Att hålla en stege

Vaknade idag av en riktig aha-upplevelse. Jag vet inte ens hur eller varför, kanske var det något som jag drömt och inte kommer ihåg, det spelar i och för sig ingen roll, men ibland kommer sådana här små "breakthroughs" och då är det bara att tacka och ta emot.

Det handlar om att hålla en stege. Inte bildligt talat utan mentalt. Känslan av att aldrig behöva vara orolig för att falla. Det borde ju vara en himla BRA känsla, något som alla egentligen borde ha rätt att känna.....såvida det är av rätt orsak och att man själv har sett till så att stegen man står på står stadigt, oberoende av någon eller något annat.

När jag och Arne var tillsammans var det rätt klart vem som höll i stegen och vem som stod på den. Jag närde min fladdriga själ, mitt osäkra inre, genom hans kärlek och osäkerhet . En osäkerhet som jag var med och bidrog till rätt skarpt. På så sätt behövde jag aldrig någonsin ta itu med mig själv, för så länge han stod där och höll så kunde jag vara säker. Jag skapade en falsk trygghet för mig själv. Han å andra sidan kunde ju aldrig fokusera på något annat, på sig själv till exempel, hans uppgift var ju att hålla mig högt över marken och inget annat.

Fy fan, tänker ni förmodligen nu och med all rätt. Jag älskade det, fast hatade det på samma gång. Jag älskade känslan av att vara "the only girl in the world" men hatade det på grund av att jag visste att om han klev bort från nedersta stegpinnen så skulle jag ramla. And we all fall down like toysoldiers.
Jag föraktade mig själv för det. Mig själv, honom, andra, hela världen. Jag var så rädd att någon skulle se igenom bluffen och fatta att jag egentligen hölls ihop av ett lim som någon annan hade lagat mig med.

Alltid någon annan, aldrig jag själv.
Nu har jag ingen som håller i stegen. Eller jo, jag ljuger så jag nästan tror mig själv. Jag har en hel drös med steghållare, som gladeligen skulle hålla tills knogarna blir blåa, men det är inte det jag vill. Man kan inte leva livet ståendes längst upp på en stege, tryckt intill väggen och oroa sig för att den som håller stegen ska bli distraherad, om än så för en kort stund, och släppa taget så att man faller. Man kan inte vara beroende av ett litet ögonblick. Jag kan inte det i alla fall.

Det senaste året har jag verkligen fått vända blicken och ta en grundlig titt på mig själv. Jag har burit ut stegen, rest den mot väggen, tagit några kliv upp på den, känt hur den glider lite till höger, lite till vänster. Klättrat ned, plattat till marken, börjat om, stabiliserat, känt efter och börjat klättra igen. Jag är inget fullblodsproffs på det här med att resa stegar, men jag blir i alla fall bättre och bättre.

Egentligen vill jag inte ha en stege. Jag vill ha en ställning. En ställning som jag, tillsammans med den som jag delar mitt liv med, har byggt i samförståelse, på lika grunder och av samma orsak. Lyckas jag med det kommer uppdraget vara fulländat och ni kommer se den bästa rock solid ställning som någonsin rests på denna jord. Men för att komma dit måste jag nog kämpa på med min egen stege först.