Födelsedag/avskedsfest

Japp igår var det fest! Min äldsta kusin (ja jag har ju endast tre stycken) fyllde 21 år igår så det var födelsedagsfest slash goingaway-party för hon ska dra iväg till London och vara aupair. Herrejösses vad den bruden är tuff! Sticker iväg på egen hand, utan någon kompis som håller hennes hand, för att leva livet och se sig omkring. Jag tror inte att hon själv förstår hur jävla häftigt det är!

När jag var i hennes ålder, ja herregud vad gammal JAG blev nu då haha, så hade jag själv samma längtan efter att se sig omkring, klara sig själv och UPPLEVA saker. Jag var helt och fast övertygad om att jobbet på 118118 bara var tillfälligt för snart skulle minsann JAG ERÖVRA VÄRLDEN! Riktigt så blev det inte. Det närmsta jag kom var Gotland för en bartenderutbildning vilket jag i dagsläget är stolt över att jag gjorde, TROTS att jag nyss blivit tillsammans med Arne.

När jag satt där igår och tittade på henne och hennes vänner insåg jag vilken obetalbar tid det är att vara i 18-20 års åldern. Se bara på vem som anordnade festen! En av Jennies bästa vänner hade knåpat ihop en SUPERFIN fest, allt i rosa till Jennies ära. Hon hade tillsammans med Elin, Jennies syster, klätt borden i rosa papper, fixat små rosa boxar i vilka det låg en frågetävling om Jennie i, tänt rosa ljus, blåst upp hundra rosa ballonger......ja BEHÖVER jag fortsätta?? Se till er själva och tänk efter, vem av era kompisar skulle dra igång en sån grej NU när vi är "lite äldre och visare"? Nu har alla så fullt upp med att leva sina egna liv att det är jobbigt att bara lyfta luren och ringa. Tragiskt men så är det att "bli vuxen".

20-åringar tänker så härligt kortsiktigt. Det är nuet, vännerna och pojk/flickvännerna som gäller. Vad händer imorgon? Vem bryr sig? Aaallvarligt!
Därför tycker jag att min kusin gör HELT RÄTT! Se världen, testa på saker, upplev allt du vill, skit fullständigt i allt annat än vad DU vill göra. Fastna inte någonstans, tänk framåt och lev lev lev! Allt annat kommer med tiden, det upptäcker du eftersom.

Jag tittade på igår, kändes lite som att jag var bakom en glasruta och tittade in. Och den mest underbara känslan jag fick var att jag ångrar ingenting. INGENTING! Jag drömde om att bli bartender, jag blev det och jag har jobbat som det. Jag hade en bild av hur mitt liv skulle bli, jag skulle ha en man där ingenting var svårt eller komplicerat, jag skulle bo där jag trivdes, ha ett jobb som kändes meningsfullt och kunna göra en utlandsresa då och då. Och vet ni.....jag saknar INGENTING! Det kanske låter lite glassigt eller för bra för att vara sant. Well det är så det är och jag är jävligt nöjd.

Däremot kan jag sakna känslan av total gemenskap. Cirkeln av vänner som alltid vet allt, som bara behöver titta på en för att veta hur det är, pratet om allt och inget, hela känslan av "One for all, all for one". DET är något som aldrig kommer igen hur man än låtsas som att det är så.