Mina fyra årstider och allt däremellan

Jag har varit ute på en lång resa. Den kanske inte har varit fullt lika äventyrlig som Frodos, men den har varit tillräcklig för att förända min syn, som om jag har fått ett par nyslipade glasögon och nu ser jag knivskarpt. Lätt yr och illamående, men dock knivskarp.

Det är en fantastisk gåva, att kunna se och tänka lika klart som luften en kylig höstkväll när solen just är på väg ned. En gåva, men samtidigt en förbannelse.
För jag noterar mer. Ju mer jag noterar desto mer vill jag förändra, och i takt med att det inte alltid är möjligt stiger frustationen och irritationen över det jag ser så klart men inte kan påverka.

Samtidigt kan jag aldrig lita på mig själv. Hur hemskt känns inte det?! Att inte kunna lita på att det jag tycker och känner är det rätta. Mina tankar förändras hela tiden, precis som årstiderna.

 Ibland är jag varm som en sommardag i juli. Solig och ljus, het och full av möjligheter. Då mår jag som allra bäst och fattar, kanske inte alltid de mest genomtänkta, idèer, men åh så gott de gör i själen.

 

Sedan händer något och jag svalnar. Mina tankar blir en vacker, vemodig höstdag. Det finns ändå hopp men samtidigt finns förnimmelsen om att något svårt lurar runt hörnet. Jag blir på min vakt.

När vintern kommer är jag redan kall inuti. Frusen fast står jag där och noterar förändringarna. Jag känner inte så mycket, utan går mest på rutin. Ett steg tillbaka, ryggen mot väggen. Ljuset kommer liksom aldrig riktigt fram. Det går att skymta men det är väldigt väldigt svårt att lita på.

När våren kommer är jag fylld med tvetydighet. Ena sekunden har jag ett klokt beslut i min hand, i nästa har jag slängt det till vargarna och är i stället i full färd med att sätta nästa plan i verket. För det är ju det som är det absolut mest rätta......right?

Sådär håller jag på. Jag försöker övertyga mig själv om att jag i alla fall rör mig framåt. Det är mitt sätt att göra det på. Jag har aldrig direkt ångrat mina livsval, det är klart att jag många gånger tvivlar på min egen förmåga att fatta kloka beslut, men på det stora hela följer jag min "gut-feeling". Det är något jag är väldigt stolt över. Jag har skrivit om det förut och kommer förmodligen nämna den igen. Just nu är jag till viss del i absolut balans, medans vissa små delar av mig vacklar omkring som en tonåring efter sin första fylla. Ingen vacker syn, jag vet, men för de flesta går det rätt bra till slut ändå. Det gäller även mig.