Skiter man väl i!

Vaknade som vanligt svintidigt. Min taktik om att försöka hålla mig sysselsatt hela natten för att kunna sova bättre under dagen lovade runt men höll tunt. Så vad gör man? KLIVER UPP gör man! Konstigt nog har jag en förbannat stor portion energi i kroppen, eller är det så att kroppen är för liten för att rymma min energi?
Hur som helst, let´s take a walk! Solen var framme och det såg mysigt ut ute så jag klädde på mig och bladade iväg. Jaha ja, inte visste jag att Iceman hade varit framme och snorat ned vägarna! Halkade runt som en full Bambi. Gjorde väl inga märkvärdiga highscores i Runkeepern direkt haha.

Hann ändå inte gå så långt förrän Amir (som jag inte har sett sen förra vintern God damn it) ringde som en räddande ängel och ville fika med mig på stan. Mhmm klart dää!! Så jag hasade mig nedför backarna och gled världsvan in på 1891´s cafè.....jävligt hot i mina mysbysser och ullunderställ :D

Men hörni......det skiter man väl i!! Kan jag bidra med ett eller annat skratt, go ahead then säger jag bara. Kan för övrigt meddela att vi även hann med att besöka stora delar av Birsta city iklädd denna tjusiga mundering.

Ska kasta i mig lite mat och sen traska ned till poledancen. Ska bli riktigt skoj att dansa i highheels ikväll. Kommer bli mindre skoj när jag slitit sönder hälsenan, ommöblerat fotknölen till fel sida och.....ja vad mer kan hända? Nej jag skojar, det kommer gå greeeeeeeat!!

Imorgon väntar ett mycket spännande och efterlängtat uppdrag. Häng kvar så ska ni få se och veta! Eller, hänga kvar lät ju onödigt, kom tillbaka imorgon samma tid istället, det lät bättre. Då har jag inte nallat på er värdefulla fritid.

One more night att pricka av. Ska få smaka öring inatt om jag minns rätt. Mat är otroligt viktigt när man jobbar. Små etapper att se fram emot :)

Peace out för detta lättsamma inlägg!

Dance my heels off

Andra natten på G. Sover som vanligt kasst, börjar bli tjatigt nu så let´s move on till något annat istället.
Fick med mig Eva på stan för att leta skor. Imorgon ska vi nämligen börja glida runt i highheels på poledancen. Ska bli jävligt spännande att se vilken olycka som kommer drabba en. Klacken lär väl fastna på ett illa valt ställe på min kropp och slita upp ett blodflöde som kan få varenda Hitchcockfilm att blekna......fast de var i svartvitt väl?









Nevermind. Jag ska i alla fall göra mitt bästa. Har hittat två schyssta par, ett par röda och ett par svarta. Tjusigt värre att smyga runt med heta skor när kläderna ser ut som något som passat en gympasal.....för 10 år sen!! Haha! Jaja vad gör man inte för konsten?

Kort inlägg men så är det!

Picking crumbs with babysteps

Häromdagen var det en som sa till mig att jag drogs antingen till höger eller vänster, såg saker i svart eller vitt. Det fanns liksom inget mellanting.
På ett sätt håller jag med. Jag har ofta en viss syn, en skarp anfallsvinkel när jag tacklar hinder som kommer min väg. Dock är jag inte sämre än att jag kan ändra mig totalt om det visar sig att jag har fel eller att det finns ett annat sätt att se på det.

När det kommer till människor däremot, har jag oftast varit van vid att det gått åt ett håll. Jag lär känna en person, de stannar ett tag för att sedan slungas ut i universum och försvinna. Ibland fort och abrupt, ibland smygande så tyst att det inte märks förrän det är för sent.

Just nu. Just nu håller jag på att lära mig att det finns fler färger.
Vi lärde känna varann när färgen var vit. Inte så skrikigt, inte så värst märkbart, men klart och stilrent. Precis som färgen vit. Sakta men säkert började vi måla en egen tavla. Vi började med små streckgubbar på ett skrynkligt pappersark. Spretiga armar och krokiga ben som sträcktes ut över papperet. Inte så att vi hamnade utanför kanten, nej nej vi var jävligt noga med att inte rita utanför för det här "utanför" var en gråzon och vi var vitt.

Jag vet inte riktigt när vi, eller vem av oss, som började blanda in färger i tavlan. Lite gult som lyste upp, klarare än solen. Mycket blått, det var mycket himmel, hav och luft i vår tavla. Långa svepande penseldrag som fyllde varje fiber med vindar som lyfte oss och blåste oss framåt. Hela tiden framåt, vi visste alltid vart vi var på väg när vi målade. Gröna nyanser av lugn blandades in när vi höll i penseln tillsammans, vi litade på att den andre alltid fyllde i ifall någon fläck missades.
Röda toner skapade värmen och fyllde ut tomheten. Jag kan inte minnas att jag någonsin kände mig ensam. Du var alltid snabb att blanda färgerna på paletten ifall du plockade upp några mörka nyanser i mig.

Vår tavla var ett mästerverk. Plötsligt var det inte streckgubbar på ett papper, utan värdefull konst. Som en ovärderlig skattkarta som vi båda fann glasklar där andra slet sitt hår i förtvivlan eftersom de inte förstod. Totally clueless.

Det var här färgen svart introducerades. Någon spillde ut en hel burk svartfärg över vår tavla. Det var inte så att någon gick förbi, fastnade med foten i burkens handtag och råkade skvätta svarta små stänk. Nej de klev fram med tiolitershinken, tömde den resolut och skrapade ut resterna med en slickepott. För säkerhets skull.

Lite roligt är det ju ändå för färgerna finns ju kvar, det är bara det att man inte kan se dem. Just nu.

Så nu jobbar vi med streckgubbar igen. Jag samlar smulor, limmar och bygger ihop dem igen. Färgen är lite ljusgrå, ljusare än förut, med små små stänk av andra nyanser. Det är inget mästerverk men det får duga. Skönhet finns i betraktarens öga och just nu är det fanimej det finaste jag kan knåpa ihop utifrån de förutsättningar som finns.

Så jag är glad. Jag är glad att det går att måla över svart. Det kanske är något man bör lära sig i lågstadiet men hey, ibland tar det tid att lära!

Lite bilder från gårdagens tävling

Lovade ju igår att uppdatera under hela dagen/kvällen. Tyvärr hann jag inte ladda batteriet i telefonen, alltså blev det svårt att hålla det jag lovade. Förlåt för det till alla ni som satt hemma och slog på "REFRESH"-knappen tills inget mer fanns kvar av den:)

Anyway hur gick det då??
Den stora bataljen mellan Korstapojkarna vanns av mek/driften, och förlorarna blev alltså el.

Bowlingen vanns av....jäkligt oklart då alla till slut spelade på allas banor! :D
Kul var det dock, hade inte väntat mig annat heller med detta underbara gäng!

TÄVLINGEN DÅ??!!
Ja min tävling på Helex är också värt att berätta om.
Vi var sju deltagare. Grenar och min tid blev följande:

Rodd 500m Tid:1.48
Chins AMRAP på 60 sek: 11 st
Bänkpress AMRAP på 60 sek: 12 st
Burpees 20st på tid: 44 sek (vann)
Marklyft AMRAP på 60 sek: 26 st (vann)

Alltså vann jag två av fem grenar. Slutade totalt fyra. Kändes jävligt skönt att safta dit några grabbar måste jag säga!! :D

Kvällen avslutades på Oscar med Pink Hink, ett grymt coverband. Fick återse en gammal vän som jag inte sett på tio år så det var grymt skoj! Det och mina överdjävulskt underbara arbetskamrater made my evening!

Lite bilder från gårdagen. Bloggar från mobilen så jag kan fan inte få dem på rätt plats men here you have it:

Idag kör vi live hela dagen!

Idag tänker jag ta med er heeeeela dagen, ifall ni vill alltså! :)

Kommer bjuda på:


......hård hockey när Korsta vs Korsta drabbar samman! JAG rapporterar direkt från denna viktiga match! :)

Dagen fortsätter med......


....TÄVLING!
Jag och min compadre Fredrik är med och slåss för vår heder på gymmet. 18:00 svettas vi med chins, rodd 500 m, bänkpress, burpees och marklyft. Stay tuned.....

Kvällen avslutas med.......


Finaste festen med finaste arbetsgänget! Oscar is the place, come and join the fun God damn it!! Annars kommer ni att kunna följa denna dag RIGHT HERE!!

Nu blir det långfjolingarna på för nu ska jag snart dra iväg och heja fram mitt dreamteam!

Finaste besök och folkfunderingar

Time for a walk......

.......in the sun.......

.....med finaste töserna! :)

Har haft en riktig mysdag idag. Studsade upp klockan sju för att tvätta och städa. Sen väntade jag på finbesök av Sara och lilla Astrid. Tänkte träffas på stan men det är ju tamejfan det enda man gör när man ska umgås så jag tänkte om och tänkte rätt. Alltså blev det en promenad i det underbara vädret samt en lunchdate vid köksbordet istället. Jag bjöd på kulinarisk tonfiskgegga med bulgur och grönsaker. Mycket smarrigt eller i alla fall ätbart :)

Jag har lite funderingar......(nähääää!!! haha).....om oss människor. Vi lever våra liv, hela tiden på gränsen. På gränsen till vansinne, personlig ekonomisk kris, utbrändhet, stress, yeah U name it. Det är då jävligt sällan man hör någon leva på gränsen till fulländad lycka!

Jag ser mig omkring och undrar hur många det är som är lyckliga. Egentligen?

Alla strävar efter det, det är jag övertygad om, men det är bara det att det inte är många som kan definiera ordet "lycklig". Vad är det? Vad menas med det och hur fan går man tillväga? Och dessutom, vad är det som gör en lycklig? De flesta har nog ärligt talat inte en aning, vilket är vanisnnigt sorgligt i sig bara det!

Vi är så fullt upptagna med att må dåligt av olika skäl, vi hetsar varandra till att leva som någon slags Superman fast utåt sett ska det inte synas. Gud förbjude om det syns att det är jobbigt!! Nej här går allt som en dans, don´t you worry ´bout a thing!

Så!

Vad är det då som lättar på trycket? Vad är det som får snurr på korken så flaskan öppnas och sätter lite fart på bubblorna?

Vissa handlar saker, vissa jobbar ännu hårdare, vissa är otrogna. Det är rent ut sagt för jävligt att vi inte kan hitta andra vägar ut ur en nedåtgående spiral. Easy way......visst är det lustigt att vi LETAR en enkel väg men trasslar ständigt in oss i nya snår, nya villovägar, ju mer oframkomligt desto mer normalt. Eller?

Folk ser på folk. De tittar snett på de som utövar extremsporter eller dylikt som sätter fart på adrenalinet, och undrar hur fan de kan utsätta sig för sånt. De måste vara galna! Ja kanske det, men de riktar i alla fall sin frustration, energi eller vad det nu är som driver dem, mot något vettigt. Att bruka något väldigt mycket behöver inte alltid betyda att det är ett missbruk. Ett missbruk är något som skadar, en själv eller andra, fysiskt eller psykiskt.

Så vad är då rätt och fel? De flesta gör helt enkelt så gott de kan, och som bekant är det sällan tillräckligt. Vi måste lära oss att sakta ned, sluta läsa alla Facebook-statusar och istället läsa av oss själva och de vi har i vår närhet. Hur ska vi bära oss åt för att vårda och växa, oss själva och andra?

Jävligt bra att komma dragandes med en sån uppmaning såhär före jul, men kanske just därför. För allvarligt, vad kommer ni att komma ihåg mest när året är slut? Hur många olika former av leverpastejer som fanns på bordet, att soffan ni drack glögg i hade en prislapp där kommatecknet normalt sett borde vara flyttat en tre-fyra steg åt vänster, eller....bare with me och rätta mig ifall jag har fel...Kommer ni komma ihåg känslan av värme när ni sveper runt med blicken och ser alla nära och kära som bara finns där och trivs?

...och skapar lycka.....



Kanske inte världens bästa idé......

.....att ta den här vägen idag :) Men det stod i tidningen att de inte skulle dra igång ÄN och allt som står i ST är väl sant? Alltså räknade jag kallt med att jag inte skulle bli snöblind. Vilket jag inte heller blev, men halt var det så nedvägen hade nog lyckats bättre med skrillor på fötterna.

Har känt mig lite handlingsförlamad den sista tiden. Jag har den fula ovanan att, när jag har saker jag BORDE göra, istället inte gör ett skit utan sitter ned och liksom väntar på att det ska fixa sig av sig själv. Which it doens´t! And I know it! Så idag tog jag mig först en löptur och sen fick jag en massa ny energi till att ta tag i åtminstone en utan alla grejer på min "to-do-list".

Att lägga ut Ådi på blocket..........Japp ni ser rätt! För tvåtusen spänn får ni en go liten kille, with aim to please, när han själv vill alltså! Är det verkligen något att tveka på, jag menar hallåååå!!!!?? Haha.
Det har ringt en snubbe tro´t eller ej. Naturligtvis pratade han inte svenska så ni kan ju själva fatta hur jävla lätt det var att förklara varför Ådi inte vill starta!!

"It´s not the gaspump....eeh.....when you turn the key you can hear that he WANTS to....but no....."

 Typ :) Ååhåhåå guuud vad jävla braaaa!!!! Lite misstänksam är jag dock, han snackade något om ett "ship he had".....Mhmm, men å andra sidan, om jag får pengarna i handen får han göra vad fan han vill. MED BILEN ALLTSÅ!! "Maybe I ca fix the problem" sa han även. Men tjena! Han får fan inte parkera sitt arsel utanför min port! Nä hit med pengarna, ta, dra, slit eller för all del KÖR honom härifrån, men vad som än händer, STANNA INTE!!

Jaja vi får väl se vad som händer.....
Imorgon händer inte så mycket tror jag. Kanske får jag en date med Sara, kanske inte. Kanske smiter jag in och tittar på Kapten Röd på Stadshuset efter jobbet men förmodligen inte. Vet inte om jag hinner innan han börjar spela, och sen må jag väl åka taxi hem. Är det värt det eller ska jag vänta tills en annan gång?

Nej nu ska jag ta och kyla en proteindrink och se på Criminal Minds. Det får natta mig ikväll....

Min far och jag :)

Idag har varit en riktigt bra dag, en utav de bättre på länge faktiskt. Vaknade klockan tio, i min egen säng och bara det kändes rätt lyxigt. Lite frukost och dagsplanering med pappa ledde till att jag skulle hjälpa honom att köra skrot till tippen.

När man umgås med min pappa får man höra saker som förmodligen aldrig kommit ut ur någon annans mun förut. Ever. Här har ni några exempel:

"Va faan ska man måsta dra sig längs väggan som a Lövås-Elsa när hu gick genom döra?"

Med detta menas att det är trångt att ta sig fram någonstans.

"Ajj dåntt nåvv vettefaaen vem derännä va ä!"

Solklart iofs men om ni inte fattar betyder det att han mötte en okänd.

"De ska verkligen pisse på sylta å!!"

Här är jag inte riktigt säker men jag tror det menas att....ja det är i alla fall inte en BRA grej! :)

"Har man gått över hunn får man gå över rumpa å"

Om man gjort ett val får man stå för det. Enkelt va?

Ja sådär går han på min älskade pappa. Snacka om att jag brås på honom! Talar först och tänker sen. I bästa fall. Han hade även en schysst kommentar om hur jag såg ut som barn.

"Men faan du va runn som e ost!!"

Gulligt! Tack pappa!:)

Tog en sväng till mormor och hälsade på också. Satte henne i arbete då hon fick hjälpa till att laga tjockpannkaka. Har hört det är på mode att anlita en pensionär så här är bäst att smida medans järnet är varmt hihi!
Hon hade en fin felsägning också när hon sa att det var bra existens på pannkakan:) Ja annars hade den varit bra osynlig va?!

Nu ligger jag och myser i sängen igen efter kaffe och en liten virre hos bror. Imorgon blir det eventuellt en löptur, besök hos min fina goa Linda och sen hem för att jobba. Få se vad som hinns med!

Avslutar med ett schysst fynd jag gjorde i skogen samt kvällsfikabild!

Heading home

Har suttit soffan en längre stund nu och försökt börja detta blogginlägg minst tio gånger. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag ska åka hem, hem till det ställe jag alltid kallat "Mitt paradis på jorden". Problemet är att det känns inte så, inte längre.
Jag vet att jag ofta brukar vara rätt dramatisk i mina utlägg om livet och mina funderingar och visst, ibland kanske jag ser saker väldigt smått och fyrkantigt, men om jag nu känner så så måste jag ju få göra det. Right?

Jag ska i alla fall åka hem, men det fyller inte längre samma funktion som det gjort tidigare. Jag åker inte dit för att hämta ny energi och känna mig "on top of the world", inte på samma sätt som jag kunde förut. Mycket har förändrats fast ändå inte, det kanske bara är jag som har förändrats?
Hemma är inte heller längre en plats, hemma finns där mitt hjärta är och mår bäst, vilket är på en helt annan breddgrad.

Egentligen är det inte så svårt. Jag har blivit besviken många gånger förut, när de som borde peppa och stå bakom inte gjort det eftersom jag inte blir förstådd. At all. Det här är bara ytterligare en gång, skillnaden är bara att jag har insett att det aldrig aldrig kommer att bli annorlunda. Så jag är inte besviken på att det hänt igen, jag känner bara att det är slöseri med tid och energi.

Det handlar om attityd. Min attityd till sånt som händer i min värld. Nothing more nothing less. Bara att acceptera. Jag har dock en viss svårighet att låta sånt bara ske och vara. När jag vet att det skulle kunna vara annorlunda, bara jag nådde fram på rätt sätt. Halva vägen var borde ju funka, men hur ska jag få den andra personen att börja gå? U tell me så är jag idel öra. Jag bryr mig ju, det är därför det är så frustrerande! När man kan förändra saker till det bättre, hur ska man då bara låta det bero?

Tunga tankar IGEN!

Annars är det absolut inte ett dugg synd om mig ska ni veta!
Ska vila från gymträningen resten av veckan och ladda inför fredagens batalj. Ska verkligen bli skitskoj att tagga till, peppa de andra och slita för att göra mitt bästa.

Nu ska jag vänta på min fina fina bror, taxidriver of the day:)

Ha nu en finfin måndagkväll all of you out there!!

Here´s to you....

Har ni någonsin träffat en människa som verkar spegla allt som ni själva tänker? Som bara finns där och ger er allt ni egentligen behöver? Innerst inne. Utan att ni behöver säga ett ord.
Har ni någonsin haft känslan av att känna er rakt igenom, genuint lycklig tillsammans med någon annan människa? Att varje sekund utan dem känns som ren tortyr och det blir en ren vetenskap att bara försöka andas?
Har ni, om så bara för en stund, känt att här är någon som kommer att förändra er värld, er totala livssyn......ja förändra ALLT helt enkelt? Som om man har sett allt i tvådimensionellt och helt plötsligt ser allt i tre...fyr.....ja en dimension som är oändlig.
Har ni någonsin varit så blown away av någon att ni, varje gång ni tittar på dem, blir lika överraskad över känslan ni får? En känsla som fyller varenda artär, varenda ven, skrymsle och vrå i er kropp och själ?

Det har jag...........

Hela mitt liv har jag känt mig annorlunda. Det sätt jag ser på saker och ting har oftast upplevts som "fel" eller "konstigt"......."Du kommer ändra dig" och sen har det varit slutdiskuterat.
Jag har vänt och vridit, försökt förbättra och förändra, men i slutändan insett varje gång att jag misslyckats. Jag kan inte vara så som förväntas av mig. Jag är ledsen. Men inte längre....
Jag har jagat, letat, plockat lite här och där av olika personer för att få ihop mig själv och för att fylla hålet inuti mig, som för att försöka stilla något som jag inte riktigt själv vetat vad det varit.

Nu vet jag.
Du kommer där med ett oerhört lugn, samtidigt med en vind som skapar total kaos. Så självklart och säkert med ändå känsligt och försiktigt, lotsar du mig hem varje gång min gps är ur funktion.
Du förstår mig. Du säger att det är okej att vara jag, att tänka som jag och känna som jag.

D.E.T  Ä.R  O.K.E.J!

Förstår du hur stort det är för en liten tjej som jag?
JAG förstår nu. Jag förstår saker som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle få ihop. Tack vare dig har jag fått ihop mig själv. Jag trodde att pusslet var trasigt, felvisande men jag är glad att jag aldrig slutade leta efter den där sista biten....MIN pusselbit.....

Därför......here´s to you........

Time to shape up!

Ibland känns det som om jag funkar jävligt komplicerat. Jag menar, jag hatar att ha det inrutat, när allt bara är samma, samma, samma varenda dag. Jag tycker att det är skitjobbigt att ha saker inplanerade, när jag inte själv kan välja. Då känner jag mig låst och styrd. Ta tex poledancen. Jag älskar verkligen varenda sekund när jag är DÄR men det är just det där med att jag "måste" gå dit en viss tid en viss dag som gör att det känns skitjobbigt. Jag vet inte varför det är så riktigt.

Jag vill leva mitt liv sådär fluffigt, lätt och bekymmerslöst. Det är ju inte alltid det funkar så när man är vuxen, vissa saker går inte att strunta i och vissa åtaganden måste man göra.

MEN!

Jag klarar heller inte av när allt är en enda röra, när jag inte vet vilket ben jag ska stå på, när tankarna rusar i 320 knyck och jag inte hinner fånga in en enda. Jag vill ha ordning och reda på min insida, där ska var sak ligga på sin plats. När jag känner att något ligger lite fel och jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig för att lägga det tillrätta igen, det är då det blir lite klurigt. Fel var kanske ett illa valt ord, det behöver inte alltid vara ett fel som måste lagas.
Otålighet. Så kan det kanske vara. När jag känner att jag är på väg någonstans, mentalt eller kroppsligt, och jag inte är riktigt säker på var och varför.

That´s why I need to......

 

Jag måste samla ihop mina vagnar och rusande tåg och börja fokusera. Vissa saker kan man inte påverka, då är det bara att lägga dem åt sidan och koncecntrera sig på det som händer just nu. Klart man ska ha långsiktiga mål, men jag känner att nuet bara är en transportsträcka, och det är inte riktigt meningen. Jag missar rätt mycket av nuet då, och om jag ändå inte kan spola framåt, why bother then?





Mitt fredagsmys

Japp det här var det jag sysslade med när andra gick på Tjejkväll på stan eller satt hemma i gosoffan och myste :) En av alla moves jag lärt mig ser ni ovan, och ja ni ser ju att det INTE är tjejen på bilden som skrivit inlägget haha!

Idag gick det lite upp och ned. Har ju inte dansat på två veckor då det förra veckan var inställt på grund av sjukdom, så jag var rätt nollställd. Började med improvisation, men greeeeat! Har väl glömt allt plus att jag har lite träningsvärk i benen sen gårdagens pass med Fredrik, så början blev lite hackig må jag väl säga. Repade dock upp det i slutet så det kändes rätt bra när jag lämnade placet.

Har nyss haft en väldigt intressant diskussion angående min träning. Jag har fått vissa "råd". Jag bör inte träna så mycket som jag gör, när jag styrketränar ska jag inte lyfta saker (eehh nähä?!) och tävling nästa fredag var ungefär det dummaste jag någonsin kommit på. Och då har jag kommit på många dumma saker (tydligen) förut i mitt liv. Några andra exempel är väl min kost, mina intressen, ja mitt liv och hur jag lever det i största allmänhet. Japp, då har jag väl sammanfattat det rätt bra!

Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera, jag kanske har slutat och det är väl rätt osunt på ett sätt. Nej jag ljuger. Jag reagerar. Alltid. Kniven skär mer eller mindre djupa sår, en slarvig gatukirurg med skitiga fingrar och hembränt som desinfektionsmedel häftar ihop det med krokiga stift och när det väl läker, om det gör det, så finns det alltid ett ärr kvar.

Jag blir så trött så trött, så innerligt trött på att alltid bli missförstådd. Vad är det som är så jävla FEL? Vad är det som gör att det inte går att förstå? Vad har jag gjort som orsakat så mycket hemskheter? Egentligen?

Det går inte ihop i min skalle. Tyvärr. En gång i tiden hade jag någon som alltid sa att jag kunde göra allt jag ville. Någon som kanske inte alltid förstod men som ändå stod bakom mig till 1000%. Självklart finns det någon som som gör det nu också, herregud jag ska inte ömka mig själv mer än nödvändigt. Men det behövs redan tidigt i livet, redan innan man ens själv förstår det.

Det är hennes röst jag hör när jag gör något jag egentligen inte tror att jag kan, hon överröstar mig i stereo. Ibland räcker det inte tyvärr, ibland väljer min hjärna att lyssna på det jag hörde sist. Jag måste sluta med det men hur jävla enkelt är det när de man tycker aldrig borde ifrågasätta kritiserar mest av alla?

Inte så muntert inlägg såhär på en fredag men det är vad det är!

Hugs and kisses som plåster på såren.....from me to you.

Morgonmys

Uppe med tuppen.....eller nä, bli inte lurad av min morronfrilla, klockan var faktiskt 08:50!

Mina nya löparpants.....SÅ grymt sköna att springa i!!

Ja en till bild på min slimmade rumpa....eeehh yeaajh!

Som sagt, studsade upp i morse, trots min plan att sova läääääänge för att orka med natten. Hade god hjälp igår av min älskade älskade vän Emma, som bor i Karlstad men hälsar på hemma i Norrland emellanåt. Vi satt och drack kaffe och surrade tills klockan nästan var ett. Åååh jag saknar henne så oerhört mycket! Hon är helt otrolig faktiskt! Trots att hon bor där hon bor så toppar hon alltid listan på vänner som besöker mig mest! Är inte det lite ironiskt?

Anyway. Drog mig ut på en lugn 8 km löptur. Har jag inte skrivit om det förr så gör jag det nu....håll i er........ULLUNDERSTÄLL!!! Hur har jag kunnat missa detta fantastiska plagg???? Varmt och gosigt så man blir alldeles lycklig, samtidigt som det transporterar bort fukt på ett helt magiskt sätt. Är det något jag kommer bo i i vinter så kan ni ge er fan på att det ska vara ett ullunderställ! Det och min nya fina vinterjacka (nä jag har inte visat den men pressen ökar haha) kommer hålla min frusna uppenbarelse varm i vinter.

Nu sitter jag och slappar i soffan. Frukostgröten och kaffet är i magen, snart dags för lunch och sen ska jag knalla ned till gymmet för att köra lite ben med Fredrik. Efter det blir det middagsfix, kanske sova lite innan nattpasset och...ja....det var väl ungefär det!

Avslutar med en solnedgång jag inte fick se igår...

Allt slut får en ny början.....

....och alla början får ett slut?
Jag hoppas verkligen inte att det är så för det jag har hittat är något jag aldrig vill ska försvinna!

Jag har hundra miljoner olika vackra formuleringar i mitt huvud men då jag inte hunnit sortera dem så får ni vänta ett tag till innan jag spell my guts out for you! :)

Idag har jag tränat, högst otippat va?
Såg ut som följande:

Bänkpress på 40 kg (4 set)
Dips på kroppsvikten (3 set)
Sneda hantelpress 13,6 kg (3 set)
Stående bröstpress 12 kg (3 set)
Tricepsdrag med rep 25 kg (3 set)

Roddintervaller 10 st. En minut rodd, 30 sek vila osv osv.

Försöker fila på min roddteknik inför nästa fredag. Det går SISÅDÄR!! Fattar fan inte hur jag ska kunna ro fortare om jag inte får superlimma fast rumpan på sätet eller vad jag ska kalla det. Stört omöjligt, det måste bero på min teknik för ingen annan jag har sett gör sådär! I och för sig, de flesta andra ror väl inte som om femton hungriga zombies jagar dem heller! Ska hur som helst bli sjukt skoj att tävla. Just nu ser jag det mest som en kul grej, men jag VET att när jag väl står där är det blodigt allvar för min del, tävlingsdjävulen bryter sig loss och det finns inget annat än VINNA för mig. Vinna kommer jag ICKE att göra, det vet jag med all säkerhet, men det är främst för att det kommer bli svinskoj att hänga med ett skönt träningsgäng som jag ställer upp. I promise!

Imorgon går startsträckan för fyra sköna (?) nätter igen. Det är då väl fan vad snabbt det går, var det inte alldeles nyss jag skrev sådär? Jaja, det är bara att bita ihop och gå in i det med rätt inställning, blir som bäst då.

Nu har ni fått ännu ett nonsensinlägg men jag kan inte hjälpa det. Har för mycket som jag vill få ut på rätt sätt, och då jag inte har det klart för mig får ni helt enkelt vänta lite till. Få se om jag får ihop något fint inatt, ska försöka hålla mig vaken så att jag kan sova ut imorgon.

Vart tog den flickan vägen?

Jag var 4-5 år. Min bror skulle åka skidor ned till sjön med moster Annika, och jag ville prompt följa med. "Du orkar inte, det är för långt" sa alla till mig meeeen jag var tjurig. "JOOOO JAG ORKAR VISST!!"

Sagt och gjort, jag fick följa med. Nedvägen gick väl an, men på hemvägen orkade jag knappt stå på benen. Annika fick BÄRA mig större delen, om inte hela, vägen hem. Jag var nog rätt nöjd ändå, jag fick ju i alla fall vara med!

Det jag nu undrar är: Vad hände med den där lilla tjejen? Varför packade hon väskan och drog utan att ens säga hej då? Varför kommer hon och hälsar på så sällan, allra minst när jag behöver henne som mest?

Jag saknar henne. Jag skulle vilja att hon klev fram, spände sina stålblå ögon i dem som säger att hon inte kan på egen hand, och talade med hög röst. "JOHOO HON KAN VISST!"
Men oftast gör hon inte det. Hon har blivit som en låtsaskompis, en Molgan, som jag får ta till när det är något jag verkligen vill men inte vågar.

Det är otroligt vad små ord kan göra skada. Jag har många sådana exempel från min barndom. Inte för att jag hade en dålig barndom, det handlar nog mest om små olyckligheter där man inte har tänkt sig för. Som den gången jag såg en tjej uppträda på tv och jag sa att en gång ska det där vara jag. "Nähäää inte törs du deeet heller, det går inte!"
Eller när jag hade skrivit en dikt och ville visa den för jag tyckte verkligen att den var bra och jag var nog lite stolt. Det jag fick höra var "Den där har du inte skrivit själv" Eftersom den var så bra var det omöjligt att tro att ett litet barn hade skrivit den. Men jag var inte vilket barn som helst, jag var ditt barn.

Det här var ord som absolut inte var meningen att skada. Det är bara en olycklig förening av fel uttryck och feltolkning, men när man är barn tolkar man inte saker på samma sätt som vuxna gör.

Små små saker som kan bli så oerhört stora och tunga att bära med sig i ryggsäcken. Skulle packat ur den för länge sen, men till skillnad från min träningsväska som alltid står packad eftersom jag är för LAT, handlar det här inte om lathet. Jag vet bara inte riktigt hur man gör, och manualen för det tog den där lilla tjejen med sig när hon drog.

Lena P.H

Alltså. Vad är det för fel på människan?? Trodde aldrig att jag skulle se "Så mycket bättre" och actually tycka SÄMRE om någon deltagare. Oftast får man ju en helt annan, djupare bild av artisterna. Man kommer dem närmre på något vis. Det djupaste på Lena P.H måste ju vara hennes urringning?!

Av det jag ser på tv:n måste hon definitivt sållas till skaran jag skrev om igår, de vilsna. Hon sprätter runt all over the place, och hade hon inte haft skinnet runt kroppen hade väl inälvorna dansat poledance runt E-Types magra bringa.

Jag tror inte att hon är sådär, egentligen. Jag tror att hon själv inte har en aning. Hon framför låtarna påklistrat, förvirrat och får hon inte anspela på sex ser det ut som om hon hellre hade legat hemma och torrjuckat. Fast då är det ju ingen som ser henne förstås. "The båtten is nådd" är väl ungefär så nära sanningen och sig själv hon varit. Nä hem och sy en barnkollektion eller nåt istället!

Några som däremot imponerar mig varje gång, om vi nu ska avsluta med något positivt, är definitivt Filip och Fredrik. Vilka STÖRTSKÖNA snubbar!! Snacka om att ha startat ett vinnande koncept genom att bara vara sig själva, det funkar ju med allt de gör. Älskar verkligen att se tävlingsinstinkten, jag hade nämligen varit likadan själv. Som i fredags när jag körde gocart och missuppfattade genom att tro att sista varvet hade kommit. Jag körde in i depån och alla andra fortsatte vidare. "vafan gööör duuu?" skriker alla,"köööör!!" MEN VARFÖR I HELVETE TÄNDES DÅ DE RÖDA LAMPORNA!!?!?? Jag svär, hade jag kunnat tejpat fast den ansvarige i fronten, mulat plattan i mattan och dragit in i sargen hade jag gjort det!! Fick i alla fall lägga ifrån mig hjälmen och ta av mig overallen på ett mindre fint sätt haha!

Ny vecka stundar, nya mål, glada stunder och jävelskap väntar. Be aware and be prepared!

Så vilsna

Läser just i en tidning om ett begrepp jag inte visste fanns, nämligen "digitalt självmord". Helt jävla fantastiskt! Fast inte på ett bra sätt! Det finns till och med websidor som ska hjälpa oss att radera oss från sociala medier och självklart, det ska finnas en business för allt.

För mig är det inte just Facebook som är mest skrämmande. Det är vi människor som skapar en till synes perfekt värld där vi hetsar varann till att försöka överträffa och förfina. Ett dockskåp av perfektionism. "Kolla vilket fint kök vi har nu och här lagar vi bara mat som vi måste googla oss fram till för att kunna stava och just ja missade vi att länka till vår nästa vintersemesterresa, 5-stjärnigt javisst eller fanns det ännu bättre!!??"

Jag är väl inte bättre än nån annan. Klart man vill ha nåt roligt, spännande eller häftigt att berätta. Det finns väl inte en jävel som slänger upp en bild på fyra skivor blodpudding för att visa middagsmaten, såvida det inte är lite av ett skämt eller som ett försök till humanisering av hur fixerat livet har blivit!

Det jag tycker är riktigt sorgligt är att folk verkar må dåligt. Vi kan tydligen inte se att bakom den fina fasaden gömmer sig en smetig kylskåpsdörr, ostädade toaletter, pengabrist och allmänt elände. Inte ALLTID men det är skrämmande hur vi verkar tro att "alla andra" har det så förbannat bra. Alla utom en själv.

Hur blev det såhär? När blev vi så jäkla ytliga att vi inte kan leva med små fläckar? Vet vi inte ens vad som gör oss lyckliga längre? Är det så, att vi tar det säkra före det osäkra och gör som "alla andra" för då måste det ju bli rätt? Eller?

Jag har ju provat på det där men jag hoppas att jag inte gör samma tankevurpa igen. Det var inte för mig helt enkelt, jag behöver inte en yta, jag letar efter att uppgradera mjukvaran. Sitter hellre leende på en stol med tre ben istället för sönderstressad och gråtandes på en svindyr designerstol som ingen jävel kommer se. Om jag inte lägger upp bilden på Facebook förstås. Just det.

När solen går i moln men bara för en sekund

Idag har varit en ruskigt genuint förbaskat BRA dag!!
Studsade, mjäää okeeej jag släpade mig, upp klockan 06:10. Drog igång kaffebryggaren och lite gröt, slängde på mig träningskläder och gled ned på gymmet till 06:50. Körde ett rygg/biceps-pass kombinerat med hopprep mellan seten. Avslutade med att ro 500 m. Fattar inte hur fan jag ska kunna korta ned den tiden, jag kan ju för fan inte ro fortare för då flyger rumpan av sitsen! Får fila på den tekniken tror jag om det ska ge någon utdelning.

Jobbet bjöd på en fördjupad utbildning inom vår rökgas/vattenrening. Jag som inte har läst kemi sedan högstadiet,(och det enda jag kommer ihåg från den tiden var hur lustigt vår lärare sa "Håå-pluuss") hade det minst sagt knivigt! Det kändes lite som att jag ställt upp i ett 200m-lopp mot världens snabbaste löpare, jag insåg redan från början att tåget har gått för länge sen så att säga.
Men det är intressant och imorgon ska vi gå in mer på just vår anläggning och det ska bli skoj!

Största delen av tiden är jag förbannat lycklig, glad och tillfreds med det mesta. Sen vet jag inte varför men jag får hung-ups på vissa saker som händer, hur folk beter sig, för att i nästa sekund nästan skämmas för att jag ens bryr mig. Då undrar jag om det är något jag gillar, att känna mig lite som ett offer inombords, att tycka lite synd om mig när jag finner att jag blivit orättvist behandlad. Jag kan ju välja att rycka på axlarna och strunta i det, tänka att "hey it´s your lost", men ändå.....Är det rätt att göra så? Är det rätt att vägra bry sig? Skyddar man verkligen sig själv då?  Är det inte bättre att någon gång sätta ned foten och säga "Nej vet du vad, det där var inte schysst så gör inte om det där"?

Jag borde verkligen göra det senare ibland. Säga ifrån. Annars blir man så lätt överkörd och har det hänt en gång är det lätt att människor hamnar i samma hjulspår och gör det om och om igen, utan att ens tänka på det eftersom "Vaddå det var ju okej sist?!"

Men när det kommer till de som står en närmast då? Vad kan man kräva av dem? Ska de alltid stå bakom en, vad det än gäller, eller "får" de ta avstånd och välja en annan väg? Jag är lite osäker här faktiskt, men behöver jag egentligen vara det? Om det inte känns bra för mig, om JAG blir ledsen, så har jag väl rätt att tycka något?

Fast jag antar att jag kommer göra precis som alltid. Först acceptera, sen fundera, sen reagera och efter det.......acceptera igen och låta allt rinna ut i sanden.

Just nu har jag egentligen inte plats alls för ledsna tankar, jag är alldeles för full av good vibrations för att det ska fastna på mig :) Det är bara ibland, när jag känner att vissa saker inte går att sudda bort och göra om till hur det var förut som jag halkar till. För en sekund.

Svettig, mätt och förbannat nöjd!

Har inte sprungit en längre sträcka sen före semestern eftersom jag haft ett knä som protesterat så fort jag tagit några sketna löpsteg. Uppför backar i intervaller och crossfitpass har inte varit några problem, det är de längre sträckorna som gör att det säger stopp.
Idag testade jag dock att springa hem från jobbet, en sträcka på drygt 7 km. Började bra, blev bara bättre och lättare ju längre jag sprang. Mitt knä var tyst och nöjt ända tills jag kom in till stan, då sa det "Nu får du fan ge dig, ta en buss, taxi eller vad fan som helst men LUTA DIG INTE MER PÅ MIG!!"

Så jag fick böja, stretcha, linka, lunka, springa och gå resten av vägen. Är ändå nöjd över att det gick såpass bra, och svettigt blev det ju som ni ser :)

Efter en dusch pinnade jag in till stan för att bli upplockad och utkörd till Matfors för middag hos Janne och Anna-Carin. MUMS FILLIBABBA var det, lax och ris. Satte sig som ett skönt ludd i magen hihi. Kaffe på det såklart, lite bus med Filip och surr med de vuxna. Åh vad jag har saknat deras sällskap!! Tänkte ta bussen hem MEN då skulle Janne minsann in till en kompis i stan så jag fick till och med privattaxi hem också. Snacka om lyx!!

Hade ett schysst samtal med min finfina träningsguru idag. Jag tyckte att han kunde göra ett schema där jag, till den 25e nov, hinner gå ned 2.3 kg (för att orka göra fler chins, inte för att jag är fet) samt blir grymt mycket starkare och kan knäcka på riktigt. Han sa ungefär att jag var helt galen och att det hade varit lättare om jag sett ut som en Teletubbie haha. Kanske kan jag kapa en kroppsdel? Jag lyfter ju ändå inte med huvudet!!

Kontentan av det hela var att det jag ber om icke går att fixa, vilket jag själv egentligen visste, men jag får kämpa på så gott det går och köra på tjur. Det är väl det jag har att bolla med.

Imorgon blir det tidig träning på gymmet. Börjar kurs kl 9:00 på jobbet så jag hinner träna, cykla till jobbet och få i mig frukost innan dess. Tror jag. Om inte sängen känns mer lockande hehe....

I tävlingens tecken

Idag testade jag och Fredrik på de grenar som ska vara med på vårt gyms crossfitinspirerade tävling den 25:e november.

De grenar som ingår är:
Rodd 500 m på tid
Chins max antal på 60 sek
Bänkpress max antal på 60 sek, 100% av kroppsvikt för killar, 75% för tjejer
Marklyft max antal på 60 sek, 150% av kroppsvikt för killar, 100% för tjejer
Burpees 20 st på tid

Mina resultat blev:
Rodd: 1.56 min
Chins: 8 st
Bänkpress: 3 st på 45 kg......riktig lågvattennotering men så är 45 kg rätt tungt också då jag inte ens lyfter 50 kg som max.
Marklyft: 20 st på 60 kg.
Burpees: 52 sek

Ska göra om testerna några ggr och se om jag kan förbättra mig. Hade sjuk träningsvärk i bröst och svank eftersom jag kört bröst i söndags och marklyft igår. Tror de ska göra om villkoren för tjejer i bänkpress, 75% av kroppsvikten är ändå rätt jäkla mycket!
Marklyft däremot, gick tydligen förvånansvärt lätt! Världens näst starkaste man tyckte jag gjorde ruskigt bra ifrån mig och sa att det inte var många tjejer som lyfte så bra i marklyft. Då kände jag ändå att jag egentligen kunnat göra bättre ifrån mig till och med, så då kände jag mig rätt nöjd ;) Fast det konstiga är, att bara för att det inte kändes så tungt kändes inte som nån big deal för mig. Resultatet blir att jag rycker lite på axlarna och istället tänker på det som gick dåligt......högst otippat att komma från mig va?!

Fredrik var grym däremot på de flesta grenar och spöade mig i tre av fem. Märk även att han gjorde tio stycken marklyft på 135 kg, och då hade vi ändå malt på med flera andra grenar innan. Klapp på axeln bör han få tycker jag!! :)

Efter träning kom nöje. Bugg stod på schemat, sista gången för denna omgång. Har bara varit med en gång men det var ingen raketforskning direkt, jag hängde med bra ändå. Så jäkla skoj det är när det går undan och man bara flyter fram.

Nu blir det en proteindrink, den ligger och gottar sig i frysen nu mmmmm, och sen tidigt i säng. Måste sova igen lite känner jag.

Sussa godast!

Wanna be somebody else...really?

Jag har aldrig velat vara någon annan än den jag är. Jag har i och för sig ofta önskat att jag hade vissa andra egenskaper, ni vet när man möter andra människor som har något speciellt som man själv tycker att man saknar och man blir helt blown away av hur jävla cool de är. I mitt fall är det ofta en självklar säkerhet i sig själv, mindre prestationsångest vore också en fin present......ja att överlag lita på mig själv och mina egna kunskaper.

Nu kanske detta låter som att jag pratar emot mig själv, men jag tycker ändå inte det. Jag predikar om att jag vet vad jag vill, att jag är säker på att mina egna känslor är de rätta bla bla bla, men det är inte samma sak som att veta HUR jag ska göra vissa saker för att få det som jag vill!

Men i grund och botten handlar det om att trivas med livet. Att inte se tillbaka och ångra sina beslut, utan känna att man hållit i rodret och styrt så gott det bara varit möjligt, i med- och i motvind.

Ibland kan jag se folk och vara genuint glad över att jag INTE är dem. Inte för att de verkar ha det jävligt på något sätt eller så, jag är bara så otroligt glad över att jag är jag. Jag trivs liksom med det, att vara jag. Det här var trixigare än jag trodde att förklara haha känner jag nu.

Om jag säger såhär:
Jag har en massa saker i mitt liv att vara glad för. Jag har underbara människor runt mig, som bollar och fångar upp mig när jag behöver. Som bekräftar när jag har rätt och rättar mig när jag har fel. Allt för min egen skull, och det är en helt underbar känsla!
Jag har möjligheten att själv påverka mitt liv precis hur jag vill. Det finns ingen annan jag kan skylla på ifall jag inte vågar hoppa. Det gäller bara att välja rätt tillfälle att hoppa, att veta när jag ska stå still och när jag måste vända om och gå.

Det är så jag knåpar ihop mitt liv. Jag har just börjat hitta sånt som jag vill hålla på med, sånt som gör mig glad och sånt som är värt att stiga upp ur sängen för varje dag. Jag upptäcker saker hela tiden. Vissa saker måste jag jobba med för att fixa, jag måste lära mig att agera när jag reagerar.

Men, when it all comes down to it, så gillar jag hur jag är och jag gillar verkligen att det finns andra som också verkar gilla det och hur coolt är inte DET?!

Dips utan chips......



....meen visst fan är jag SUGEN på chips nu!! Och godis, om jag inte hade varit så lat hade jag traskat iväg och tokskottat i en massa snarra i en påse lika stor som en sopsäck! Det är inte ofta jag blir godissugen meeeeen ikväll hade jag behövt det! Sötsugen efter ett bröst/triceps-pass på gymmet och lite saknad i kroppen, det var tydligen allt som behövdes :)



Fick dock popcorn och lite filmmys med Eva, som den räddande ängel hon är! Får väl blanda mig en god proteindrink och suga i  mig istället. Gå och lägga mig och knipa igen haha!

Skulle egentligen ha varit ledig måndag och tisdag men det blev ändå bäst att jobba så jag gör´t! Känns helt okej faktiskt, och det är en skön känsla för då vet jag med säkerhet att jag haft en helt underbar frivecka. Veckan kommer ändå gå tokfort då jag ska jobba, träna, ha kemikurs och avsluta med APT på Nöjeshallen. Feels good så att säga!

Jag märker att när jag har en massa saker som jag skulle vilja skriva om men inte riktigt kan sätta på pränt riktigt än, inte ens med ord, så blir det alltid sådana här nonsensinlägg om egentligen ingenting. Det är inget jag är stolt över, men heller inget som varar för evigt, så jag känner ingen direkt stress ändå. Imorgon är en ny dag men nya intryck, jag återhämtar mig snabbt! Sen var kanske mitt torsdagsinlägg såpass tungt att det krävs lite tid för att samla ihop lite nytt material.

Go to bed and make some love så ni är redo för en ny vecka!



Only human

Jag har lite saker att erkänna. Jag är ingen Superkvinna, no matter what jag försöker få er att tro ibland. Jag har så många åsikter om livet, relationer och hur saker och ting ska göras, men det betyder inte att jag tror att just MITT sätt är det enda rätta. Eller att andra gör fel för den delen.

Jag gör fel. Hela tiden gör jag saker kanske lite sämre än vad jag skulle kunna, men det är inte alltid så lätt att veta vilket sätt som är det rätta. Inte förrän i efterhand. Det är inte för inte det heter "Det är lätt att vara efterklok". Man gör det bästa av det man har just nu, det är väl egentligen det enda man kan begära av en människa.

Jag vet att jag, den senaste tiden, har betett mig på ett sätt som omvärlden anses jävligt opassande. Det är okej att ni tycker så, jag förstår till fullo, för det är väldigt lätt att döma eller ha åsikter på håll, istället för att först tänka och sen tala. Jag är verkligen ingen som ska peka finger där, eftersom jag många gånger gör exakt samma sak.

Fram tills nu. Nu har jag lärt mig en dyr läxa. Jag inser att det finns fler sidor än en, jorden må va rund men det finns många vinklar, skrymslen och vrår som aldrig får se ljuset. Men de finns ändå där, bara att de aldrig kommer upp till ytan eller upp ur sitt hål eller var det nu än är de gömmer sig. Sanningar. Det är olika versioner av sanningar som jag pratar om. Det finns aldrig EN ENDA sanning, det finns däremot min eller din version av sanningen och båda är rätt, ingen är fel. Det är bara hur vi uppfattar olika situationer, och vi uppfattar ju inte allt på exakt samma sätt.

Det senaste halvåret har inte varit så jävla lattjolajbans. Jag trodde i min enfald att andra hajade det, men jag har nu insett att det inte är så. Bara för att jag fattade ett beslut så betyder inte det att det, varken var ett lätt beslut, eller att jag har suddat ut mitt "förra" liv för att ge plats för det "nya".
Jag känner också saker. Jag känner en hel massa saker som skuld, misslyckande och alla nedtryckande saker man kan komma på.

Nej jag har inte varit någon bra flickvän/fru. Jag har varit egoistisk samtidigt som jag har försökt kompensera den sida av mig som jag alltid känt aldrig har passat in genom att trycka undan den och försöka anpassa mig till hur jag tror alla andra vill att jag ska vara. Hur man "ska" vara.
Det är det största felet jag har gjort för så kan man inte leva. Man kan inte leva ett liv genom att vara någon annan, någon som man tror att andra tycker är bra fast man ändå inte riktigt är säker. Hur ser den bilden ut egentligen? I mitt huvud har den sett ut ungefär som 70% Malin och 30% olika. Olika beroende på vilka människor jag haft runt mig, vilka situatuioner jag ställts inför. Eller kanske det har varit 30/70 ibland?

Så jag måste lära mig. Jag har aldrig någonin skyllt ifrån mig. Det som hänt är aldrig ENS fel, it takes two to tango, men jag måste lära mig att stå fast vid den JAG är.
Jag vill bara säga att jag inte glömt. Jag har inte glömt och jag har inte raderat någonting. Tänk på det är ni snälla. Jag är inget offer.

I´m only human....

Ny backe, nya tag!

Jag har en trygghet. En trygghet i att känna när något är fel. Det kan väl varenda människa göra tänker ni nu och ja, ni har helt rätt!

Däremot är det långt ifrån varenda en som gör en förändring när något är fel. Det kan vara en mängd olika orsaker till varför: rädsla för förändring, bekvämlighet, orkeslöshet, trygghet i att veta att "jo men det går bra det här, det har det ju gjort i alla år". Ja en mängd olika orsaker alltså.

Jag köper inte det där. Jag skulle vägra att leva ett liv jag inte trivs med. Livet är åt helvete för kort för det. Okej, jag har naturligtvis en transportsträcka där jag måste fundera, begrunda, utvärdera innan jag kommer fram till en slutsats. Men målet finns alltid där. Inom räckhåll.

Därför känner jag mig trygg på ett sätt jag inte tänkt på tidigare. Jag har en stark vilja och en självklar syn på att livet ska levas på det sätt jag vill. Så borde det vara för alla. Man ska välja livet, inte låta andra bestämma åt en.

Just nu står jag inför en ny fas med många valmöjligheter. Det kanske borde kännas jobbigt men för mig är det tvärtom, det är otroligt befriande. Jag vet att jag kommer ställa min gps på exakt rätt destination, och om jag hamnar lite snett längs vägen har jag den där tryggheten att falla tillbaka på. Vilken grymt skön känsla, att kunna lita på sig själv!!

Här är backen jag slet i imorse. Lerig och jävlig men besegrad, det blev den!
Nu är det dags för lite shopping med moster på stan!