Livsöden

Jag älskar verkligen att läsa om andra människors liv. Så har det nog alltid varit när jag tänker efter. Som barn låg jag i mormors hammock och slukade gamla veckotidningar, läste pärm till pärm om uppslitande skilsmässor, folk som råkat ut för fruktansvärda olyckor och fått livslusten tillbaka. Det är just det där sista som alltid har tilltalat mig, det enda som egentligen är intressant, att klara sig igenom något så nattsvart och komma ut på andra sidan, helskinnad och full av energi.

Det får mig att känna hopp, det känns tryggt. Att hur det än är, vad som än sker så är det aldrig kört förrän man är stendöd. Finns det inte en viss tröst i det så säg?!
Kan andra så måste väl jag också överleva olycka och hemskheter. Jag är ju varken bättre eller sämre än någon annan.

Det tar tid. Jag som är så otålig måste lära mig att vissa saker bestämmer jag helt enkelt inte över, trots att det är mitt liv och min tid. Det tar även tid att lära mig att det INTE ÄR NÅGOT FEL PÅ MIG! Så länge som jag har trott det, det måste vara hela livet. När jag nu börjar upptäcka att det kanske ända finns plats för mig i världen så känns det på ett sätt skönt, på ett sätt katastrofalt eftersom det innebär att jag måste göra stora förändringar. Som jag ibland önskar att jag var "som alla andra" hur nu det är. Iaf som det ser ut att vara, det är väl den närmaste sanningen.

Jag är ledsen. Jag är ledsen för all smärta jag orsakat och orsakar de jag har närmast mitt hjärta, men jag hoppas ni förstår och att det i slutändan blir bra. Just nu fortsätter min semester, lite på flykt, lite på jakt.

Njut av varje bra sekund, ta det aldrig för givet!

Action and reaktion

Dagens crossfitpass, avklarad i solen på kärebrors altan:

400 m rodd
15 armhävningar
15 situps

Totalt fyra varv på ungefär 18 min. En jävla skillnad på roddmaskin och roddmaskin märker jag! På gymmet ror jag 500 m på 1.58 min, här tog 100 m 45 sek! Jag har tydligen för korta ben för den här maskinen, hmpf! Men det spelar ingen roll, det är ju arbetet som gör skillnad och svettigt blev det!

Sitter och myser i soffan med en kaffekopp och vindruvor. Bror ligger bredvid och vi väntar på Puff som snart kommer hem från jobbet.
Tyvärr ger inte Kälen den lugnande, helande effekt som det brukar, fast det kanske inte är så oväntat just nu. Känns som om jag är stormen Katrina eller en tsunami, som skövlar och förstör livet för alla som kommer i min väg. Först kändes det fruktansvärt att vara den personen men nu börjar jag nästan bli lite ironisk. Väldigt stor skillnad på samma fråga, ställd av olika personer, märker jag. Blir lite förvånad över hur insnöat, enkelspårigt och instängt livet är för vissa. Reaktioner i nuet, okej, men ibland undrar jag ändå: "Hur tänkte du nu??" Take a step outside your own mind please, och sluta tänk allt utifrån er själva för en sekund!

Små små kliv, stora trappsteg som ska besegras. Tillsammans kommer det att gå och jag är så glad att inte vara ensam. Det här inlägget blev rätt flummigt och osammanhängande ser jag, men så får det bli!
Imorgon är en ny dag, kanske bättre, kanske sämre men en sak är säker och det är att den kommer!

Badkruka? No way!

Hemma i Kälen där kropp och själ får lite vila med hjälp av sol och bad. Lite kaffe på brors altan innan jag tänker testa deras roddmaskin. På återseende :)

Only a klick away

Det är otroligt vad bilder kan göra med en. De kan göra så att man blir glad, tankfull, ledsen, upprymd, ja man KÄNNER saker alltså när man ser bilder som man kan relatera till. Man kan rentav känna känslan man hade just där och då ifall det är en bild man själv varit med och skapat.
Ibland gör bilder ont. Som idag. Idag såg jag en bild som påminde mig om någonting oerhört fint som jag har förlorat. Då kommer en hel del olika känslor fram. Livet är nyckfullt och jag är egentligen inte sentimental, självplågande är kanske ordet vi söker. Om det bara vore som ett plåster. Man vet att det gör jävligt ont när man rycker bort det men den känslan försvinner relativt snabbt. Livet är lite jävligare på det sättet.

Facebook är ibland som ett jävla jättebandage som man försöker vira och vira av, varv på varv, för att bli av med men det försvinner aldrig Ibland går det inte att välja vad man vill utsätta sig själv för. Man loggar in och KABAM så hamnar allt rakt in da face, utan att man har bett om det. Ändå går det inte att låta bli. Det är alldeles för lättillgängligt, att hålla koll på håll, fast man egentligen inte ska, borde eller får. Nästan lite lustigt, Facebook är för evigt men delar av mitt konto är övertrasserat, dock ännu inte blockat.

What else ska jag spela över i melankoliskt mummel tro?
Ingenting egentligen.Eller jo, Ådi har bestämt sig för att jävlas lagom till semestern då jag behöver bilen ruskigt mycket. Gashäng som heter duga så idag när jag och Camilla rattade hem från Birsta fick jag nästan ta svängarna på två hjul. Okej, jag KUNDE bromsa så så farligt var det inte! Men vem vet, imorgon kanske jag inte kan bromsa heller så stabilt är inget ord jag tänker använda i samband med Ådi just nu! Ja jag vet, jag ska ska skaaa köpa mig en annan bil. Bara inte just nu.

Imorgon är tanken som sådan att jag ska dra och ljuga om livet med Anna-Karin från mitt jobb. Det är en människa jag beundrar i 120 knyck ska ni veta! Har ni någonsin träffat en människa som ni tänker "Herregud den här bruden/grabben har verkligen inga sorger i livet!" PRECIS så är det när man ser henne! Hon har däremot en hel del skit att bära runt på, det är det som gör det så fantastiskt att hon ändå utstrålar positivitet så det bländar. Det är imponerande om nåt det!!
Efter det blir det förmodligen Kälens vidder som hägrar. Time for healing!

Don´t you worry ´bout a thing

Jag fattar att ni är fundersamma, oroliga och jävligt brydd över mina tongångar här på bloggen den sista tiden. Det har märkts via vissas goa sms men även av andras tystnad. Jag förebrår er inte utan förstår er, absolut! Det har hänt mycket inombords den senaste tiden, men saker och ting börjar klarna även fast processen är jävligt smärtsam och inget jag rekommenderar någon!

Jag har alltid smugit lite i buskaget när det står "konflikter" som dagens aktivitet. Jag vilar gärna i vassen och låter saker och ting ha sin gilla gång tills vattnet har slutat krusa sig och det blir kav lugnt. Helt plötsligt står jag inför något som jag inte har en chans i helvete att ducka för. Harrison Fords jävla enorma klot som rullar efter är rena rama walk in the park for this girl right now. Hade gärna sett det scenariet istället, då hade jag ju i alla fall fattat slutet: Antingen hamnar jag under skiten och dör, eller så gör jag någon mirakulös MacGyver-manöver och räddar mig sjäv samt en mindre världsdel.

Nu måste jag försöka göra både och. Först hamna under skiten och dö lite för att sen rädda mig själv och den mindre världsdel jag kallar familj och vänner. När andra blir berörda över ett beslut man själv fattar, ja då är det genast lite mer komplicerat och inte ett dugg roligt. Man blir lite som "Bad Santa" och vem vill förstöra julen liksom?
Så här är jag nu, inkastad som en nysnuten sommarjobbare, och har ingen aning om hur jag ska bära mig åt. Snacka om att känna sig som Barack Obama, whether to push the button or not. Jag valde "push" och sen måste någon ätit upp bruksanvisningen!

Vill bara säga att det är ingen fara att ringa och undra vad fan det är som händer. Jag kanske inte har varit bäst i världen på att höra av mig från under den sten jag legat och ruvat, men jag lovar att bättra mig på den fronten! Jag ber om ursäkt, det har jag gjort till höger och vänster den senaste tiden så jag gör det väl här med.

Nu ska jag bege mig för lite kaffe och surr hos sweet Bällsta-people!

På en stig av nässlor

Har snart avklarat ett dubbelpass på jobbet, eftermiddag och natt. Snart väntar ett eftermiddagspass och efter det är det.....SEMESTER!! Fyra veckors ledighet. Fyra veckor som borde kännas underbara, ångestbefriande och bara jävligt sköna. Tyvärr är det inte så. Istället känns det som om jag är på flykt. På flykt ifrån livet, ansvaret och mig själv. Mig själv i synnerhet. Jag vet ingen som är så bra på att rymma ifrån sig själv som jag är.

Nu är det dock dags att sluta rymma. Inga fler intervallpass med tankar som löper kors och tvärs som en vansinnig människas tankar gör....Yeah right! Så jävla lätt att säga men nästintill omöjligt att göra. Varför är vissa saker så förbannat svåra att göra? Ge mig en annan utmaning istället! Jag hoppas gärna utför ett stup tretusen gånger om än att som nu, barfota kliva ned på en stig som är så full med nässlor och taggar, där jag inte har en aning om vart stigen kommer att ta mig än mindre i vilket skick jag kommer vara när jag vandrat klart.

Tycker jag liksom om att må dåligt?
Näää det är inte så jag känner mig själv. Jag vill gärna ha roligt, ta den lätta vägen och se världen genom mina solglasögon där glasen är lätt rosafärgade bara för att sätta en lite festlig touch på det hela. Men nu. Nu är det inte roligt. Jag ska absolut se det som min främsta uppgift till att det ska bli roligt igen. Roligt för alla inblandade. Hur jag ska bära mig åt är inget jag vet. Jag får väl prova, famla i mörkret, tills jag hittar rätt. Det enda jag vet är att jag måste framåt. Inte stanna, hela tiden framåt.

Träningen då. Den är i alla fall solid och pålitlig. Idag, eller igår blir det väl egentligen, gav jag, av inrådan från den eminente Peter, mig på ett rent mördarpass! Såg ut som följande:

400m löpning
29 st benböj med vikt (Man skulle visst ha 60 kg, Peter hade kört med 40 kg och jag fegade på med 20 kg)

Sju varv på tid!
Min tid blev 27.28 min, bra eller dåligt I do not know. Prova själva får ni se!!

Jag antar att mina ben kommer skrika av protest när jag ska kliva upp sen idag. Men det välkomnar jag på nåt sätt, på tiden att det gör ont någon annanstans.

Sov gott eller god morgon blir det väl för de flesta!

Onsdag kort och gott

Dagens crossfit-pass var inte att leka med!! Det var så varmt på gymmet att jag, när jag gjorde mina chins, nästan gled av stången med händerna. Hade ju varit jävligt snyggt att dra in framtänderna i spegelväggen framför! Hade ju ändå varit nåt som jag lätt skulle kunna råka ut för! Jag är inte bara osmidig i mitt sätt att uttrycka mig verbalt om man säger så haha!

Dagen har bjudit på en hel del skoj. Blev upplockad av jordens coolaste blivande mamma Bea, puh den där blev lång haha, och tillsammans med hennes barn drog vi på loppis. Loppis låter ju skitmysigt och det är det säkert också om man letar efter något specifikt. För mig blir det lite som att gå på rea på Birsta, alla grejer ligger i en enda stor gröt (som varken är kokt eller stekt haha) och jag ser bara en massa saker som jag omöjligt kan sätta in i ett annat sammanhang. Hittade iofs en spegel med tjock, fet guldram.....har letat en sådan länge men de har alltid varit så dyra. Vad kostade den här då undrar ni, tuuuusen spänn ällä? Nää...men FEMJÄVLATUSEN SPÄNN!!! God damn it, jag gav upp!! Vi tog en fika istället och åkte hem till Bea för husesyn och kaffe på altan. Bättre!

Imorgon blir det rätt tufft. Ska jobba dubbelpass på jobbet, eftermiddag och natt. Fattar inte riktigt hur jag ska orka hålla mig vaken! Är så vansinnigt trött nuförtiden, det har sina förklarliga skäl naturligtvis, och det spelar ingen roll hur länge jag sover så kan jag sova lika länge till. Idag hade jag kunnat somna stående kändes det som! Ingen trevlig känsla, att känna sig som i ett vacuum, men det är väl också en känsla förstås.

Good girl

Jag har försökt. Verkligen F.Ö.R.S.Ö.K.T vara alla till lags. Nu skyller jag inte detta på någon annan än mig själv. Jag har liksom målat upp en bild av hur jag tror att människor vill att jag ska vara och vad de förväntar sig av mig. Det har jag nog varit rätt upptagen med att göra hela mitt liv, så upptagen att jag har glömt bort hur jag egentligen är. Snopet så säg! Bite my own ass va!
Jag har försökt kompensera mitt sanna jag genom att tro att jag måste göra vissa saker och agera på ett visst sätt, helt jävla i onödan! Så nu måste jag lära mig, lära om helt enkelt. Det är lite knepigt men det måste gå!

Jag tror att det är dags nu. Faktiskt. Om jag själv inte vet vem jag är, hur ska då någon annan veta det?  För jävla trist att det måste bli på bekostnad av någonting annat dock. Kalla det trettioårskris eller vad fan ni vill, I don´t care. Kris är ett dåligt ord tycker jag. Eller, det är väl vad man gör det till. Av en kris kan det ju komma ut något fantastiskt bra! Folk reser till Tibet, hittar sig själva, skriver en bok och så rullar det på.
Jag väljer att kalla det utveckling. Det är ju ett populärt ord, allt ska ju utvecklas och invecklas för att sen värderas och utvecklas på nytt.

Återfödelse.
Det är lite så det känns. Just nu är jag...ja jag vet inte riktigt hur det känns men jag kan tänka mig att vägen ut ur livmodern inte är en snygg upplevelse så det kanske är där jag är just nu.
Ha lite tålamod med mig. Det är något jag själv saknar så det vore jättebra om ni kunde samla ihop lite till mig.

Träning, beachhäng och utebliven minigolfrunda som ersattes med fruktsallad och mysig promenad har dagen bestått av. Jag håller mig sysselsatt som ni kanske märker!
Imorgon blir det mer träning, loppis och jobb. Tåget rullar vidare!!

Flytta fokus

Tycker det börjar bli dags för det nu, att flytta fokus. Jag har inte klivit av berg-och-dalbanan, är inte ens i närheten, men jag är less på att printa nattsvarta rader nu. Jag vill istället fokusera på det fina i livet för en stund.
Egentligen har jag varit rätt oförskämd! Det finns så många underbara människor runt mig och jag bara mal på om de som väljer att inte vara det. Så nu lägger jag om och riktar mig till er som bör ta åt er!!

Idag har jag fått flera fina sms. Från folk som bryr sig, tycker om mig och som är uppriktigt oroade för mig, utan några som helst baktankar. Inget jag rycker på axlarna åt eller borstar av mig, icke! Jag läser och förundras, orden liksom rinner längs strupen som en fin whisky, värmande och len. VAD är det jag har gjort i mitt liv för att förtjäna er tid och era tankar?

Jag är vansinnigt bortskämd med umgänge. Behöver aldrig känna mig ensam såvida jag inte själv väljer det. Det är en lyx jag är väl medveten om, och kanske borde det oroa mig men varför egentligen? Det finns så mycket annat att oroa sig för och jag orkar inte göra det nu. Inte idag.

Idag har jag haft en bra dag. Har varit med min finaste Camilla och hennes trollungar :) GOTROLL!! Isabell fyllde fem år och det firades med McDonalds och bowling. Åååhh en mysig dag, precis vad jag behövde efter fyra nätters jobb!!
Imorgon blir det träning, nu får det vara nog med fusk!! Efter det kanske en dag på stranden, har lockat på solen genom att stå på tå och sträcka min enorma kroppshydda mot himlen.

Nu är klockan way past bedtime så jag pluggar ur och nattar in. Sweet dreams to all of you out there!

You don´t know what you´ve got ´til it´s gone....

....jo det visste jag faktiskt visst!
Jag hade en vän. Till alldeles nyss hade jag en av de finaste människor riktigt nära mitt hjärta, och
det visste jag om!!

Jag visste precis vad jag hade, det behövde jag inte förlora för att inse. Det jag däremot inte visste eller var förberedd på var den enorma sorg jag känner. Hela min kropp, min själ, min aura sörjer....rakt in genom märg och ben. Jag är liksom inte riktigt jag längre. Jo jag är jag men bara lite mindre. Du har tagit en pusselbit som var självklar, och nu kan jag inte se hur fan jag ska få pusslet färdigt!

Jag kan inte vara arg, eller jo det är jag men bara på mig själv. Det är min sämsta egenskap, att jag har svårt att se att andra gör fel, det är alltid mig själv jag hackar sönder i slutändan. Så du behöver inte vara orolig, jag ska inte vara sådär något mer. Jag ska inte vara nåt av det du vanligtvis är van. Det är inget jag själv väljer men när man förlorar något så förlorar man även en del av sig själv, stor eller liten.
Visst, mina ord kanske låter hårda men det är så jag funkar. Varje förlust gör att mitt inre dör en smula. Jag får svårare att känna, svårare att tro att något bra ska stanna längre än en sekund. Skaka av mig och gå vidare. Gå vidare. Jag saknar dig. Du har inte ens försvunnit för här inuti finns du fortfarande kvar, min hjärna har liksom inte den där Ctrl+alt+delete-funktionen även fast jag önskar att den hade just nu.

 Vi dansade livet en stund, lite längre än en kafferast men alldeles för kort för att jag skulle hunnit dricka upp.
Vårda min pusselbit är du snäll. Lämna inte tillbaka den för även om du har målat om den för evigt så är det ändå du där under.

Testar tekniken

Testar att blogga från mobilen. Gick ju bra förra veckan så kanske händer storheter på den här sidan också,who knows?!

Sätter mig ned och väntar

Läste mitt sommarhoroskop i en enormt pålitlig tidning, läs Aftonbladet, och där stod det att juli skulle vara fruktansvärd, full av konflikter och jävelskap men att augusti skulle bli lika bra som juli var dålig......... Om det är sant så har jag en grymt underbar augusti att se fram emot! Antar att det bara är att sätta mig ned och invänta då!

Jag har jättesvårt att skriva när jag är ledsen. Förbannad, glad, uppgiven eller vilken annan känsla som helst just bring it, men att vara ledsen.....Det blir alldeles för personligt på något vis och jag får svårt att formulera mig. Kanske har jag svårt att släppa in folk riktigt riktigt djupt, fast jag alltid trott det varit tvärtom. Jag släpper in folk men förbereder mig redan innan på att i nio fall av tio kommer de att försvinna förr eller senare, och allt går tillbaka till innan igen. Så kanske, indirekt och omedvetet, släpper jag inte in dem alls?

Men när jag nu blir ledsen av det, vad är det då i mig som blir ledset om jag inte egentligen kan känna något? Jag har många slag att vinna just nu, och det känns som att jag står där på slagfältet med det där långa smala träet och missar varenda boll fast jag innerst inne vet att jag egentligen borde ta det där breda, töntiga träet och bara göra mitt bästa.

Mitt bästa. Känns som ett jävla skämt! Det verkar ju inte direkt som att det går bra, vafan är det för fel på mig liksom? Jag känner mig som hela världens Yoko Ono så passa er som fortfarande hänger kvar, jag kommer förstöra er för evigt! Scared for life liksom!

Största problemet är att jag tar på mig allt! Snart har jag hittat ett sätt som gör att jag är skyldig till jordens undergång, svälten som härjar i världen, cancerns uppkomst....ja nu jävlar har jag gått igång rejält så vad mer ska vi kunna hitta på tro? När saker händer, människor försvinner och allt går snett, så riktar jag genast blicken inåt. Vad har jag gjort för fel nu? Hur blev det såhär, var det för att jag helt enkelt var jag och det var ju jävligt fel SOM VANLIGT?? Ja jag kanske kör med självömkan just nu, jag vet inte och det är tur att jag har folk som kan rätta mig när jag har fel, för själv klarar jag inte av det. Det heller!

Jag sitter här och skriver och tänker hela tiden att jag måste be om ursäkt att min blogg inte är full av ironi och sprudlande dansande ord just nu.......Jag tänker det, känner att det är fel men innerst inne kan jag inte övertyga mig själv.....

And the winner is.....

.....ja det är ju jag det! Om detta kan ni läsa HÄR! Skön motivering av juryn, den tackar jag ödmjukast för! Håller tummen att jag får fler liknande uppdrag, gärna snarast!

Har ni varit med om att ni är så lednsa att det gör ont att se något så vackert som en solnedgång, en molntuss mot en blå himmel eller en riktigt underbar sommardag, för ni vet att ni borde men kan inte glädjas åt det? Precis så känner jag just nu. Jag har ingen aning om när eller hur det ska släppa. Det enda jag vet är att detta är något jag måste gå igenom, trots att det känns som om jag hoppas att någon mötande kunde sträcka ut en hand och slita hjärtat ur kroppen på mig. Nej jag vet att det inte är där känslor sitter men utan hjärtat kan man inte leva och just nu är det riktigt jobbigt att göra det.

Jag kommer att komma tillbaka till samma jag igen, det lovar jag så var inte oroliga. Just gotta walk through hell to get to heaven, right?

Back at the crimescene

Jahapp då var man tillbaka på ursprungsplatsen igen, med ett hjärta som har sorg på ungefär 1000 olika sätt. Just nu orkar jag inte, jag har för den delen inte någon som helst lust heller, att försöka superlimma ihop det med ord på bloggen.

Gatufestveckan var helt fantastisk däremot, om vi nu ska sikta in oss på det positiva. Jag har haft en alldeles underbar minisemester med sol, bad, sköna människor och sjukt bra musikupplevelser. Sliten ända in i märgen, javisst, men ändå på ett bra sätt. Det var värt det helt enkelt! Hoppas ni har hängt med mig på partybloggen för jag tror inte att jag orkar lägga in bilderna här också.

Håll nu bara tummen att jag vinner tävlingen om bästa partybloggen, hur nu det ska kunna utses! Alla har ju olika upplevelser och synvinklar så.......Good luck jury.......fast jag tycker ju förstås att min är bäst haha!

Tränat har jag lyckats med idag också, än bättre att det var tillsammans med Fredrik. Var alldelels för länge sen nu så ÄNTLIGEN får jag väl säga!!
Passet såg ut som följande:

10 kettlebell swing
10 ringhäv
50 hopprepshopp
10 dips
20 utfallshopp

Fem varv på tid! Drygt nio minuter senare var vi RÄTT svettiga!! Ventilationen på gymmet verkar ta semester på obestämd tid när värmen slår till. Men det är väl bra att svettas?!

Nu är det bara att fokusera på nästa dag.
Over and out, det blir inte roligare än såhär idag.

Tillfällig flytt

Denna vecka kommer jag att husera på annan adress....bloggadress that is!
Spana in http://blogg.st.nu/malin/ för faaaaaaan!!!!

Här kommer jag att följa Gatufesten från mitt perspektiv, förhoppningsvis inte som en rännstensunge utan som den glada Gatufestprinsessa jag trots allt ändå är i hjärta och själ!

Nästa vecka är jag tillbaka på samma place as usual but for now.......

HÄNG MED MIG NUUU!!! Det kommer bli fler, tätare, mer ingående inlägg så keep the flow och watch out!