Fredagsmys med finaste vänner

Lite bilder från gårdagen. På torsdagen ringde min finfina vän Linda och undrade om inte de kunde få komma ut på lite äventyr till oss. Bad, mat och umgänge hägrade :) SELFISH KLAR!! Så vi åkte hem på fredagsmorgonen, handlade lite olja och grejer till altan, shoppade lite mat, drog till badplatsen där vi inväntade familjen Norlander/Melander. Jill har ju blivit stora damen nu och badade på egen hand med lite översikt från oss andra såklart. Det är så skoj att se dem växa upp, varje gång är de som nya små personer med nya funderingar och nya uttryck:)

Först en bild på vår första ros från de buskar vi planterare. Har sett att det kommer massor fler meeeen stolta små ros-föräldrar som vi är var vi tvungna att ta ett bevis på den allra första.

Alice mumsar majskrokar medans vi andra mulade i oss grillat och annat mums.

Hej på dig gounge!!

Mamma och dotter, tyckte det blev ett så fint kort!

Märkligt nog (hmmm hihi) brukar deras visiter sluta på detta vis, en lite trött Jill. Tror snart att hon sovit på de flesta ställena i vårt hus, förra gången var det golvet så det var ju för väl att hon fick en stund i soffan den här gången så vi inte verkar alltför ohumana :)

Jag ÄLSKAR verkligen när det blir sådana här spontan-get-togethers!! Linda och Marcus med familj är störtsköna människor. Inget krångel, ingen schemalagd tid där man måste äta en viss tid, sova en viss tid osv. De är lite som oss, där man hamnar hamnar man och sen får man ta det därifrån. Vi satt och surrade tills klockan nästan var tolv, sen skopade de upp barna som nu sov på varsitt ställe, pakade ihop och for hem. Superenkelt liksom. Känner på mig att det vääääldigt snart som vi måst ta oss en hoj-tur till deras breddgrader :)

Som gjort för en må-gott-känsla-dödare måste jag bara berätta om en läskig grej som hände igår. När jag handlat mat igår och var på väg ut till bilen ser jag en ambulans, en massa sjukpersonal och ett väldans pådrag ute vid min bil. Mellan min bil och en annan ligger en äldre man och personalen är i full gång med hjärt-lungräddning. Det stod en MASSA folk och bara stirrade och lite längre bort en dam som tokgrät, förmodligen en anhörig. Jag försökte att inte stå och stirra, tycker det är för jävligt när folk gör så, som om det är nåt "häftigt" som händer. Totalt respektlöst! Men vilka SJUKA TANKAR man får när det händer något liknande!! Det första jag tänkte var "jaha då kan jag inte åka hem än då, undra hur länge de kommer vara här." VA??!!! Är jag SJUK I HUVUDET eller? Samma sak var det när Arnes mamma dog. Jag var på väg till gymmet då och när jag fick beskedet var min första tanke "Jaha då kan inte jag gå och träna nu då." Fungerar hjärnan så på er andra också? Är det för att beskedet är för hemskt att hantera så hjärnan pausar och går på kafferast ett tag? I alla fall, mannen klarade sig inte men de tog med honom i ambulansen och åkte till slut. På bara några sekunder övergick alla andras liv till det normala. Under tiden hade allt bara stannat upp, det var som på film där allt går i slow motion. Men så fort de åkt så POFF blev allt som vanligt igen och folk fortsatte med sina bestyr. Som om inget hänt. För några få personer hade hela deras värld förändrats på bara några sekunder. Kunde inte låta bli att tänka på dem, trots att jag inte har en aning om vilka de egentligen är. Livet är nyckfullt och tydligen behövs sådana här situationer ibland för att man ska stanna upp och tänka till.