Ibland stöter man på människor som man undrar hur tusan man har kunnat leva utan så länge. Den absolut perfekta timingen, när man möts på samma breddgrad och ingenting annat spelar någon roll. Allt bara slutar att existera helt enkelt, och det enda som betyder något är just det där mötet. Ett möte av absolut förståelse, som en spegelbild av sig själv.
Vissa människor möts inte alls. Jag tror på fullaste allvar att det finns en handfull människor där ute som matchar ens egna skugga alldeles perfekt. En del har turen att träffa dem alla, en del möter åtminstone en, men de flesta....De allra flesta träffar inte på en enda. De går igenom livet helt ovetande om känslan som infinner sig när man träffar just den där personen. De tror att livet inte är mer än vad det är, att hjärtan bara är hjärtan och att människor bara är vad de är.
Jag tycker att det är synd. Vissa kanske inte är mottagliga för effekterna, för det är mäktiga saker som sker, men att aldrig få vara med om det, inte ens i närheten, är en riktig bugg i systemet. Att snuvas på mänskligheten en smula.
Jag har haft tur. Eller otur beroende på hur jag ser på saken. Jag har fått träffa några av de där människorna. Det är inte alltid lätt, det kan vara fan så komplicerat! Dock ser jag det ändå mer som en välsignelse än förbannelse, då jag är övertygad om att det berikar livet och öppnar dörrar till sådant man annars aldrig hade vetat fanns.
Så håll ögonen öppna. Eller nej förresten, ni behöver inte ens det. Är era sinnen mottagliga så kommer ni att dra till er de där alldeles speciella människorna. De som är era egna.
Flummigt inlägg ikväll I know, men det är precis så jag vill ha det just nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar