When enough is never enough

Idag har vi pratat om sömn, stress och gå-in-i-väggen-syndromet. Jag tycker att det är otroligt intressant vad mat, träning, hormonella obalanser samt vitaminer, mineraler och vårt allmänna hälsotillstånd hänger ihop som ett enda stort pärlband. Eller taggtråd som det faktiskt är för vissa! Att ha insikt om detta är väldigt värdefullt när man ska jobba med människor.

En lite rolig grej som hände var att vår lärare sa att hon önskade att hon var lite mer som jag. "Du är sådär härligt sorglös, det spelar ingen roll vilken mat du äter eller var du hamnar, du hänger bara liksom med och det är okej."

Jaaaa.....det må vara en fin egenskap, enkel om inte annat, men herregud vilka andra skelett som står och skakar i garderoben hos denna tös!!

JAG BLIR JU ALDRIG NÖJD!! För exempel. Har jävligt svårt att nöja mig med "här-och-nu"-tänket, jag är alltid minst hundra mil framför, enträget flåsandes och letandes efter det där lilla extra. Det som ska göra allting så jävla bra och vara värt varenda steg fram dit. Problemet är ju bara att jag aldrig kommer fram! Vilket man egentligen inte SKA heller, det är ju det som kallas livet och det SKA ju vara en ständig resa. Men jag vet inte, jag vet inte ens vad det är jag letar efter!! Hur ska jag då ha en chans i helvete att hitta det då? Om jag inte ens vet hur det ser ut, känns, märks eller upplevs?

Som tur är, är jag ändå bra på att se de där små sakerna i livet. Jag kan bli lycklig av att skratta, få någon annan att skratta, se en vacker solnedgång, en lustig liten molntapp eller vad det nu kan vara. Jag kan stanna upp små stunder, jag gör små mikropauser längs min tjurrusning. Önskar bara att de där intervallerna av rusning vore kortare och njutningen lite längre.

Ikväll ska jag faktiskt ut och försöka få en glimt av solnedgången, för första och förmodligen sista gången denna gång här i Nerja.

To the beach I wanna go!