Att envist kämpa sig tillbaka, no matter what, med blicken tjurigt riktad hårt mot ljusets vackta bländande skimmer, så hårt så det nästan känns som att man ska bli blind. Det spelar ingen roll. Det är dit jag ska ändå. Inte till vilket pris som helst, men med alla strider som krävs och med alla medel jag tillåts och tillåter.
Jag har inte vetat vad jag ska skriva riktigt.
Under en lång tid har jag varit väldigt sparsam med orden. De ord som väcks och föds, långsamt och långt. Här inuti. Jag har inte vetat riktigt vilken fot jag ska stå på. Saker och känslor, sådant som jag varit så bra på att uttrycka och berätta om, skriva ned, har blivit lite av ett vapen. Mot mig, inte med eller för mig. Jag har känt det lite som att jag grävt min egen grop för varje stavelse jag har yttrat, och till slut har orden tystnat till och med för mig. Känslorna däremot, de har härjat fritt som en tsunami. De har jag inte kunnat göra ett skit åt, de bara finns och är, hela tiden en del av mig. Ofta en del som jag inte gärna befattar mig med.
Igår var jag ensam hela dagen.
Det har aldrig varit likt mig egentligen, bara de senaste månaderna. Jag har alltid varit van vid att ha liv och rörelse runt mig, aldrig i stillhet, aldrig i tysthet. Det har nog varit bra ändå, att ha den där stunden för mig själv. Nu känner jag att den kanske mer skadar än är till nytta. Det här skadeskjutna djuret är liksom lite klar med det, och vill krypa ur sin kokong. Ut i ljuset igen. Jag är inte färdigläkt och jag har många skyttegravar kvar att passera, men skillnaden är att jag känner mig redo för det nu. Jag vill inte fastna i hålen jag ibland ramlar ned i. Jag vill upp, upp, fortsätta framåt tills jag inte längre behöver kämpa så förbannat mycket för att hålla mig mer över topparna och mer glida igenom dalarna. Riding on the waves of happiness.
Yeah I´d like that!
Och faktum är, att det behöver inte vara så satans komplicerat. Jag är medveten nu. På ett sätt jag aldrig varit medveten förut. Jag kanske inte är jättebra på det än, men jag är mer medveten om när jag är här och nu och när jag lever alldeles för långt ifrån.
Så jag lever!
Kanske kommer ni sakta men säkert att få se mer av den Malin ni är vana vid. Jag kommer ändå att försöka kämpa för MIG, och jobba för att vara noga med att inte ge bort för mycket av det som jag har kämpat så hårt med att skrapa ihop och bygga upp igen.
Så idag när jag går och lägger mig är det med en sådan här bild på näthinnan. Där kroppen får ro och själen sakta vaggas in...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar