When lights go down....

...you can only wish for the sun to come.

Och nu ser det faktiskt ut som att det ska börja vända, både rent vädermässigt och inombords. Jag vet inte, mitt inre har alldeles för länge varit som aprilvädret, ostabilt och åt helvete för opålitligt, men någonstans känner jag att det får vara nog nu. Jag håller på att lära mig att det är helt okej att ha tankar, jag behöver bara inte detaljanalysera varenda en helt sönder och samman.

Det är svårt. Gudarna ska veta att det inte är lätt att ändra ett enspårigt sinne! Jag gör dock mitt bästa och det får räcka. Det måste helt enkelt räcka. JAG räcker! Fatta vad det tog emot att skriva det där! Och nej, jag tror fortfarande inte på det till punkt och pricka, it's a long way to Tipperary and I just started walking!

Har även kommit på att jag konstant motarbetar mig själv. Jag hatar att planera in saker cause it cramps my style, men samtidigt måste jag göra det för att få någonting gjort över huvudtaget. Det är ju det här "efteråt" som gör det så skönt. Jag känner mig nöjd och tillfreds och det är en magnifik känsla.

Förra veckan gjorde jag något som jag aldrig gjort förr. Eller, jag gjorde flera saker faktiskt, sånt som jag är stolt över. Jag satte lillhälen i backen och sa till grannarna att det faktiskt inte är så jävla läckert att låta hunden pissa precis utanför dörren (1-0 till mig haha). Vad de svarade? Weell let's just say att det finns en del att jobba på!
Det jag egentligen skulle säga var, att jag var och och hyrde film HELT SJÄLV! Fem riktigt sorgliga filmer där det blev bra i slutet....tyckte att det skulle passa min sinnesstämning. Då i alla fall. En ny erfarenhet rikare alltså!

Har även gjort eget hamburgerbröd, börjat träna crossfit (äntligen) och läst en bok som handlar om relationer. Helt bakom flötet har jag inte varit även om jag har varit osynlig!