör man då?
Just nu är jag väldigt rädd för det alternativet. Att det aldrig någonsin kommer att finnas ett konkret svar är jag beredd på, men att personen som ställer frågorna verkligen känner att denne måste ha ett riktigt svar.....ja, det gör mig väldigt, väldigt rädd.

Varför händer då oebgripliga saker?
Alla människor är olika redan från födseln. Vi har vissa gener och arvsanlag som skiljer oss från varandra redan när vi skapas. Efterhand samlar vi på oss en hel del erfarenheter, bra och dåliga, och utifrån dem försöker vi leva ett liv efter våra egna normer och lagar. Vilket inte alltid är rätt ska jag inflika. Ibland, när fel saker händer vid fel tidpunkt, allt ihopslängt, mixat och utspottat i en enda salig röra som kallas livet, ja då blir det fel. Det kan bli så oerhört, vansinnigt, obegripligt fel att det först inte ens är möjligt att ta in.

När det väl händer då, vad gör man då?
Ja när saker och ting går sådär snett att man knappt fattar ATT det har hänt, än mindre VARFÖR, ja då är det förmodligen dags att vakna upp, se nyktert på det som hänt och försöka ställa allt tillrätta igen. Backa bandet och få en chans att ändra går tyvärr inte. Däremot kan man försöka rätta till det som är fel inom sig själv. Rannsakning kanske är ordet jag söker. Man måste våga vända blicken in i sig själv, leta svaren på vad det var som fick allt att gå fullständigt käpprätt åt helvete, och sedan göra allt man kan för att det aldrig, aldrig ska ske igen!

Det är det jag ska göra nu. Rannsaka mig själv.
Jag har visst redan kommit en bra bit på vägen, vilket känns bra även om det borde ha skett för länge, länge sedan. Så nu ska jag gräva. Jag är lite rädd för vad jag kommer att hitta, men jag ska försöka att vara Pippi Långstrump när hon sakletade. Ta emot allt som kommer utan fördomar och istället med nyfikenhet. Vända och vrida på varenda kloss för att få ut så mycket som möjligt av fyndet. Damma av alla hörn för att sedan stapla allt jag hittar på rad. Då kan jag förhoppningsvis se helheten, rensa bort det som är onödigt, och peta fram det som behövs.

Tid och tålamod.
Ja det kommer att behövas stora doser av båda. Jag tänker lägga ned så mycket som behövs och inser vikten av dem båda. Det finns liksom inga genvägar längre. Jag har irrat runt och klarat mig förvånansvärt länge, men jag är glad att det fanns ett slut.

På gymmet....

Idag orkar jag inte skriva om jobbiga saker. Idag tänker jag skriva om något som jag kan och förstår mig på.....GYMMET that is!
Jag är väldigt fokuserad på min egen träning när jag tränar. Gillar inte långa snack med medmänniskor, snacka gör jag utanför, utan jag vill ha ett flyt i min träning vare sig det är tunga set med lång vila eller högreps med kort vila. Kort sagt, jag vill träna utifrån det jag har bestämt innan jag går dit.

Ändå kan jag ju inte låta bli att notera det som händer runt omkring mig. Det jag främst tänker på är alla tjejer som tränar så vansinnigt FEL så det nästan tiltar i min hjärna. Jag ser och förfasas, helst av allt vill jag bara gå fram och ge dem en örfil samt en kram så att de ska lyssna och LÄRA! Missförstå mig rätt här nu. Jag blir litegrann som en självutnämnd Jesus där jag far fram. Jag vill visa, berätta, lära dem vad som är bra och mindre bra, ge tips och trix, rätta till och berömma. Ja jag vill helt enkelt göra mitt jobb! Inte leka besserwiesser eller döma alltså!

För vi tjejer/kvinnor/damer/töser behöver styrketräna!! Mer än killarna nästan vill jag sticka ut hakan och säga. Och vi gör det jävligt bra också, bättre än grabbarna! Hur? Och varför? Jo, vi har vett att närma oss styrketräningen med förstånd. Vi kastar oss inte på 100 kg-klassen direkt utan fattar att det kanske är bäst att börja med lightversionen. Det kanske vi inte gör av kunskap utan mer av rädsla för att lägga på vikt, men hur syftet ändå är så är risken för skador mycket mindre. Och för att slå hål på myten om att "jag kan inte styrketräna för jag vill inte bli stooooor"......weell FORGET IT!! Man blir inte STOR som tjej, såvida vi inte knaprar en massa konstiga, vidriga preparat. Det är dagens sanning so help me God!

Det där med skador förresten. Vilket skitsnack det är att man ska SKADA sig av styrketräning!! Ja, gör man det FEL så naturligtvis kan man skada sig! Jag menar, man drar ju inte igång en Formel 1-bil och drar iväg heller utan att veta vad man gör! Eller ta bara den där städtjejen med tåget häromdagen.....haha!


Nej tränar vi RÄTT så förebygger vi en rad framtida skador, minskar risk för benskörhet och håller oss friska och rörliga i princip hela livet såvida ingen annan sjukdom slår till.
Nu är det ändå rätt många, de flesta faktiskt, som tränar fel. Med fel menar jag lite olika saker. Det kan vara tekniken som inte sitter som den ska vilket gör att man felbelastar kroppen, riskerar skador och dessutom inte få den effekt man egentligen är ute efter.

Eller så görs övningarna i fel ordning. Många ställer sig på löpbandet, springer som galningar i 10 min för att sedan gå direkt ned, grabba en matta och börja göra femtioelva situps. Sen då? Vad tänker de göra resten av passet? Varför börja med magträning om man sedan tänker göra någon form av funktionell övning där magen i allra högsta grad har en viktig funktion för hållning och säkerhet?
Nej rätt ordning är de tunga, funktionella övningar FÖRST, de som innefattar stora muskelgrupper, för att i slutet på passet köra finliret med de små muskelpartierna. Då har man gjort saker i rätt följd, och minskat risken för felbelastningar och skador.

Uppvärmning är också en intressant fråga. Enligt hur jag ser det så ska man värma upp den muskelgrupp som man tänker träna. Varför ska jag då springa 10 min på ett löpband om jag egentligen tänker köra bänkpress? Då är det bättre att värma upp i den övning som man tänker köra. Jag har egentligen en hel del mer att säga angående uppvärmning och i vilken period i träningen man befinner sig i, men jag tror att det blir för mycket onödig information just nu.

Ja det var väl ungefär det jag noterade idag under mitt pass.
Over and out, scream and shout!

A second chance...

Jag har alltid varit en sådan person som givit andra människor en andra chans ifall de har tabbat sig på något sätt. Och en tredje. Och en fjärde. Och en.....Ja ni förstår hur jag menar. Alltid trott att det har varit JAG som har haft fel ifall jag kommit i dispyt med någon. Det har ibland resulterat i att vissa har fått mig att ramla mitt framför dem, men istället för att stanna till och hjälpa mig upp, har de istället bara klivit rakt över mig för att, eventuellt senare, återvända ifall det kniper. Vilket det oftast gör, och där står jag, med armarna utåtsträckta för att valla in dem i den trygga fålla som är jag och mitt liv.

Jag har aldrig, på något konstigt twistat vis,( naturligtvis när det gäller mig och mina tankar) aldrig trott att samma villkor har gällt för mig. Jag har kämpat så hårt för att alltid vara den där klanderfria tjejen som står pall för allt och dessutom gör det med bravur, ingenting rår på mig håhåjaja jag kör tills det brakar och inte ens då har det gått åt helvete. Egentligen. Jo tjena!

Nu...
Nu när jag äntligen har tvättat bort masken och verkligen visat att "Hej det här är jag, inte alltid så jävla fantastisk som ni kanske må tro", så har jag mötts av....ja, jag kan knappt tro det själv men KÄRLEK är precis det som slagit tillbaka på mig. Ren, äkta jävla kärlek, och det är nästan för mycket för att jag ska kunna ta in det, fatta och förstå!
Det finns ingenting kvar att dölja. Allt som jag har kämpat med sedan barnsben, allt "jomen det kommer ordna sig, jag kommer leva och lära, bara jag utsätter mig för det jag tycker är svårt så kommer jag att få erfarenheter och lära mig tackla allt på ett helt nytt sätt"......Allt det är ute och out in the open, och det enda som jag har mötts av är denna gränslösa kärlek från de personer jag allra mest önskar den av. Ofattbart!

Det får mig ändå att tycka om mig själv, i alla fall lite. Man kan alltså göra misstag, och det är okej. Såvida man står för handlingen, tar konsekvenserna och försöker hela och bättra. Göra allt för att det aldrig, aldrig ska gå så fel igen. Det är egentligen det det handlar om. Det som skiljer det onda från det goda.

Jag är inte okej. Inte på långa vägar. Det kommer krävas tid och tålamod, två saker som jag aldrig varit bra att hushålla med, men nu måste jag lära mig. Jag har dock landat. Efter att ha svävat runt som en väderbiten och naggad ballong, rastlös och alltid på väg, har jag på något sätt landat. Det är min tur nu. Min tur att nysta upp och reda ut det där trassliga fisknätet som har samlat på sig alldeles för mycket skit för att kunna användas på rätt sätt. För jag kommer att behöva det sedan. Jag vill visa hur vackert något som varit skadat ändå kan bli. Med tid, tålamod och kunskap. Jag vill stå där vid vattnet en tidig sommarmorgon, och räcka över det där nätet till den person som var den första att se hur trasigt det egentligen var från början. Den som fått mig att börja kämpa. Den som fått mig att känna att det faktiskt finns något att kämpa för. Den person som jag älskar och har älskat sedan första stund. Jag hoppas att du kommer att stå där vid vattenbrynet när jag kommer.....

Där det brister....

Jag har alltid skämtat om min enorma brist på lokalsinne. Att jag, när jag började på mitt nuvarande jobb, inte ens fattade att det fanns TVÅ hissar i samma byggnad, utan hela tiden trodde att jag åkte samma....Att jag inte hittade till en kompis som jag besökt hundratals gånger när jag var tvungen att köra dit själv, tidigare hade jag ju bara åkt dit med honom!

Sådana saker kanske kan tyckas lite småcharmiga och gulliga, men när man går så otroligt vilse i sitt eget liv....ja då är det inte ett dugg charmigt längre!
Ändå förvånas jag. Jag möts av en sådan enorm kärlek av de jag pratar med. Ibland, små små stunder, tycker jag att jag har förtjänat den eftersom jag ändå har valt att stå för mina val. Men oftast.....Oftast och till största del känner jag mig ändå som......ja jag har inte ens en liknelse eftersom jag inte hittar ord för att beskriva något ens i närheten. Och då är jag ändå bra på ord!

Jag vill, än en gång, påpeka att det varken är synd om mig eller att ni heller inte behöver vara oroliga för mig. När allt annt är grumligt och svårt att se, så är vissa fragment outhärdligt knivskarpa. Jag vet vad jag måste göra, vad jag har framför mig, ändå är det helt omöjligt att se hur det ska gå till. Det jag menar är att trots att jag är så vilse, är jag ändå mer på rätt väg än någonsin tidigare.

Jag har valt min flock. De vet det och vore de en kennel så skulle de allra mest perfekta små valpar trilla ut gång på gång på gång. Top notch så att säga! Det betyder att jag har valt de jag vill vända mig till för att få råd, guidening eller bara en kram. Det betyder även att det är MITT val, och jag tänker inte vända upp och ned på mig själv som en leksakslåda och låta allt trilla ut huller om buller för allmän beskådan. För en jävla gångs skull tänker jag ha en viss integritet! Hör på den, fröken som alltid är så mån om att berätta och delge alla om livet......I beg you pardon men inte denna gång.

Så ha lite tålamod, okej?
Jag har fått den svåraste läxa någonsin, men jag var rätt duktig i skolan, jag har en viss karaktär och jag kommer göra allt för att skotta igen denna grav som jag så länge grävt. UTAN att trilla i!

Om du vill veta vem som talar sanning.....

....leta då reda på den person som har förlorat allt. Det är förmodligen enda gången du kommer få höra en absolut sanning, rakt ifrån hjärtat. Finns liksom inget mer att förlora. På ett sätt är det en ren befrielse, men orsaken och vägen dit kan kasta ett ganska bittert sken över processen.

Alla gör misstag. Vad som avgör straffet är hur personen hanterar det som kommer efter. Att ta ansvar, stå för konsekvenserna, lära av det som hänt.....och försöka göra allt för att inte samma misstag ska ske igen.....Det avgör i princip allt.

Det är där jag befinner mig just nu. Jag försöker acceptera, studera och analysera. Det gäller att inte fastna men herregud så ofta jag gör det ändå! Jag kör i diket, hakar upp mig och har svårt att se en utväg. Blickar framåt men hamnar ändå hela tiden i baksätet, med ryggen mot framtiden, krampaktigt hållandes i ryggstödet och med ögonen flackande mot det som fladdrar förbi längs vägen jag åker på. Kan inte riktigt fästa blicken, tappar fotfästet. Faller bakåt, hela tiden bakåt, men försöker luta mig framåt. Försöker tränga igenom för att skapa en vision av vad som istället kommer emot mig.

Jag vet att det går. Det är det som gör det så frustrerande. Att det verkar stå stilla just nu. Ändå känns det som att jag klivit ur ett vacuum. Det känns bra men ändå fruktansvärt. Kanske lite ungefär som att vakna ur en koma efter en tragisk olycka och minnas allt som hänt.

Min kropp har tagit sig ur koman. Den har kopplat ur alla slangar som hindrat den från att röra sig framåt och leta efter den rätta vägen.
Jag är ledsen, det är jag, men ändå hoppfull. Krossad men ändå glad. Jävligt sjuka känslor som hela tiden krockar. Men jag är på väg. Resan mot en fantastisk framtid har börjat, och jag hoppas att jag även i fortsättningen får välja vilken jag vill ha på passagerarsidan. Tätt, tätt, nära, nära. Det finns egentligen inget annat alternativ.

Godnatt

Tillbaka på jobbet. Igen får jag väl säga eftersom jag glömt vilken tur i ordningen det är denna gång. För det har varit många turer, år 2012's sigill. 2013 kommer att börja krokigt och buckligt, men jag ska göra allt jag kan för att det ska plana ut och bli lugnare.

Lång natt. Många tankar, många funderingar. Nu ska jag knöla ned mig i sängen. Sussa gott!

Rock bottom

Jag har suttit och stirrat på skärmen väldigt länge just nu. Försöker välja orden så att de ska förmedla det jag vill få fram. Det är svårt. Jag har inga riktiga svar på ens vad jag skulle vilja berätta, så jag tror att jag kör på känslan. Jag vill förklara för er även om jag inte själv vet hur den resa jag nu har startat kommer att se ut. Hur jag kommer att se ut. Kommer jag att vara samma Malin som innan? Samma, fast bättre förpackad på något sätt?

Att missbruka.
Det finns olika former av missbruk. Substansmissbruk, där man använder sig av droger, alkohol etc för att uppnå rus. Det andra är beteendemissbruk, vilket betyder att man använder sig av tex spel eller sex för att kicka igång belöningssystemet. Det är också i den kategorin som jag placerar mig själv. Nej, jag har varken spelat bort mina pengar eller maniskt sökt gata upp och gata ned efter en tillfällig sängkamrat, så ni kan börja andas igen, no worries.

Däremot har jag insett att jag har ett problem. Ett problem som jag så länge har valt att blunda för, även om jag känt vissa återkommande drag när jag ställts inför situationer som är jobbiga. Jag flyr. Jag springer för mitt liv. Dag ut och dag in är jag ständigt på väg någonstans. Aldrig här och nu. Jag kan se vissa små små saker som bringar lycka och njuta av det, som tex att dricka kaffe på en solvarm terass, men på det stora hela lever jag alltid i framtiden. Som om hoppet om att det kommer bättre tider ska göra saker lättare. Jag har alltid trott att jag varit på väg TILL någonting, innan jag nyligen insåg att det är precis tvärtom. Jag kämpar som ett djur för att ta mig BORT från någonting, och detta någonting är inget annat än mig själv.



Absolut.
"You´ll know when you get there"

Det sorgliga är att oftast är det precis det som behövs för att vakna upp. Tyvärr har det då oftast fått konsekvenser som tagit abnorma proportioner och som skadat mer än du någonsin trott varit möjligt.
Så det är där jag är nu. Längst ned och min enda tröst är att det åtminstone bara finns en väg att ta och det är uppåt. Tillbaka igen. Tillbaka och förhoppningsvis högre. I´ll rise above. Det jag är rädd för är själva resan dit. Ungefär som att boka biljett på ett tåg jag inte vet hur det ser ut, vilka stationer som det kommer att stanna vid, vilka som kommer att åka med och vilka som kommer att kliva av. Det enda jag vet är varifrån tåget startar, och den platsen är välbekant. Välbekant men inte ett dugg vacker. Det är absolut ingen plats jag vill stanna på, än mindre besöka om jag hade haft ett val. Men nu är jag här. Utav olika anledingar och dåligt fattade beslut står jag nu här. Resväskan är sporadiskt packad, kroppen är redo för strid. Uppsynen är beslutsam men vilsen, stark men rädd.

Så ha lite överseende med mig okej?
Jag finns, ni ser mig om ni sänker blicken och tar en titt under den där gråa, snötäckta stenen där borta. Även om jag väljer att spara min energi till mig och till den som betyder mer än livet för mig, så finns jag kvar. Jag passar bollen till er. Antingen väljer ni att plocka upp den och spela tillbaka, eller så tittar ni bara på när den rullar förbi. Just nu skiter jag ärligt talat i vilket, även om jag nog blir gladare ifall ni vill spela. Det kan lätt bli ensamt oct stort där ute på plan.

Att ta sönder mitt pussel

Innan jag hade fyllt 30 år hade jag hittat den. Den alldeles absolut perfekt formade pusselbiten som fattats mig ända sedan jag anlände till den här världen. Jag hade letat länge utan att egentligen veta vad jag letade efter. Vänt på varje sten, vridit på varje pusselbit som jag redan hade framför mig. Ändå var det något som alltid fattades...

Plötsligt en dag fanns den bara där. Så skimrande vacker att den nästan tog andan ur mig. Nej inte nästan, den TOG andan ur mig! Kanterna var alldeles perfekt formade, som gjutna ur vitaste guld, och när jag tog den i min hand var det som om den bara smälte ned och fyllde platsen i mitt pussel som jag alltid undrat hur jag skulle få klart. Utan motstånd och helt utav sig själv.

Jag var så oerhört fascinerad av min saknade pusselbit som nu var funnen, att jag inte kunde låta den vara. Jag petade, kände, vred och vände. Jag ömsom strök med fingertopparna ömsom nästan slet och drog i den. Allt för att försäkra mig om att den faktiskt tänkte ligga kvar.

När man gör så med en pusselbit skapas förslitningar. Det gnager och skaver i kanterna och till slut har det skapats ett mellanrum mellan den perfekta biten och resten av pusslet. Något känns obekvämt och det ser inte lika perfekt ut som förut. Förskräckt noterar jag förvandlingen, vad i helvete har jag gjort?!! Jag har skadat det vackraste som någonsin har funnits i mitt liv. Till stor del grundat på min egen osäkerhet och brist på självkänsla.

Det tog mig nästan 30 år att hitta den, och nu är det min uppgift att se till att den passar alldeles sådär perfekt igen....om det så ska ta mig 30 år till!

Bankrutt!!

Närå inte riktigt men idag drar vi till sista anhalten på resan, som händelsevis råkar heta Ban krut. Det var där vi startade och där vi slutar denna fantastiska semester. Så håll ut kära nordbor, snart är tösen tillbaka där hon hör hemma. I alla fall för ett tag framöver ;)

Finaste dagen sen vi kom till Khao Lak och då passar vi på att sätta oss i en taxi för en 3,5 timmes resa till Sura Thani. Det är inte slut där! Vidare med tåget, sitter i 3e klassvagn så det ska bli spännande att se om vi får dela plats med grisar och kaniner :) X antal timmar senare ska vi visst anlända till slutstationen men när är ovisst. Tågen kan man inte lita på utan vi kommer när vi kommer. Typ.

Sayonara!

Frukostmys

Inte varje dag man äter en frukost till en sådan mysig vy. Klart man delar med sig och visar den för er ;)

Nyårsafton igår. Vi firade den på Poseidon bungalows med resten av gänget som bor här. Kanongod mat och trevligt sällskap. Efteråt gick vi ned på stranden och skickade iväg en rislanterna över vattnet. Vi var inte ensamma om det, många lampor seglade ut över havet. Mysigt!!!

Fyrverkerierna var det lite si och så med. De fick iväg några småfjuttar men det är inte som Ykkes rackabajsare på Märtas backe i Kälen inte :)

Idag blir en lugn dag. Imorgon är planen att dra vidare, men vi måste få klartecken att vi har boende först.