Nu har jag, återigen, försökt att sätta ihop ett inlägg som ska passa in, beröra, kanske uppröra eller åtminstone få er att känna någon slags känsla förutom "jaha". Faktum är att jag inte tror att jag kan göra det, så jag skriver bara rakt upp och ned hur jag tänker. Fast ändå inte, och det är kanske det som hindrar orden att printas ned här just nu.
Jag kan nämligen inte skriva om hur jag känner eller ens om det som är viktigast i mitt liv just nu. Det blir alldeles för privat och även fast jag kanske inte har samma gränser vad gäller att berätta om mig och mitt liv, så blir det här åt helvete för privat.
Jag känner att jag försöker välja mina ord istället för att låta dem flöda ut i etern, och det begränsar mig. Jag vill berätta men ändå inte, för i ärlighetens namn tror jag inte att det kommer att gynna mig i långa loppet, och det är så jag måste börja tänka nu. På mig. Jag behöver faktiskt inte förklara mig mer än så, det är okej ändå liksom.
Jag tänker inte säga att jag kommer att sluta blogga, för det är verkligen inget jag vill. Jag tänker bara inte bestämma varken det ena eller det andra, utan ta det som det kommer och dra slutsatser efterhand. Eller göra val kanske jag ska säga, jag ska välja utifrån det, hur jag känner och vad som funkar along the way.
Idag ringde en av mina bästa vänner. Hon sa en sak som fick mig att reagera lite, och det var att hon hade uppfattat det som att jag inte ville bli störd utan vara för mig själv ett tag. Jag förstår hur hon tänker men det är absolut inte på det viset! Jag vill hemskt gärna ha ert sällskap och vara en del i era liv! Det är bara det att jag kanske inte kommer att orka vara den här studsbollen som ständigt hamnar i självsvängning och rullar mellan er med ljusets hastighet. Jag måste sakta ned, dela upp och lyssna på mig själv. Jag kan inte sätta den pressen på mig själv just nu, att vara den som är ansvarig för den sociala kontakten. Jag vill gärna delta men jag kanske inte kommer att vara den som styr.
Helgen har varit fantastisk. Världen har stängts ute, och jag har varit helt och hållet här och nu, och bara känt hur hela min kropp och själ kommit till ro i den varmaste famn jag vet. Tillsammans....det är det vackraste ord jag vet.
Vaknade dock mindre skönt idag, med orolig sömn och en hals som river och pulserar. Många faktorer som drar ned alltså, och sätter tonen för detta inlägg.
Vill bara säga att det kommer att ordna sig så var inte oroliga. Ha bara lite förståelse över att vissa delar som är jag inte riktigt vill infinna sig för närvarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar