From the bottom of my heart

Jag vet inget enkelt sätt att säga detta på så jag säger det helt enkelt rakt ut: Jag och Arne ska flytta isär.
Det är det svåraste och mest vidriga beslut som jag någonsin fattat, speciellt när det inte egentligen finns en riktig orsak till varför det händer.

Man växer isär. Det är väl en rimlig teori men HUR?! HUR blir det på det här viset? När "händer" det? Varför vaknar man upp en dag och känner att this is it, nu måste jag vidare? Jag känner mig som världens mest galna människa, och jag antar att andra uppfattar mig som detsamma. Men nu är det inte andra det handlar om, det handlar om mig. Mitt liv. Vad andra tycker just nu bryr jag mig inte ett skit om, just for the record.
När ni ser mig kommer ni förmodligen tycka att jag verkar oberörd. När ni frågar hur jag mår kommer jag säga att jag mår bra. Det är mitt val vilken mask jag målar på mig och jag tänker även välja för vilka jag visar precis exakt hur det känns här inombords. Då är det inte "bra" på nåt sätt alls, hur fan kan någon tro det? Man lämnar halva sitt liv, fullt av minnen och fina stunder, bakom sig och då ska det kännas bra? Yeah right!

Jag gör rätt, jag gör fel, jag är inte perfekt, jag har aldrig varit med om en sådan här sak förut så please forgive me, I´m just tryin` here!
Det är inget beslut som fattats över en natt. Det är ett beslut som liksom har smugit sig på, som en tjuv om natten som stjäl lite i taget, precis så mycket att det inte ska märkas förrän det är för sent. För sent. När är det för sent?

Det enda jag kan göra är att lita på min magkänsla, göra det jag tror är bäst just nu och sedan följa det. Det är den enda riktlinje jag har. Man måste våga hoppa här i livet för att utvecklas, förändras, inte stå stilla utan hela tiden vara på väg någonstans. Med det menar jag inte att man hela tiden måste springa, fly, utan att man måste ha ett mål och en idé om vad man vill och vart man är på väg.

Jag vill starkt poängtera att Arne i detta fall har varit helt outstanding. Även fast det är jobbigt och tro mig, han har kunnat göra saker och ting jävligt jobbiga för mig, men istället får han mig att förstå att det inte är något fel på mig. INGET FEL PÅ MIG! Som jag trott i så många år!

Jag vill även att ni ska veta att jag inte finner ord för er där ute som sträcker ut alla händer, fingrar och tår för att visa att ni bryr er och vill hjälpa.

Ni är underbara!!!!

Jag tror inte att jag vill skriva så mycket mer om det. Det här är mellan Arne och mig och trots att jag nu valt att skriva om det på min blogg så har jag även ett ansvar gentemot honom och oss. Jag vill bara att ni ska veta orsaken till varför jag den senaste tiden varit väldigt osynlig och osocial.
Vi tar oss igenom det här, det är det som kallas livet. Sakta men säkert tar vi oss fram, det är som att ha haft en fulladdad GPS som plötsligt har dött mitt ute i ödemarken och nu är det med små små steg vi tar oss hem igen.

Ta hand om varann idag, imorgon och helst för evigt!