Kaos inuti

Jag är en människa som, till synes kan verka ostrukturerad, impulsiv och sorglös, men som innerst inne egentligen mår bäst av struktur, rutiner och en hållbar plan att följa.
Just nu är det pretty much like this:



Varför i helvete då? Kan man ju undra.
Dels jobbar jag nätter, och som vanligt när jag jobbar nätter kan jag inte sova ordentligt, vilket resulterar i att jag blir till en tös ingen känner igen, än mindre jag själv. Jag blir handlingsförlamad, otroligt lat (mjaa det är jag ju emellanåt ändå haha), tycker att allt är jobbigt, tappar lusten att träna, ja till att göra något över huvudtaget actually.
Dels tar jag på mig en massa saker som jag egentligen inte orkar med men som jag vill därför att jag är världens tidsoptimist och tror att jag är Superkvinnan. Dessutom skjuter jag gärna saker framför mig, och det är ju en oerhört hållbar plan då saker ändå måste göras. Eventually!

Idag är jag i alla fall hemma och tvättar. Ska försöka förmå mig till att packa resväskan också. Hur fan kan det kännas som ett ouppnåeligt mål? Att göra något som faktiskt leder till något roligt?! Just nu känns det helt jävla omöjligt i alla fall, men om jag börjar så kanske resten trillar på av bara farten.

Träningen tar också stryk den här veckan. Eftersom jag vet att jag inte kommer kunna träna som jag har gjort på ett tag, känns den här veckan som att det varken ger från eller till. Kanske dumt tänkt men jag måste prioritera och då får det väl bli såhär. Jag måste tillåta mig att det blir så. Det är något jag är väldigt dålig på att acceptera, när min egen träning får lida, men det kanske är okej. Ibland är det okej. När januari kommer....dåååå ni, jag säger det här och nu! Så jag leker med marginaler och försöker intala mig att det är helt i sin ordning.

Jag blir irriterad på mig själv att jag lovar saker som jag inte riktigt kan hålla. Andra blir lidanade, så även jag eller kanske mest jag när jag tänker efter, och det känns inte kul. Jag blir arg och irriterad och det är ingen annans än mitt eget fel. Gör om och gör rätt och för Guds skull kvinna, LÄR DIG något någon gång!! Well, I´m trying here OK?!

På fredag kommer det att kännas bra.
Då har jag avklarat veckan, packat klart, levererat de få julklappar jag ska leverera, och sitter på tåget/bussen på väg söderut. Lördagmorgon 06:50 lyfter vi för 24 dagar in the sun!! Jag fattar inte riktigt att det är på riktigt. Men det är det!

No more goodbye

Jag har alltid haft väldigt svårt för att säga hej då. Jag kommer ihåg det ända sedan jag var barn och min moster, som bor i Stockholm, skulle åka hem efter semestern. Jag grät och trodde verkligen att det var the end of the world, fast att jag visste att hon skulle komma igen till jul, påsk och säkert flera gånger till. Varje gång var det ändå likadant. Det var liksom själva separationen som var jobbigast, stunden alldeles innan, under och lite efter. Jag repade mig alltid och var tillbaka på nolltid, men just den där korta tiden var rent överjävlig.

Jag lider av samma fenomen nu. Det här med att skiljas åt från någon som jag tycker väldigt mycket om, det funkar jävligt dåligt i min värld. Det finns många som jag tycker om men det är få som jag känner den där speciella kontakten med och som jag absolut inte skulle tänka mig att vilja vara utan.

Ändå händer det ständigt och jämt. Jag har bara folk till låns. Eftersom det verkar vara ett återkommande tema i mitt liv så är det nästan så att jag, redan vid inledningen, börjar förbereda mig för slutet.

Jag önskar att det inte vore på det viset. Såg ni Martin Kellerman på Skavlan för ett tag sedan? Om inte så är det fan en uppmaning i att göra det!! NU!! Dels för att han var så kolossalt rolig men även för hans ärliga och tragiska syn på omvärlden. Han hade väldigt svårt att ta in folk eftersom att han var rädd för att bli lämnad.

Jag är glad att jag inte alls har sådana problem. Jag har inga som helst bekymmer att släppa in folk, folk som har förtjänat det på något sätt. Hur detta går till kan vara väldigt varierande, men jag känner när det händer. Dock har jag byggt upp något slags skydd. Eller nej, inte ett skydd eftersom jag blir lika fullkomligt förtvivlad varje gång, men kanske en slags medvetenhet som gör det hela hanterbart.

Ibland önskar jag att jag slapp. Jag vill inte hantera det alls. Jag vill inte ens ta i det med skyddshandskar på och visiret nedfällt! Men ibland är det helt enkelt värt att trampa ned i minfältet, med hoppet före mig och sanningen eftersläntrades, när jag tidigare har fått släppa ut håret och dansa på en blomstrande sommaräng.

Hon dansade en sommar.
Är det inte en film som heter så? Anyway, låten är aldrig tillräckligt lång och sista tonen kommer alltid alldeles för fort. Jag är ändå glad för varje strof, varje harmoni, för utan den skulle jag vara död inuti. Om jag bara visste hur jag skulle använda delaypedalen på det mest perfekta sättet. Då hade det här aldrig hänt. Igen.

Another goal....another achievement

This is what I am.....but it´s not WHO I am!

Nu finns det på papper också. Licensierad PT OCH Kostrådgivare. Hur jävla sweet är inte det?!
De senaste månaderna har fått mig att växa inombords ungefär en tvåtusen kubikmeter. Jag bara sväller och sväller och det känns ibland som att det inte finns någon hejd här inne. Det gör det heller inte. Varför ska man nöja sig? Nej, ut i världen och ta för sig medans det fortfarande finns saker att greppa. Det är något jag verkligen har fått smak för nu. Jag har insett att jag är nog inte så förbannat oduglig ändå. Varför skulle inte jag kunna bli raketforskare om nu det är mitt mål? Vi har en sådan oerhörd kraft att forma våra egna liv, och ju mer vi utforskar våra yttre gränser, desto mer inser vi hur otroligt mycket vi klarar av och kan hantera. Fascinerande!

Idag ska jag och Silverpilen halka iväg och hälsa på Birsta. Egentligen är det mest min älskade svägerska som lockar. Herregud vad jag har saknat henne och nu får det fan vara nog! Efter det ska jag jobba. Jag har bestämt att vi ska ha fredagsmys på jobbet om tiden finnes till det förstås. Det har varit dåligt med mys den sista tiden, mest spring tycker jag. Det är ju också bra och otroligt lärorikt, men ibland orkar man inte slåss och springa mer, så då passar det bra med lite pausfika. Det är inte stressen som är farlig, utan bristen på återhämtning! Kom ihåg det nu i juletid!

 Träningen är avklarad och snart är luchen i magen.

 Jag draaaaar!!

Tungan rätt i min vid tunga knäböj

 

 

Hjälpte sisådär med den manövern när jag klantarslade till mig och föll lite framåt på sista repetitionen. Resultat? Sträckning av höft/rygg och jag fick helt enkelt ge fan i resten av seten. Tjurade ändå på, jaaaavisst här är man utbildad PT som hävdar att kroppen talar om så förbannat mycket men lyssna är tydligen inte min melodi. I och för sig, till mitt försvar slutade jag faktiskt med knäböjen och bytte övning istället. Tog också tid till att känna hur det kändes, så lite cred vill jag ändå ha för det.

 

Ska bli skoj att utvärdera det här med maxstyrketräning. Har aldrig riktigt satsat på det förut men nu när jag har kunskapen om varför och vad som händer med muskler osv, är det skitskoj att verkligen laborera och vad passar bättre än att göra det på den egna kroppen? Jag tänker som så att det jag inte själv testat kan jag ju inte heller lära ut.

 

 

Well well, jag har inte så mycket att tillägga just nu. Lite lunch på det här så är jag på banan igen.

The end....

Det var ett tag sedan som jag var lite lätt melankolisk, djup och sorgsen. Tycker att det är dags nu!
Idag har jag maratonlyssnat på Kings Of Leon. För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om hur deras musik får mig att känna och det inlägget kan ni läsa HÄR.

Jag har inte lyssnat på dem på länge dock. Anledningen till det är att det inte bara var min musik....

So here´s to you...
Det var din musik också. Kommer du ihåg när vi åkte i din bil och lyssnade på sånt som gjorde oss glada? När du satt i bussen på väg någonstans mellan här och jävligt långt bort och jag roade dig på håll genom att skicka alla bra låtar som jag någonsin hört? När vi stod i trängseln den där sommarnatten och upplevde samma känsla, i samma stund och med samma tankar? Sista sommarnatten......Fast det visste vi ju förstås inte då.

Du var Birk och jag var Ronja, och jag var helt säker på att du skulle rädda mig ur dimman any time of the day, precis som jag skulle komma sättandes ifall du skulle trampa snett och ramla ned i Helvetesgapet. Så otvivelaktigt, och naivt javisst, trodde jag att det skulle förbli. Jag behövde aldrig egentligen säga någonting. Det räckte med en blick så visste du vilka ord jag formade i tysthet.

Jag tyckte att det var ovanligt, det vi var, och jag trodde även i min enfald att det alltid skulle vara bestående. Ungefär på samma sätt som att jag alltid förväntar mig att jag ska vakna upp med båda armar och ben i full funktion. Men vackra sagor har aldrig ett lyckligt slut, det borde jag ju förstås vetat och haft med i min ekvation.

Man ser det man vill se, oftast, fast nu önskar jag att jag i detta avseende var lika blind som Stevie Wonder. För jag har svårt att greppa och förstå. När jag ser dig nu ser jag bara.....ingenting. Precis. Det är ingenting som jag ser. Som att det vi upplevt aldrig ens har existerat, och det är nog det som gör det jävligt svårt att hantera. Jag målade en tavla men du spelar Super Mario där det är helt okej att köpa liv, trycka på reset, vända tillbaka och ta en annan väg. Allt för att överleva.

And it´s fine with me. Really. I alla fall till största del. Jag gör bara likadant. Jag speglar dig igen, precis som jag gjorde förr. Det funkar och går riktigt lätt. Fast ibland blir spegeln smutsig, och då måste jag stanna upp lite, torka rent för att sedan fortsätta igen.

 Jag undrar bara hur du gör det så lätt....

Ooooppsssss.....

.....psssst.....grabbarna in the back har samma och även lägre vikter än vad jag har......Skulle jag kanske ha väntat med att gjort dem aware of detta? ;)
Näää.....för jag är så jävla egenkär och svindryg haha! Å andra sidan säger inte det ett skit....de kan ju lika gärna ha börjat träna igår medans jag har hållit på i en hel massa ÅR! Så det så! Något att tänka på när ni ska träna och inte vill/vågar eftersom "alla andra är så mycket bättre". Skitsnack! DU gör det för DIN skull, inte för någon ANNAN! Det var min poäng och det var dit jag ville komma.
So....who am I to judge?!

 

 

När man pratar fördomar förresten.....

Idag var jag till ett riktigt superföretag för att laga mitt trasiga däck. Jag gillar dem på alla sätt och vis, de är serviceminded som få, sabba puckar och mycket garv. Men! Idag gjorde en liiiitenn liiiiten blunder, och det var fint att vara den som hade rätt. För att göra en kort historia kortare kom jag dit, fick däcket bytt på tre röda och var ute genom dörren efter fem. Fick för mig att jag skulle kolla ifall de lagt tillbaka reservdäcket, bara ifall att. Det hade de..inte! Jag gick tillbaka in och undrade:

 

"Var är däcket?"

De tittade på mig som om jag vore en idiot eller en väldigt väldigt dum tjej och svarade:

"Jamen det sitter ju PÅ BILEN!"

"Ahaaaaa men var är RESERVDÄCKET DÅÅÅÅÅ?"

 

Hahahahaaa.........så jävla rooooligt!!

Jag skulle ju bara åka och handla.....

Vi börjar med den lilla petitessen.....är det HÄR MIN BIL???



Tydligen....nyckeln passade iaf......ingen spade men åtminstone en sop.

Way  to go girrllll!!

 



 

Stannade för att tanka.....meeeen GIVE ME A BREAK!!!!!!

Tyckte väl att det var lite slirigt och segt att styra.....jojo....

 

 

Jävligt stabilt rustad tös!! Det är fan så man blir förvånad själv...

 

Ser ju jävligt glad och faktum var att jag satt på knä och asgarvade mest hela tiden! Hundra jävla minusgrader, och där sitter jag på en obemannad bensinstation, utan vantar och inga långkalsonger eller småpengar till a final call :)

Vad fan är det för jävla skämtartikel de skickar med som upphissningsanordning förresten!!

En sketen liten vev som ser ut som att man nyss plockat ur den ur ett Kinderägg, ska DEN verkligen hålla upp Silverpilen?!!

Tydligen....Annars hade jag väl helt sonika fått hålla upp bilen med ena handen och bytt däck med andra ;)

 

Bushgirl did it again, och nu är äggen i kylskåpet and I´m a happy girl!

Over and out for tonight!

 

Run ran run

 

Hej vad det går hörni!

 

 

 

 

Igår på hemvägen fick jag ett samtal från min finfina närmaste chef som ville att jag skulle komma och backa upp på jobbet. Hell yeah såklart! Så jag blev upplockad på station och åkte raka spåret till jobbet för att spendera natten med grabbarna.

 

Idag blir det lite sömn, måste vända dygnet rätt samt styra upp mitt liv lite så att jag ska hinna med mig! Har slängt i mig lite kaffe och keso med kanel. Strax gymmet men först ska jag fila lite på ett träningsschema till en av de coolaste brudar jag vet! Ska köra hårt med henne i eftermiddag höhö, det här ska bli skoj!! Så jäkla skoj att få hjälpa någon som är så sjukt motiverad och målinriktad!

 

Min egen träning och kosthållning kommer att få stryka på foten lite resten av året. Två veckor till innan jag drar till varmare breddgrader. Är inte ett dugg ledsen för det minsann, men jag är ju ett kontrollfreak så visst kommer det att bli lite tufft när jag tänker på den träning som jag missar. Får vara lite påhittig och hitta nya sätt att träna helt enkelt, svårare än så ska det inte behöva bli!

 

Veckorna går fort nu. Fattar inte hur ni hinner med er ni som jobbar dagtid all the time! Jag är helt knäckt! Tack och lov ska jag få jobba eftermiddagar den här veckan så då kanske resten löser sig också. Jag har så mycket som jag vill göra, helst i förrgår, och med min oerhört minutiösa planering (NOT!) så går det som det går haha!

 

Kort innehållslöst inlägg idag igen, men jag har för tillfället inte tid att lägga upp bilder från fredagens baluns. Det kommer, det kommer så hold on!!

Mindtrick

Det är otroligt vilken betydelse hjärnan och ens egna tankar har. Genom att fokusera på olika saker kan man styra sitt egna välbefinnande och "lura" kroppen att tro något som i själva verket inte alls är sant.

Som igår till exempel. Efter att ha jobbat natt satte jag mig direkt på tåget till Stockholm för Julgalan kallade och var ska sleven vara om inte i grytan? ;) Eller rättare sagt, jag fick äran att vara bihang när Gunnars jobb hade julfest.

Anyway.
Jag var GANSKA trött när jag lallade på tåget. Kände mig oerhört social när jag drog huvan över ansiktet och försökte inta en hyfsad avslappnad position med kroppen. Skulle få vilken hållningsexpert att rysa av förskräckelse, vilket även min kropp gjorde på slutet.

Första misstaget var att glömma hörlurarna i väskan, den väska som jag hade slängt upp på hyllan ovanför mig. Tänkte att äh, jag ska ju ändå bara sova så jag behöver dem inte. Andra misstaget...
Tredje misstaget var hela familjen HÖGLJUDD som så vackert valt platserna bakom mig. Jo jag är ett fan av konspirationsteorier så jag är övertygad om att de bergis väntat tills JAG bokat biljett för att sedan kunna välja plats bara för att jävlas med mig. Absolut.

De valde att titta på något program på datorn där det tydligen krävdes att människan som pratade, vilket denne gjorde KONSTANT och HELA TIDEN, var tvungen att göra det väldigt HÖGT och INTENSIVT för att de som tittade och lyssnade skulle förstå budskapet. Utan någon som helst insikt att resten av tåget förmodligen inte var ett dugg intresserad av det de tittade på. Språket var för övrigt helt obegripligt så...whatever!
Önskade att jag hade haft hörlurarna i handen, då hade jag sträckt bak dem och undrat ifall de velat låna. Men en snabb titt på den feta tanten bredvid mig sa mig att låta saken bero. Önskade också för en stund att jag inte varit så jävla svensk. Lam, lagom och rädd att störa. Jag önskade att jag för en stund var som mina bakomvarande grannar. Vräkig liksom.
De var inte bara överjävliga, familjen alltså. De hade ett litet barn som uppförde sig exemplariskt så hej och hurra för det!

Det var någonstans i Uppsala som jag drog huvan från ansiktet och gav upp. Då hade jag nog vandrat i och ur sömnens rike som en fyllbult på thinner....well don't ask! Fick dock annat att fokusera på. En sjuuuukt intressant diskussion mellan en tjej i den åldern fontanellen inte riktigt växt ihop än, och någon likasinnad i andra ändan. Jag vet, de rår inte för det och jag var likadan själv, så på ett sätt var det smått roande att lyssna. Man inser liksom hur små problem de egentligen har, det är bara att de inte inser det just för tillfället.
Så nu vet jag exakt hur många olika sätt en kille tydligen kan titta på en bild på Facebook, hur många olika ordval som finns för att beskriva bilden han måste ha sett och hur många slutsatser tjejen som talade kan dra utifrån detta. Spännande!

Väl framme blev jag upplockad redan på station och slapp alltså släpa min förvirrade kropp genom tunnelbanesystemet. Lovely!! Eftersom det här kommer hamna på Facebook ska jag även passa på att skryta om att jag fick maten serverad i form av en lyxig omelett medan jag själv låg på soffan och trynade.

När jag sovit i två timmar var jag näranog återställd. En dusch och battle of the year med håret senare, var jag redo för...ja jag visste det inte då men det skulle bli en av de mest fantastiska kvällar på länge. Återkommer om detta lite senare!! För er som har orkat läsa ända hit alltså haha!

IKEA- inte alltid djävulens verk!

När jag ändå hade förstört dagen med att tvingas kliva upp tidigt, trots att jag ska jobba natt, för att dra i mig två vaccinationssprutor inför utlandsresan, fortsatte jag bara i samma takt. Ett skrivbord från IKEA stod och häcklade mig i hallen så jag kavlade upp ärmarna och satte fart. Tack Fredrik för att du inte tagit tillbaka dina verktyg, utan hammaren hade jag aldrig överlevt!! :)

När man ska montera en IKEA-möbel bör man tänka på följande saker:

1. Avsätt åt helvete mycket mer tid än du någonsin tror är möjligt. Det ÄR INTE "bara några skruvar"..i bästa fall är det ju allihop, så var det för mig idag halleluja för det, utan det är ett helvetes massa mickel för att få ihop det. Naturligtvis vänder man (läs JAG) någon bit åt fel hål och vips har man (återigen läs JAG) fått en helt ny möbel, icke önskvärd dock.

2. När man börjar öppna ser paketet helt plötsligt mycket större och krångligare ut än vid första anblick. Ett konstaterande är ju ändå att det måste till en tjej för att skruva ihop en IKEA-möbel. För det första KRÄVS det att man läser beskrivningen, och nej det är inte speciellt macho när man har bankat ihop något med tvång och sen inser att det inte alls skulle ha bankats ihop, än mindre ens ha kontakt med varandra utan sitta helt separat. Sedan är verktygen utomordentligt gjorda......om man är en pygmè eller småväxt av annan anledning. Works for me!

3. Efter ett pass from hell som gjorde mig svettigare än mitt senaste gympass......säger väl inte sådär skitmycket om varken mitt gympass eller min svett.....men here it is! Till allmän beskådan!! Nu kan jag äntligen poppa Spotify i ena hörnet, spela in musik i andra och surfa på Fejjan med telefonen. All trådlös liksom!! Teknik-Smurfen som Bea så fint uttryckte det :D

 

Well screw this!

Efter att ha fått ett litet oroligt sms igår efter mitt senaste blogginlägg, insåg jag hur det kanske måste ha sett ut. Rätt bad va? Bad som i dåligt alltså.
Nu var det inte alls så jag menade! Jo ibland kanske, men på det stora hela är det jävligt bra med mig just nu. Jag är lite av alla årstider, klarsynt som vintern, förändrande som våren, skön som en sommarnatt och lite laidback som en höstkväll. So I manage just fine!

Känner att jag borde ta i med hårdhandskarna på vissa ställen, men jag vet inte riktigt var jag ska börja gräva. Jag vet inte ens om det skulle göra någon nytta. Så just nu väljer jag att fokusera på sånt som är bra och gör bra här i livet. Träning, härliga människor och framtidsplaner. Allt annat.........well screw it!! :)

Mina fyra årstider och allt däremellan

Jag har varit ute på en lång resa. Den kanske inte har varit fullt lika äventyrlig som Frodos, men den har varit tillräcklig för att förända min syn, som om jag har fått ett par nyslipade glasögon och nu ser jag knivskarpt. Lätt yr och illamående, men dock knivskarp.

Det är en fantastisk gåva, att kunna se och tänka lika klart som luften en kylig höstkväll när solen just är på väg ned. En gåva, men samtidigt en förbannelse.
För jag noterar mer. Ju mer jag noterar desto mer vill jag förändra, och i takt med att det inte alltid är möjligt stiger frustationen och irritationen över det jag ser så klart men inte kan påverka.

Samtidigt kan jag aldrig lita på mig själv. Hur hemskt känns inte det?! Att inte kunna lita på att det jag tycker och känner är det rätta. Mina tankar förändras hela tiden, precis som årstiderna.

 Ibland är jag varm som en sommardag i juli. Solig och ljus, het och full av möjligheter. Då mår jag som allra bäst och fattar, kanske inte alltid de mest genomtänkta, idèer, men åh så gott de gör i själen.

 

Sedan händer något och jag svalnar. Mina tankar blir en vacker, vemodig höstdag. Det finns ändå hopp men samtidigt finns förnimmelsen om att något svårt lurar runt hörnet. Jag blir på min vakt.

När vintern kommer är jag redan kall inuti. Frusen fast står jag där och noterar förändringarna. Jag känner inte så mycket, utan går mest på rutin. Ett steg tillbaka, ryggen mot väggen. Ljuset kommer liksom aldrig riktigt fram. Det går att skymta men det är väldigt väldigt svårt att lita på.

När våren kommer är jag fylld med tvetydighet. Ena sekunden har jag ett klokt beslut i min hand, i nästa har jag slängt det till vargarna och är i stället i full färd med att sätta nästa plan i verket. För det är ju det som är det absolut mest rätta......right?

Sådär håller jag på. Jag försöker övertyga mig själv om att jag i alla fall rör mig framåt. Det är mitt sätt att göra det på. Jag har aldrig direkt ångrat mina livsval, det är klart att jag många gånger tvivlar på min egen förmåga att fatta kloka beslut, men på det stora hela följer jag min "gut-feeling". Det är något jag är väldigt stolt över. Jag har skrivit om det förut och kommer förmodligen nämna den igen. Just nu är jag till viss del i absolut balans, medans vissa små delar av mig vacklar omkring som en tonåring efter sin första fylla. Ingen vacker syn, jag vet, men för de flesta går det rätt bra till slut ändå. Det gäller även mig.

 

Sundaymorning coming down

Det är någonting med söndagar som jag inte gillar. Jag har alltid en lite melankolisk, nedstämd känsla, som att jag bara går och väntar på att måndagen ska hit me like a fläskläpp. Skittråkig attityd, jag vet, men det är liksom inget medvetet vad. Jo jag KAN ju välja att tänka om och rikta tankarna mot något mer positivt, men känslan ligger ändå kvar och lurar i bakgrunden.

Idag lyckades jag dock lura den lite. Träning har oftast den effekten, såvida inte själva träningen i sig går dåligt för då blir jag riktigt förbannad haha! Idag dock överraskade jag mig själv genom att göra sexton doubleunders bara sådär rakt av! För er som inte vet är doubleunders något man ofta pratar om i Crossfitsammanhang, vilket innebär att man gör dubbla hopprepshopp istället för ett åt gången som man vanligtvis gör. Jag har aldrig klarat mer än kanske tre stycken, sen har jag alltid antingen tabbat mig genom att trassla in mig och piska mig själv tills armarna blivit röda av snärtarna, eller så har kroppen liksom förflyttats runt runt och jag har slagit i någon kringvarande utrustning.
Idag gjorde jag alltså 16 st, och det var inte ens planerat. Way to go Malin! Jag ger mig en klapp på axeln för ingen annan lär ju göra det haha.

Igår tog jag ut tummen ur arslet och begav mig in på stan för att handla en högtalarkabel så att jag ska kunna poppa min älskade musik på högre volym än vad telefon kan ge mig. Förstå min lycka när det funkade!! Så nu har jag musik också....CHECK!! Fortsätter dagen med lite Birstahäng och sen ska vi äntligen få träffa Bea baby och hela hennes crazy family! En bra söndag ändå :)

Friday on my mind

Igår skaffade jag internetuppkoppling hemma. ÄNTLIGEN I'd say!! Bredbandsbolaget kan man lita på, hoppas jag iaf då jag ikväll ska testköra kitet. Kände att det var dags att ta nästa steg i min relation till teknikens värld :) Snart ska jag briljera med att poppa spotify via riktiga högtalare också. Oh my oh my hur ska det sluta?!

Det verkar som att det har varit en fin höst/vinter-vad-man-nu-kallar-det-dag idag. Själv har jag mest sett insidan av min arbetsplats, vilket kan vara både hemskt trevligt och hemskt hemskt beroende på hur och vad man ser :) Tog några fina måbra-bilder från taket iaf, sånt som gör att det ryser och krullar sig ända längst in i själen.

Summa summarum har jag haft en riktigt bra vecka, både på träningsfronten men även på umgängesfronten. Det är något som jag värdesätter enormt så keep it coming please!!

Imorgon blir det middag hos bästfolket Bea och Tomas. AJJ LAJJK!!!

Ha en riktig finfredag nu alla!

Hej träningsvärk!

God damn it and holy crap!!
Vilken underbar träingsvärk jag har i....ja i stort sett hela kroppen!! Hade planerat att löpa intervaller idag men jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag karvade mig ur sängen imorse så.....
Ja jag antar att ni vet svaret om jag tog mig ut eller ej.......jag svarar B på den frågan!!
Men det är underbart. Trots att jag inte kan gå, krypa eller klättra, vilket jag bittert fick erfara på jobbet idag, och det gör ont när fickorna på arbetsbyxorna slår mot låren, så är jag så LYCKLIG!!
Lycklig över att vara igång på riktigt igen. Imorgon är det benböj och chins på schemat igen, få se hur det kommer att sluta. Kanske får jag revidera min plan. Om jag inte tar mig över parkeringen utan att se ut som om jag har skitit på mig, ja då får jag nog revidera lite.....

Annars då?
Kanske vill ni ha en summering av mitt liv. Ja det skulle jag själv behöva hjälp med för det är fan inte lätt att hänga med i svängarna, meeeen jag ska göra ett försök för er skull!
Kom hem i slutet på förra veckan och i måndags började jag jobba igen på mitt "gamla" jobb. Egentligen hade jag ju aldrig lämnat placet men ja, ni hajar. Planen är att köra på som vanligt och samtidigt dra igång min egna lilla bebis, eget företag som PT och Kostrådgivare. Det ska bli grymt spännande att komma igång, och jag hoppas att stan är redo!! Tänker inte säga så mycket mer just nu, jag vill ha planen klar innan jag kliver ut ur garderoben. Skoj ska det bli och jag hoppas att ni är med mig!!

Den egna träningen är för tillfället väldigt inriktad på Fitness 5-övningarna. Har som vanligt inte bestämt mig för om jag tänker ställa upp eller ej, men jag ser det som lite av ett mål i alla fall. Hur långt det räcker och hur bra det känns, ja det får väl tiden avgöra helt enkelt.

Det har hänt en massa med min egna utveckling det senaste halvåret. Jag har pendlat från att vara stor och stark till liten och svag. Jag har funderat åt än det ena, än det andra hållet. Jag har kastast mellan olika livslösningar, ena stunden högt över havet, andra stunden har jag sörplat dy.
Just nu då?
Ja just nu är jag rätt mycket i balans. Jag är lugn, fokuserad, förankrad och trygg. Just nu. Jag gillar den känslan och hoppas att den inte försvinner på en väldigt lång, lång stund. Den får gärna stanna för evigt, hell I might merry that feelin´!

Så just nu kära vänner, är jag pretty much as mycket på banan som det går att bli!

Enjoy life and DO IT!

Jag har försökt skriva ett blogginlägg i flera timmar nu, men orden är bara som en enda gröt i skallen och jag kan inte uttrycka mig som jag vill.

So fuck it.
Jag har gjort en jävla resa. Bara sedan i somras har jag ställts inför utmaningar och saker som jag inte kunnat lita på att någon annan är jag själv ska fixa. Jag har mött människor jag aldrig trodde att jag skulle möta, sett nya miljöer och provat på andra arbetsuppgifter.

Detta hade aldrig hänt ifall jag inte hade klivit ut ur min trygga sfär och bara kastat mig rakt ut i det okända.
Vad fick jag för det?
Jag har träffat vänner för livet. Underbara människor som för alltid kommer att påverka och berika mitt liv.
Jag har skaffat nya kunskaper som kommer att ta mig någonstans här i världen, det är jag rätt säker på.
Jag har sett platser som jag förmodligen aldrig någonsin annars skulle ha besökt.
Jag har växt som människa, och insett att allt, verkligen precis allt, är möjligt bara man vill. Vill jag åka till månen så är det fanimej inte omöjligt. Svårt, javisst, men inte omöjligt.

Jag råder alla att ta chansen.
Sök reda på ert ego, gör er själva en tjänst och förverkliga era drömmar. Det behöver inte vara världsomfattande saker, bara det är viktigt och känns rätt för just DIG!

Det finns inget som ger så mycket som att prova nya saker, åka på en resa helt ensam, gå en kurs som du alltid velat men aldrig vågat eller vad det nu kan vara som just DITT hjärta klappar för!

Fuck it!
Det är precis så jag känner just nu, och jag hoppas att den känslan håller i sig länge, länge och helst för evigt. Jag kommer ta alla chanser i världen att fortsätta fylla mitt liv med nya upplevelser, nya intryck, nya människor. För mig är det att leva. Det hjälper mig framåt i min strävan efter...ja satisfaction antar jag.

I fredags gjorde jag min återkomst hos mina arbetskamrater. Den årliga bowlingfesten brann av på södra berget, och jag kände mig otroligt välkomnad och saknad. Säga vad man vill om att börja jobba imorgon igen men mina fina, goa arbetskamrater har jag saknat. BIG time!!

When enough is never enough

Idag har vi pratat om sömn, stress och gå-in-i-väggen-syndromet. Jag tycker att det är otroligt intressant vad mat, träning, hormonella obalanser samt vitaminer, mineraler och vårt allmänna hälsotillstånd hänger ihop som ett enda stort pärlband. Eller taggtråd som det faktiskt är för vissa! Att ha insikt om detta är väldigt värdefullt när man ska jobba med människor.

En lite rolig grej som hände var att vår lärare sa att hon önskade att hon var lite mer som jag. "Du är sådär härligt sorglös, det spelar ingen roll vilken mat du äter eller var du hamnar, du hänger bara liksom med och det är okej."

Jaaaa.....det må vara en fin egenskap, enkel om inte annat, men herregud vilka andra skelett som står och skakar i garderoben hos denna tös!!

JAG BLIR JU ALDRIG NÖJD!! För exempel. Har jävligt svårt att nöja mig med "här-och-nu"-tänket, jag är alltid minst hundra mil framför, enträget flåsandes och letandes efter det där lilla extra. Det som ska göra allting så jävla bra och vara värt varenda steg fram dit. Problemet är ju bara att jag aldrig kommer fram! Vilket man egentligen inte SKA heller, det är ju det som kallas livet och det SKA ju vara en ständig resa. Men jag vet inte, jag vet inte ens vad det är jag letar efter!! Hur ska jag då ha en chans i helvete att hitta det då? Om jag inte ens vet hur det ser ut, känns, märks eller upplevs?

Som tur är, är jag ändå bra på att se de där små sakerna i livet. Jag kan bli lycklig av att skratta, få någon annan att skratta, se en vacker solnedgång, en lustig liten molntapp eller vad det nu kan vara. Jag kan stanna upp små stunder, jag gör små mikropauser längs min tjurrusning. Önskar bara att de där intervallerna av rusning vore kortare och njutningen lite längre.

Ikväll ska jag faktiskt ut och försöka få en glimt av solnedgången, för första och förmodligen sista gången denna gång här i Nerja.

To the beach I wanna go!

Människor

Jag finner människor väldigt intressanta. Jag tycker om att studera dem, intressera mig för dem, irritera mig på dem, förundra mig över dem och inte minst imponeras av dem.

Ibland stöter man på människor som man undrar hur tusan man har kunnat leva utan så länge. Den absolut perfekta timingen, när man möts på samma breddgrad och ingenting annat spelar någon roll. Allt bara slutar att existera helt enkelt, och det enda som betyder något är just det där mötet. Ett möte av absolut förståelse, som en spegelbild av sig själv.

Vissa människor möts inte alls. Jag tror på fullaste allvar att det finns en handfull människor där ute som matchar ens egna skugga alldeles perfekt. En del har turen att träffa dem alla, en del möter åtminstone en, men de flesta....De allra flesta träffar inte på en enda. De går igenom livet helt ovetande om känslan som infinner sig när man träffar just den där personen. De tror att livet inte är mer än vad det är, att hjärtan bara är hjärtan och att människor bara är vad de är.

Jag tycker att det är synd. Vissa kanske inte är mottagliga för effekterna, för det är mäktiga saker som sker, men att aldrig få vara med om det, inte ens i närheten, är en riktig bugg i systemet. Att snuvas på mänskligheten en smula.

Jag har haft tur. Eller otur beroende på hur jag ser på saken. Jag har fått träffa några av de där människorna. Det är inte alltid lätt, det kan vara fan så komplicerat! Dock ser jag det ändå mer som en välsignelse än förbannelse, då jag är övertygad om att det berikar livet och öppnar dörrar till sådant man annars aldrig hade vetat fanns.

Så håll ögonen öppna. Eller nej förresten, ni behöver inte ens det. Är era sinnen mottagliga så kommer ni att dra till er de där alldeles speciella människorna. De som är era egna.

Flummigt inlägg ikväll I know, men det är precis så jag vill ha det just nu!

Bäst att passa på...

Inte ofta solen lyser här så dags att passa på att ta några bilder som ska få symbolisera denna ooooerhörda solsemester. Japp märk sarkasmen :)

Igår var en fin dag vädermässigt sett. Ska jag klaga på något vore det på blåsten och de kalla vindarna som börjar smyga sig på. Men det är en världslig sak!
Tog en joggingtur, drog av lite chins i en lekpark, hasade mig hem för frukost och takhäng. Fick mig lite civiliserat snack på em då vi drog ihop till en studiecirkel på taket. Som ni kan se var det vissa som tyckte det var kallare än andra ;)

Idag måste jag försöka plugga, for real alltså för nu har jag såsat länge nog! Har haft en sådan tryckande skallebank, på grund av vädret antar jag, så det har inte gått så bra att lösa. Får väl hoppas på tur och gamla meriter denna gång känner jag!

Tjing for now...

Just another rainy trip

Inställd bergstur idag IGEN, så nu blir det tyvärr inga fler chanser att se Spanien från ovan. Annat än i flygplanet hem då förstås hmpf! Paul, vår eminenta chaufför, visade bilder på hur det skulle sett ut om vädret var med oss och om vi hade klarat oss upp på toppen.....det såg MAGISKT ut!!

Istället fick vi en jeeptur upp genom ringlande natur. Hade varit en fin utsikt om det INTE HADE REGNAT SÅ FÖRBANNAT OCH DIMMAN SLUKAT OSS!!!! Vi såg.....inte ett skit haha! Mn kul hade vi som vanligt. Fick en fin komplimang om att mitt skratt borde spelas in och användas i terapisamtal, för att sporra till positivitet. Kan man få en bättre komplimang?!

Bjuppar på lite, ja nästan lite tragikomik igen, men mest hade vi skoj. Jag bröt ihop i ett skrattanfall när vi, efter att ha åkt drygt två-tre timmar i bussen, kommer fram till ett av våra spektakulära mål: varma källor som ska vara hälsosamt för kropp och själ att bada i, samt vackra att bara titta på. Det jag SÅG var....en hög med gyttja! :D Jag skrattade så vår guide var tvungen att göra detsamma. What else could he do liksom?! :)

Ja ni ser ju bilderna nedan. Ingen vacker syn! Det är tydligen riktig katastrof i hela Spanien. Skördar som förstörs och palmer som ryker med i stormar, eller slås ned av blixtar och dunder. Så jag får väl stämma in i Ingers synsätt: "Vi har haft tur här i Nerja!" ;)