Att vara ledsen

Jag har just kommit på att jag har riktig skrivdiarré när jag är jävligt förbannad eller vansinnigt glad, men när jag är ledsen så blir det helt plötsligt stopp. Jag vet inte varför. Det kanske är lite så att vara ledsen är mest personligt, man lämnar ut hela sig själv, jämfört med att vara förbannad eller glad. Det är ju både sunda och vanliga känslor som visar att man reagerar och känner. Men att vara ledsen däremot. Jag skriver hellre en låt om det för att få ut det ur systemet men då det var länge sen jag skrev en låt så finns det risk för att det bara stannar här inne och gror.

Idag har jag inte lust med någonting alls. Jag har plockat i den där förbannade vedhögen men det känns så tröstlöst när den aldrig krymper någon gång. Istället går jag bara och funderar och retar upp mig. Allt känns orättvist och jag känner mig som en riktigt tjurig unge. Skulle vilja ringa och se om någon vill umgås med mig men så tänker jag att vafan ska JAG ringa hela tiden?! Ja, jag har ett skiftjobb men jag har inte dött liksom. Det går faktiskt att testa, jag kan vara riktigt ledig. Ja, jag sa att jag var gnällig idag, deal with it!
Vid närmare eftertanke så är jag nog inget bra sällskap idag heller så jag tror nog att jag återvänder till min vedhög där jag kan kasta trän på foten och bli mer arg.