Allt slut får en ny början.....

....och alla början får ett slut?
Jag hoppas verkligen inte att det är så för det jag har hittat är något jag aldrig vill ska försvinna!

Jag har hundra miljoner olika vackra formuleringar i mitt huvud men då jag inte hunnit sortera dem så får ni vänta ett tag till innan jag spell my guts out for you! :)

Idag har jag tränat, högst otippat va?
Såg ut som följande:

Bänkpress på 40 kg (4 set)
Dips på kroppsvikten (3 set)
Sneda hantelpress 13,6 kg (3 set)
Stående bröstpress 12 kg (3 set)
Tricepsdrag med rep 25 kg (3 set)

Roddintervaller 10 st. En minut rodd, 30 sek vila osv osv.

Försöker fila på min roddteknik inför nästa fredag. Det går SISÅDÄR!! Fattar fan inte hur jag ska kunna ro fortare om jag inte får superlimma fast rumpan på sätet eller vad jag ska kalla det. Stört omöjligt, det måste bero på min teknik för ingen annan jag har sett gör sådär! I och för sig, de flesta andra ror väl inte som om femton hungriga zombies jagar dem heller! Ska hur som helst bli sjukt skoj att tävla. Just nu ser jag det mest som en kul grej, men jag VET att när jag väl står där är det blodigt allvar för min del, tävlingsdjävulen bryter sig loss och det finns inget annat än VINNA för mig. Vinna kommer jag ICKE att göra, det vet jag med all säkerhet, men det är främst för att det kommer bli svinskoj att hänga med ett skönt träningsgäng som jag ställer upp. I promise!

Imorgon går startsträckan för fyra sköna (?) nätter igen. Det är då väl fan vad snabbt det går, var det inte alldeles nyss jag skrev sådär? Jaja, det är bara att bita ihop och gå in i det med rätt inställning, blir som bäst då.

Nu har ni fått ännu ett nonsensinlägg men jag kan inte hjälpa det. Har för mycket som jag vill få ut på rätt sätt, och då jag inte har det klart för mig får ni helt enkelt vänta lite till. Få se om jag får ihop något fint inatt, ska försöka hålla mig vaken så att jag kan sova ut imorgon.

Vart tog den flickan vägen?

Jag var 4-5 år. Min bror skulle åka skidor ned till sjön med moster Annika, och jag ville prompt följa med. "Du orkar inte, det är för långt" sa alla till mig meeeen jag var tjurig. "JOOOO JAG ORKAR VISST!!"

Sagt och gjort, jag fick följa med. Nedvägen gick väl an, men på hemvägen orkade jag knappt stå på benen. Annika fick BÄRA mig större delen, om inte hela, vägen hem. Jag var nog rätt nöjd ändå, jag fick ju i alla fall vara med!

Det jag nu undrar är: Vad hände med den där lilla tjejen? Varför packade hon väskan och drog utan att ens säga hej då? Varför kommer hon och hälsar på så sällan, allra minst när jag behöver henne som mest?

Jag saknar henne. Jag skulle vilja att hon klev fram, spände sina stålblå ögon i dem som säger att hon inte kan på egen hand, och talade med hög röst. "JOHOO HON KAN VISST!"
Men oftast gör hon inte det. Hon har blivit som en låtsaskompis, en Molgan, som jag får ta till när det är något jag verkligen vill men inte vågar.

Det är otroligt vad små ord kan göra skada. Jag har många sådana exempel från min barndom. Inte för att jag hade en dålig barndom, det handlar nog mest om små olyckligheter där man inte har tänkt sig för. Som den gången jag såg en tjej uppträda på tv och jag sa att en gång ska det där vara jag. "Nähäää inte törs du deeet heller, det går inte!"
Eller när jag hade skrivit en dikt och ville visa den för jag tyckte verkligen att den var bra och jag var nog lite stolt. Det jag fick höra var "Den där har du inte skrivit själv" Eftersom den var så bra var det omöjligt att tro att ett litet barn hade skrivit den. Men jag var inte vilket barn som helst, jag var ditt barn.

Det här var ord som absolut inte var meningen att skada. Det är bara en olycklig förening av fel uttryck och feltolkning, men när man är barn tolkar man inte saker på samma sätt som vuxna gör.

Små små saker som kan bli så oerhört stora och tunga att bära med sig i ryggsäcken. Skulle packat ur den för länge sen, men till skillnad från min träningsväska som alltid står packad eftersom jag är för LAT, handlar det här inte om lathet. Jag vet bara inte riktigt hur man gör, och manualen för det tog den där lilla tjejen med sig när hon drog.

Lena P.H

Alltså. Vad är det för fel på människan?? Trodde aldrig att jag skulle se "Så mycket bättre" och actually tycka SÄMRE om någon deltagare. Oftast får man ju en helt annan, djupare bild av artisterna. Man kommer dem närmre på något vis. Det djupaste på Lena P.H måste ju vara hennes urringning?!

Av det jag ser på tv:n måste hon definitivt sållas till skaran jag skrev om igår, de vilsna. Hon sprätter runt all over the place, och hade hon inte haft skinnet runt kroppen hade väl inälvorna dansat poledance runt E-Types magra bringa.

Jag tror inte att hon är sådär, egentligen. Jag tror att hon själv inte har en aning. Hon framför låtarna påklistrat, förvirrat och får hon inte anspela på sex ser det ut som om hon hellre hade legat hemma och torrjuckat. Fast då är det ju ingen som ser henne förstås. "The båtten is nådd" är väl ungefär så nära sanningen och sig själv hon varit. Nä hem och sy en barnkollektion eller nåt istället!

Några som däremot imponerar mig varje gång, om vi nu ska avsluta med något positivt, är definitivt Filip och Fredrik. Vilka STÖRTSKÖNA snubbar!! Snacka om att ha startat ett vinnande koncept genom att bara vara sig själva, det funkar ju med allt de gör. Älskar verkligen att se tävlingsinstinkten, jag hade nämligen varit likadan själv. Som i fredags när jag körde gocart och missuppfattade genom att tro att sista varvet hade kommit. Jag körde in i depån och alla andra fortsatte vidare. "vafan gööör duuu?" skriker alla,"köööör!!" MEN VARFÖR I HELVETE TÄNDES DÅ DE RÖDA LAMPORNA!!?!?? Jag svär, hade jag kunnat tejpat fast den ansvarige i fronten, mulat plattan i mattan och dragit in i sargen hade jag gjort det!! Fick i alla fall lägga ifrån mig hjälmen och ta av mig overallen på ett mindre fint sätt haha!

Ny vecka stundar, nya mål, glada stunder och jävelskap väntar. Be aware and be prepared!

Så vilsna

Läser just i en tidning om ett begrepp jag inte visste fanns, nämligen "digitalt självmord". Helt jävla fantastiskt! Fast inte på ett bra sätt! Det finns till och med websidor som ska hjälpa oss att radera oss från sociala medier och självklart, det ska finnas en business för allt.

För mig är det inte just Facebook som är mest skrämmande. Det är vi människor som skapar en till synes perfekt värld där vi hetsar varann till att försöka överträffa och förfina. Ett dockskåp av perfektionism. "Kolla vilket fint kök vi har nu och här lagar vi bara mat som vi måste googla oss fram till för att kunna stava och just ja missade vi att länka till vår nästa vintersemesterresa, 5-stjärnigt javisst eller fanns det ännu bättre!!??"

Jag är väl inte bättre än nån annan. Klart man vill ha nåt roligt, spännande eller häftigt att berätta. Det finns väl inte en jävel som slänger upp en bild på fyra skivor blodpudding för att visa middagsmaten, såvida det inte är lite av ett skämt eller som ett försök till humanisering av hur fixerat livet har blivit!

Det jag tycker är riktigt sorgligt är att folk verkar må dåligt. Vi kan tydligen inte se att bakom den fina fasaden gömmer sig en smetig kylskåpsdörr, ostädade toaletter, pengabrist och allmänt elände. Inte ALLTID men det är skrämmande hur vi verkar tro att "alla andra" har det så förbannat bra. Alla utom en själv.

Hur blev det såhär? När blev vi så jäkla ytliga att vi inte kan leva med små fläckar? Vet vi inte ens vad som gör oss lyckliga längre? Är det så, att vi tar det säkra före det osäkra och gör som "alla andra" för då måste det ju bli rätt? Eller?

Jag har ju provat på det där men jag hoppas att jag inte gör samma tankevurpa igen. Det var inte för mig helt enkelt, jag behöver inte en yta, jag letar efter att uppgradera mjukvaran. Sitter hellre leende på en stol med tre ben istället för sönderstressad och gråtandes på en svindyr designerstol som ingen jävel kommer se. Om jag inte lägger upp bilden på Facebook förstås. Just det.

När solen går i moln men bara för en sekund

Idag har varit en ruskigt genuint förbaskat BRA dag!!
Studsade, mjäää okeeej jag släpade mig, upp klockan 06:10. Drog igång kaffebryggaren och lite gröt, slängde på mig träningskläder och gled ned på gymmet till 06:50. Körde ett rygg/biceps-pass kombinerat med hopprep mellan seten. Avslutade med att ro 500 m. Fattar inte hur fan jag ska kunna korta ned den tiden, jag kan ju för fan inte ro fortare för då flyger rumpan av sitsen! Får fila på den tekniken tror jag om det ska ge någon utdelning.

Jobbet bjöd på en fördjupad utbildning inom vår rökgas/vattenrening. Jag som inte har läst kemi sedan högstadiet,(och det enda jag kommer ihåg från den tiden var hur lustigt vår lärare sa "Håå-pluuss") hade det minst sagt knivigt! Det kändes lite som att jag ställt upp i ett 200m-lopp mot världens snabbaste löpare, jag insåg redan från början att tåget har gått för länge sen så att säga.
Men det är intressant och imorgon ska vi gå in mer på just vår anläggning och det ska bli skoj!

Största delen av tiden är jag förbannat lycklig, glad och tillfreds med det mesta. Sen vet jag inte varför men jag får hung-ups på vissa saker som händer, hur folk beter sig, för att i nästa sekund nästan skämmas för att jag ens bryr mig. Då undrar jag om det är något jag gillar, att känna mig lite som ett offer inombords, att tycka lite synd om mig när jag finner att jag blivit orättvist behandlad. Jag kan ju välja att rycka på axlarna och strunta i det, tänka att "hey it´s your lost", men ändå.....Är det rätt att göra så? Är det rätt att vägra bry sig? Skyddar man verkligen sig själv då?  Är det inte bättre att någon gång sätta ned foten och säga "Nej vet du vad, det där var inte schysst så gör inte om det där"?

Jag borde verkligen göra det senare ibland. Säga ifrån. Annars blir man så lätt överkörd och har det hänt en gång är det lätt att människor hamnar i samma hjulspår och gör det om och om igen, utan att ens tänka på det eftersom "Vaddå det var ju okej sist?!"

Men när det kommer till de som står en närmast då? Vad kan man kräva av dem? Ska de alltid stå bakom en, vad det än gäller, eller "får" de ta avstånd och välja en annan väg? Jag är lite osäker här faktiskt, men behöver jag egentligen vara det? Om det inte känns bra för mig, om JAG blir ledsen, så har jag väl rätt att tycka något?

Fast jag antar att jag kommer göra precis som alltid. Först acceptera, sen fundera, sen reagera och efter det.......acceptera igen och låta allt rinna ut i sanden.

Just nu har jag egentligen inte plats alls för ledsna tankar, jag är alldeles för full av good vibrations för att det ska fastna på mig :) Det är bara ibland, när jag känner att vissa saker inte går att sudda bort och göra om till hur det var förut som jag halkar till. För en sekund.

Svettig, mätt och förbannat nöjd!

Har inte sprungit en längre sträcka sen före semestern eftersom jag haft ett knä som protesterat så fort jag tagit några sketna löpsteg. Uppför backar i intervaller och crossfitpass har inte varit några problem, det är de längre sträckorna som gör att det säger stopp.
Idag testade jag dock att springa hem från jobbet, en sträcka på drygt 7 km. Började bra, blev bara bättre och lättare ju längre jag sprang. Mitt knä var tyst och nöjt ända tills jag kom in till stan, då sa det "Nu får du fan ge dig, ta en buss, taxi eller vad fan som helst men LUTA DIG INTE MER PÅ MIG!!"

Så jag fick böja, stretcha, linka, lunka, springa och gå resten av vägen. Är ändå nöjd över att det gick såpass bra, och svettigt blev det ju som ni ser :)

Efter en dusch pinnade jag in till stan för att bli upplockad och utkörd till Matfors för middag hos Janne och Anna-Carin. MUMS FILLIBABBA var det, lax och ris. Satte sig som ett skönt ludd i magen hihi. Kaffe på det såklart, lite bus med Filip och surr med de vuxna. Åh vad jag har saknat deras sällskap!! Tänkte ta bussen hem MEN då skulle Janne minsann in till en kompis i stan så jag fick till och med privattaxi hem också. Snacka om lyx!!

Hade ett schysst samtal med min finfina träningsguru idag. Jag tyckte att han kunde göra ett schema där jag, till den 25e nov, hinner gå ned 2.3 kg (för att orka göra fler chins, inte för att jag är fet) samt blir grymt mycket starkare och kan knäcka på riktigt. Han sa ungefär att jag var helt galen och att det hade varit lättare om jag sett ut som en Teletubbie haha. Kanske kan jag kapa en kroppsdel? Jag lyfter ju ändå inte med huvudet!!

Kontentan av det hela var att det jag ber om icke går att fixa, vilket jag själv egentligen visste, men jag får kämpa på så gott det går och köra på tjur. Det är väl det jag har att bolla med.

Imorgon blir det tidig träning på gymmet. Börjar kurs kl 9:00 på jobbet så jag hinner träna, cykla till jobbet och få i mig frukost innan dess. Tror jag. Om inte sängen känns mer lockande hehe....

I tävlingens tecken

Idag testade jag och Fredrik på de grenar som ska vara med på vårt gyms crossfitinspirerade tävling den 25:e november.

De grenar som ingår är:
Rodd 500 m på tid
Chins max antal på 60 sek
Bänkpress max antal på 60 sek, 100% av kroppsvikt för killar, 75% för tjejer
Marklyft max antal på 60 sek, 150% av kroppsvikt för killar, 100% för tjejer
Burpees 20 st på tid

Mina resultat blev:
Rodd: 1.56 min
Chins: 8 st
Bänkpress: 3 st på 45 kg......riktig lågvattennotering men så är 45 kg rätt tungt också då jag inte ens lyfter 50 kg som max.
Marklyft: 20 st på 60 kg.
Burpees: 52 sek

Ska göra om testerna några ggr och se om jag kan förbättra mig. Hade sjuk träningsvärk i bröst och svank eftersom jag kört bröst i söndags och marklyft igår. Tror de ska göra om villkoren för tjejer i bänkpress, 75% av kroppsvikten är ändå rätt jäkla mycket!
Marklyft däremot, gick tydligen förvånansvärt lätt! Världens näst starkaste man tyckte jag gjorde ruskigt bra ifrån mig och sa att det inte var många tjejer som lyfte så bra i marklyft. Då kände jag ändå att jag egentligen kunnat göra bättre ifrån mig till och med, så då kände jag mig rätt nöjd ;) Fast det konstiga är, att bara för att det inte kändes så tungt kändes inte som nån big deal för mig. Resultatet blir att jag rycker lite på axlarna och istället tänker på det som gick dåligt......högst otippat att komma från mig va?!

Fredrik var grym däremot på de flesta grenar och spöade mig i tre av fem. Märk även att han gjorde tio stycken marklyft på 135 kg, och då hade vi ändå malt på med flera andra grenar innan. Klapp på axeln bör han få tycker jag!! :)

Efter träning kom nöje. Bugg stod på schemat, sista gången för denna omgång. Har bara varit med en gång men det var ingen raketforskning direkt, jag hängde med bra ändå. Så jäkla skoj det är när det går undan och man bara flyter fram.

Nu blir det en proteindrink, den ligger och gottar sig i frysen nu mmmmm, och sen tidigt i säng. Måste sova igen lite känner jag.

Sussa godast!

Wanna be somebody else...really?

Jag har aldrig velat vara någon annan än den jag är. Jag har i och för sig ofta önskat att jag hade vissa andra egenskaper, ni vet när man möter andra människor som har något speciellt som man själv tycker att man saknar och man blir helt blown away av hur jävla cool de är. I mitt fall är det ofta en självklar säkerhet i sig själv, mindre prestationsångest vore också en fin present......ja att överlag lita på mig själv och mina egna kunskaper.

Nu kanske detta låter som att jag pratar emot mig själv, men jag tycker ändå inte det. Jag predikar om att jag vet vad jag vill, att jag är säker på att mina egna känslor är de rätta bla bla bla, men det är inte samma sak som att veta HUR jag ska göra vissa saker för att få det som jag vill!

Men i grund och botten handlar det om att trivas med livet. Att inte se tillbaka och ångra sina beslut, utan känna att man hållit i rodret och styrt så gott det bara varit möjligt, i med- och i motvind.

Ibland kan jag se folk och vara genuint glad över att jag INTE är dem. Inte för att de verkar ha det jävligt på något sätt eller så, jag är bara så otroligt glad över att jag är jag. Jag trivs liksom med det, att vara jag. Det här var trixigare än jag trodde att förklara haha känner jag nu.

Om jag säger såhär:
Jag har en massa saker i mitt liv att vara glad för. Jag har underbara människor runt mig, som bollar och fångar upp mig när jag behöver. Som bekräftar när jag har rätt och rättar mig när jag har fel. Allt för min egen skull, och det är en helt underbar känsla!
Jag har möjligheten att själv påverka mitt liv precis hur jag vill. Det finns ingen annan jag kan skylla på ifall jag inte vågar hoppa. Det gäller bara att välja rätt tillfälle att hoppa, att veta när jag ska stå still och när jag måste vända om och gå.

Det är så jag knåpar ihop mitt liv. Jag har just börjat hitta sånt som jag vill hålla på med, sånt som gör mig glad och sånt som är värt att stiga upp ur sängen för varje dag. Jag upptäcker saker hela tiden. Vissa saker måste jag jobba med för att fixa, jag måste lära mig att agera när jag reagerar.

Men, when it all comes down to it, så gillar jag hur jag är och jag gillar verkligen att det finns andra som också verkar gilla det och hur coolt är inte DET?!

Dips utan chips......



....meen visst fan är jag SUGEN på chips nu!! Och godis, om jag inte hade varit så lat hade jag traskat iväg och tokskottat i en massa snarra i en påse lika stor som en sopsäck! Det är inte ofta jag blir godissugen meeeeen ikväll hade jag behövt det! Sötsugen efter ett bröst/triceps-pass på gymmet och lite saknad i kroppen, det var tydligen allt som behövdes :)



Fick dock popcorn och lite filmmys med Eva, som den räddande ängel hon är! Får väl blanda mig en god proteindrink och suga i  mig istället. Gå och lägga mig och knipa igen haha!

Skulle egentligen ha varit ledig måndag och tisdag men det blev ändå bäst att jobba så jag gör´t! Känns helt okej faktiskt, och det är en skön känsla för då vet jag med säkerhet att jag haft en helt underbar frivecka. Veckan kommer ändå gå tokfort då jag ska jobba, träna, ha kemikurs och avsluta med APT på Nöjeshallen. Feels good så att säga!

Jag märker att när jag har en massa saker som jag skulle vilja skriva om men inte riktigt kan sätta på pränt riktigt än, inte ens med ord, så blir det alltid sådana här nonsensinlägg om egentligen ingenting. Det är inget jag är stolt över, men heller inget som varar för evigt, så jag känner ingen direkt stress ändå. Imorgon är en ny dag men nya intryck, jag återhämtar mig snabbt! Sen var kanske mitt torsdagsinlägg såpass tungt att det krävs lite tid för att samla ihop lite nytt material.

Go to bed and make some love så ni är redo för en ny vecka!



Only human

Jag har lite saker att erkänna. Jag är ingen Superkvinna, no matter what jag försöker få er att tro ibland. Jag har så många åsikter om livet, relationer och hur saker och ting ska göras, men det betyder inte att jag tror att just MITT sätt är det enda rätta. Eller att andra gör fel för den delen.

Jag gör fel. Hela tiden gör jag saker kanske lite sämre än vad jag skulle kunna, men det är inte alltid så lätt att veta vilket sätt som är det rätta. Inte förrän i efterhand. Det är inte för inte det heter "Det är lätt att vara efterklok". Man gör det bästa av det man har just nu, det är väl egentligen det enda man kan begära av en människa.

Jag vet att jag, den senaste tiden, har betett mig på ett sätt som omvärlden anses jävligt opassande. Det är okej att ni tycker så, jag förstår till fullo, för det är väldigt lätt att döma eller ha åsikter på håll, istället för att först tänka och sen tala. Jag är verkligen ingen som ska peka finger där, eftersom jag många gånger gör exakt samma sak.

Fram tills nu. Nu har jag lärt mig en dyr läxa. Jag inser att det finns fler sidor än en, jorden må va rund men det finns många vinklar, skrymslen och vrår som aldrig får se ljuset. Men de finns ändå där, bara att de aldrig kommer upp till ytan eller upp ur sitt hål eller var det nu än är de gömmer sig. Sanningar. Det är olika versioner av sanningar som jag pratar om. Det finns aldrig EN ENDA sanning, det finns däremot min eller din version av sanningen och båda är rätt, ingen är fel. Det är bara hur vi uppfattar olika situationer, och vi uppfattar ju inte allt på exakt samma sätt.

Det senaste halvåret har inte varit så jävla lattjolajbans. Jag trodde i min enfald att andra hajade det, men jag har nu insett att det inte är så. Bara för att jag fattade ett beslut så betyder inte det att det, varken var ett lätt beslut, eller att jag har suddat ut mitt "förra" liv för att ge plats för det "nya".
Jag känner också saker. Jag känner en hel massa saker som skuld, misslyckande och alla nedtryckande saker man kan komma på.

Nej jag har inte varit någon bra flickvän/fru. Jag har varit egoistisk samtidigt som jag har försökt kompensera den sida av mig som jag alltid känt aldrig har passat in genom att trycka undan den och försöka anpassa mig till hur jag tror alla andra vill att jag ska vara. Hur man "ska" vara.
Det är det största felet jag har gjort för så kan man inte leva. Man kan inte leva ett liv genom att vara någon annan, någon som man tror att andra tycker är bra fast man ändå inte riktigt är säker. Hur ser den bilden ut egentligen? I mitt huvud har den sett ut ungefär som 70% Malin och 30% olika. Olika beroende på vilka människor jag haft runt mig, vilka situatuioner jag ställts inför. Eller kanske det har varit 30/70 ibland?

Så jag måste lära mig. Jag har aldrig någonin skyllt ifrån mig. Det som hänt är aldrig ENS fel, it takes two to tango, men jag måste lära mig att stå fast vid den JAG är.
Jag vill bara säga att jag inte glömt. Jag har inte glömt och jag har inte raderat någonting. Tänk på det är ni snälla. Jag är inget offer.

I´m only human....

Ny backe, nya tag!

Jag har en trygghet. En trygghet i att känna när något är fel. Det kan väl varenda människa göra tänker ni nu och ja, ni har helt rätt!

Däremot är det långt ifrån varenda en som gör en förändring när något är fel. Det kan vara en mängd olika orsaker till varför: rädsla för förändring, bekvämlighet, orkeslöshet, trygghet i att veta att "jo men det går bra det här, det har det ju gjort i alla år". Ja en mängd olika orsaker alltså.

Jag köper inte det där. Jag skulle vägra att leva ett liv jag inte trivs med. Livet är åt helvete för kort för det. Okej, jag har naturligtvis en transportsträcka där jag måste fundera, begrunda, utvärdera innan jag kommer fram till en slutsats. Men målet finns alltid där. Inom räckhåll.

Därför känner jag mig trygg på ett sätt jag inte tänkt på tidigare. Jag har en stark vilja och en självklar syn på att livet ska levas på det sätt jag vill. Så borde det vara för alla. Man ska välja livet, inte låta andra bestämma åt en.

Just nu står jag inför en ny fas med många valmöjligheter. Det kanske borde kännas jobbigt men för mig är det tvärtom, det är otroligt befriande. Jag vet att jag kommer ställa min gps på exakt rätt destination, och om jag hamnar lite snett längs vägen har jag den där tryggheten att falla tillbaka på. Vilken grymt skön känsla, att kunna lita på sig själv!!

Här är backen jag slet i imorse. Lerig och jävlig men besegrad, det blev den!
Nu är det dags för lite shopping med moster på stan!

Två veckor tre dagar!

Så länge sen var det min kropp fick röra på sig. Vi kan kalla det en välförtjänt vila men jag föredrar när jag bestämmer det själv! Känns som en halv evighet både i tid och med tanke på vad jag presterade idag på min testrunda. Man tränar regelbundet och hur blir man belönad så fort man gör ett uppehåll? Med totalt förfall! Träning ÄR en färskvara sure thing!

Bloggar från mobilen så jag är inte säker hur bilderna hamnar med det ni ser är det jag såg på min turisttur:)
Ett utegym, hur glad tror ni tösen är att se DET?? Herregud jag var som ett barn på julafton, var ska jag börja öppna liksom? ÖVERALLT SÅKLART!!

Igår provade jag att köra lite chins. Efter sju stycken var jag helt slut och yr så jag lyssnade på kroppen och körde ett otroligt lugnt pass idag. Blev på detta vid:

Promenad och jogging 15 min
3x5 chins
3x15 axelpress
3x10 benböj
Avslutade med lätt jogging tillbaka

Det är hur skönt som helst att släppa alla måsten. Jag slutade nog med det i samband med att jag började variera mina träningspass. Annars är jag en riktig slav under prestationen. Alltid springa snabbare, längre, alltid jaga jaga. Då blir det inte roligt till slut, man glömmer att lyssna in och känna hur underbart det är att ha en kropp som är stark och frisk och som kan röra sig. Istället ägnar man sig åt att tokstirra på en tid och blir missnöjd så fort man inte klarat det uppsatta, och ibland orimliga, målet.

Nej träning ska vara lustfyllt! Så till alla er som tänker som jag gjorde, och ja ibland fortfarande gör fast jag försöker träna bort det, strunta i alla måsten! Vad gör det ifall det tog en minut extra eller fler, ni har ju ändå gjort det så var stolta över det! Ofta struntar man i ett pass eftersom man "känner på sig" att man inte kommer prestera bättre än förra gången. So what!? Det är bättre att göra nåt än ingenting! Ni kanske till och med blir överraskade, det kanske går bättre än förväntat och då kan ni vara glada över det!

Så gör en höststädning i era hjärnor och stig ut med nya fräscha tankar!

Puss på er alla, nu ska jag äta lunch med finaste gotlandstösen Jennie!

Åtta eller sju?

Tror bestämt att min smarta iphone tänkte åt mig och ställde om klockan själv inatt. För jag antar att klockan ÄR åtta nu, inte nio eller sju. Jävligt förvirrande det här med sommar/vintertid. Varför har vi det egentligen? Ser inte vitsen men en ljusare timme hit eller dit då det ändå i slutändan blir mörkt mest hela tiden ändå. Optimisten i mig talar haha!

Är nog mest grinig för att jag inte kan nyttja den där timmen till att sova. Tequila är ingenting min mage behöver. Någonsin! Känner mig inte bakis sådär som jag brukar, inte yr eller så, mår bara illa. Skandal hur lite alkohol jag tål! Två sexor and I'm out! Nä inte riktigt men inte långt därifrån heller tydligen.

Något positivt med spriten är att den verkat ge min halsmandel på käften för den är mycket mindre nu. Är det såpass att jag kanske kan börja träna så smått imorgon tro?? Få se om jag får på mig löpardojorna förstås. Drog ju en spik i hälen sist jag dansade poledance. Japp det fanns EN spik som stack upp längst in vid väggen och naturligtvis skulle dunderklumpen dit med fossingarna! Såg inte så farligt ut först, men i slutet på passet rann blodet längs hälen. Skadeskjuten hjältinna fick vackert hasa sig ut. Har inte kunnat haft skon på mig utan hasat runt med den halvt som halvt på och fått knipa med tårna för att hålla den på plats. På jobbet har de kallat mig pensionär. Jo jag tackar ja!

Nu ska jag se om jag kan sova mer eller om dagen och magen bestämt att jag ska vara vaken.

Ha en riktig myssöndag nu!!

Sträck på dig!

Jag måste säga att alldeles nyss läste jag en grej som faktiskt fick mig att stanna upp och tänka, "Hey there girl, fan vad du är braaaa!!" En tanke som sällan korsar denna skalle så varsågoda att bli förbluffade, för det blev jag med!

Anledningen är att jag läste att 50% av de som startar en träningsrutin lägger ned den efter sex månader. Det har jag aldrig någonsin gjort! Har jag kommit av mig på grund av sjukdom eller semester, så har jag envist bitit ihop och kommit igen. Gång på gång, ständigt och jämt.

För att min kropp behöver det! Jag mår rent fysiskt OCH psykiskt dåligt om jag inte får vara i rörelse. I två veckor har jag haft träningsuppehåll, av ofrivillig sort p.g.a en envis influensa, och jag har aldrig varit så energilös, håglös, och oförmögen att ta tag i saker! Jag svär, utan träning skulle jag vara den lataste människan på jorden. Väntar otåligt på att mina halsmandlar ska anta normala proportioner så jag får gå en svettig rond mot min egen kropp:)

Tills dess sträcker jag på mig, klappar mig på axeln och glädjer mig åt att jag tillhör den procentandelen som tycker att ens kropp är viktigast på jorden. Hmm okej, den kanske delar 1:a-platsen men annat hehe, men den är definitivt viktig!

I JUST WANNA MAKE ME SWEAT!!

För er som undrar....

........hur en dag på jobbet ser ut för min del......



.....there you have it!

Japp sådär jävla snygg är jag varje dag på jobbet haha! Vad ni ser är jag grävandes olja ur en värmeväxlare. En helt vanlig dag helt enkelt. Så ni som undrar varför jag inte har toppsnygga frisyrer varje dag eller varför jag inte är sminkad inside out......ja ni kanske börjar förstå varför. Vad gör man inte för att sundsvallsborna ska få varmt och skönt i vinter?! Så tänk på det när ni tar ert julbad, eller sitter och myser i soffan med en äggtoddy på julaftonskvällen.....tänk då på var JAG kanske kan tänkas vara!

Vi går vidare till ett annat ämne, nämligen.....



Att skapa ett förtroende har ofta en mycket större och djupare innebörd än vad man kanske tänker. Dels att vara den som får ett förtroende för, till exempel en annan människas livshistoria, att stöta och blöta möjligheter för att försöka hjälpa, är ett enormt ansvar och kräver noga eftertanke innan man ger sig in i smeten.

Den som anförtror sig till någon annan bör även tänka efter både en och flera extra gånger innan denne yppar sina tankar som egentligen är alldeles för stora för att endast rymmas i ett enda huvud.

Nu är det ju inte sådär skitlätt att tänka efter FÖRE, speciellt inte när man mår dåligt och behöver hjälp att sortera tankar och känslor. Man ser helt enkelt inte någon annan utväg än att hitta någon som kan lyssna, och just där, just då, tänker man inte på att den personen kanske inte är redo att ta emot den där blytunga ryggsäcken. När den väl är öppnad finns ingen återvändo, man kan inte bara dra igen dragkedjan och hoppas på att det som finns där inuti möglar och försvinner av sig självt. Nej man måste kavla upp ärmarna, ned i skiten och rota tills man fått en ordning och struktur på saker och ting.

Den som är mottagaren, den som får uppdraget att ro ekan tills den andre är stark nog att ro på egen hand, borde ta ett steg tillbaka och fundera. Är det här något som jag kommer att klara av? Kommer jag att kunna leva och se på denna människa på samma sätt som jag alltid har gjort? Kommer absolut ingenting i relationen att förändras till det negativa? Vad händer under resans gång? Är jag säker på att jag kommer ha samma synsätt hela vägen fram? Finns det risk för att jag råkar ut för något längs färden som gör att jag måste svika detta förtroende? För min egen skull?

Jag följer mitt hjärta. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Vissa vägar har varit nästintill outhärdliga att vandra men jag har envist pinnat på, med eller utan plåster. Vad jag har lärt mig är att det är en styrka jag besitter och inget negativt finns att säga om det. Jag skulle aldrig klara av att ha ett sjukt hjärta, sjukt av sorg, ilska eller bitterhet, nej mitt hjärta ska föda slag på slag av lycka, kärlek och värme. Något annat alternativ finns inte, inte ens något mellanting.

Jag har lärt mig att jag måste försöka slå ned på takten dock. När jag känner något, när hjärtat hamnar ur rytm, blir det genast verkligt och jag står inte ut tills jag åtgärdat felet och jag återigen får höra mina hjärtslag, jämna och fina, bultandes av liv.

Oftast när jag känner något reagerar jag på studs. Jag tänker inte, jag gör. När jag gör utan att tänka kan jag ibland hamna i sådana situationer som ovan. Det är okej, ibland händer det, men när det inte går att trycka på RESET och backa tillbaka bandet till hur det var förut, då känns det inte bra. Det är bara att det är så svårt att hinna se tåget som kör över mig när jag står på knä och har blicken i marken. Eller de gånger då jag är så överjordiskt lycklig att jag flyger ovanför marken med blicken i skyn och inte känner mig samhörig med vanliga dödliga. Jag behöver förankra mig ibland, men det måste även alla andra göra once in a while, så jag tänker inte be om ursäkt. Inte för det också.



What´s livin´ in my throat??



Nu är jag less!! Vad fan är det jag har fått i min hals?? Vaknade i morse med ena halsmandeln som liksom ville ta sig ut på utsidan av min hals, genom skinnet. Den andra ska inte ha nån credit heller, den ligger och lurar lite i vassen, som om den är redo att hoppa fram och jävlas ifall den högra inte skulle klara uppgiften till fullo.

MEN DET GÖR DEN SÅ DON´T YA WORRY!!

Har googlat på skiten. Det ska man tydligen inte göra, för nu sitter jag här ivrigt skissandes på en flyktplan ifall jag vaknar inatt och inte kan andras därför att halsen svällt igen och jag har var fulla strupen. Halsböld är det finaste ordet jag kan komma på, så tänk själv hur jävla upplyftande det är att läsa om!! Man SKÄR i halsen för att få bort trycket och släppa ut skiten som är instängt. Sexigt va?!

Ska i alla fall prova att gurgla med saltvatten. Inte för att jag egentligen tror på det men det känns bättre att åtminstone provat något! Har ingen whisky heller, det hade ju ändå varit roligare och inte lika vidrigt äckligt. Så nu kokar jag vatten och blandar med salt. Det är rörande här i soffan. Rörande och jag tycker lite synd om mig själv. Så jävla typiskt när jag hade kommit igång så bra med träningen och verkligen älskade varje sekund av backintervaller, crossfit och vanlig styrketräning i en salig blandning.

Well well, nothing lasts forever så jag hoppas det tar slut på detta elände snart! Om jag tänker att det skulle kunna vara cancer eller något annat dödligt, så sänker jag min ribba lite och då är det inte riktigt lika synd om mig längre. För förmodligen är det inte det utan bara en vansinnigt tjurig förkylning eller så.

Jaha nu har jag gurglat. Lyckades dänga glaset i handfatet så jag hann inte få i mig så värst mycket. Äh jag går och lägger mig istället!

Peace out!!



Put me to sleep

Sitter i soffan, nyss hemkommen efter sista 12h-passet på ett tag. Ja de kommer ju alltid tillbaka var sjätte vecka, lika säkert som jorden snurrar, men det är en skön känsla när de precis är avklarade.
Summerar veckan som varit och har just kommit till insikt att veckan som kommer omöjligt kan bli sämre än den som nyss varit!

Legat i sängen/soffan såfort jag inte varit på jobbet. Halsont, huvudont och ont ont ont på, ja förmodligen på en massa påhittade ställen. Ingen rolig vecka med andra ord! Ingen träning, däremot har jag fått i mig (snart iaf) 2kg glass med vindruvor haha.

Helgen har inte bara varit misär dock! Har fått träffa ett gäng nya sköna människor och jag gillar verkligen att träffa nya människor när man inte behöver göra sig till eller känna sig obekväm på grund av den man är. Det ska man ju egentligen aldrig göra, vad finns det för anledning? Jag har dock den tendensen ibland, när jag inte vet var jag har folk så blir jag nervös och konstig och beter mig därefter. Det är bara det att jag skapar en bild av mig själv, en bild som jag tror de jag möter vill ha, och sen när jag försöker efterlikna den bilden blir det bara fel. För det är ju inte jag!

Men helvete!
Sitter och slötittar på "True talent" och nu undrar jag: Vem fan är det som har klätt på artisterna?? Överlag tycker jag att det här programmet är ett jävla B-program, blir nästan förbannad när jag ser det. Programledaren ser ut som om han är utkarvad direkt ur 70-talet fast utan allt som var bra med 70-talet. Det har snarare fastnat en unken malnaggad lukt runt honom som man nästan kan sniffa sig till genom tv-rutan och allvarligt talat, nej det ÄR INTE snyggt med sådana där 27´tjock-tv till brillor!!
Trots att min favvo-macho-man Körberg är med så....nej....jag kan inte ge mig till att tycka om det. Inte ens lite. Innan jag lämnar detta ämne, så kläcker jag väl ur mig hur besviken jag blev att höra att den där Pernilla nånting är gift med DREGEN???!! Japp då har jag sagt det också!

Imorgon ska jag ta mig an en liten utmaning på jobbet. Jag misstänker att ni ger blanka fan i vad det är, så är det oftast när jag ska beskriva nåt för någon om mitt jobb. Jag klandrar er inte, nä jag förstår er, för det är inte lätt att få en bild av vad jag pysslar med. Det ska i alla fall bli lärorikt och förhoppningsvis roligt. Jag håller tummen att jag kommer gå hem med lite mer kunskap i ryggsäcken och med en rakare rygg att bära den med,

Nu ska jag nog gå och lägga mig för det blir inte bättre än såhär ikväll ;)
Sov gott alla gobitar!

Ballongens färd



Ibland, eller ganska ofta ja ungefär jämt, tror jag att vissa människor i min närhet ser mig som en ballong. Inte tom och tjock (får jag hoppas!!) utan mer fritt flygande för vindens strömmar, svår att hålla kvar på jorden, omöjlig att styra...ja ni ser nog vart jag är på väg.

Utan ett snöre är det ett helvete att hålla ordning på mig helt enkelt. Problemet är att jag inte riktigt tycker om det där snöret. Jag tycker inte om att vara fasthållen utan vill ibland kunna irra runt utan någon som helst egentlig plan. Eller, det kanske verkar som att jag inte har en plan men tro det eller ej, oftast har jag en kristallklar bild över vart jag är på väg, det är bara resan dit som kanske kan vara lite oklar.

Ingen regel utan undantag dock. Tydligen finns det vissa enstaka som köpt en lott och vunnit den där snörstumpen som pris. Nu är detta inget slumpmässigt val, nej, det är kvalitetssäkrat in i minsta detalj. Av mig! Då känns det där snöret helt plötsligt inte alls som en fotboja som drar, sliter och förmanar. Istället känns det tryggt. En fast punkt som varsamt styr mig rätt då jag kanske tenderar till att tilta lite lätt. När den där lockande punkten i horisonten bara hamnar längre och längre bort och jag till slut inte kan se den, än mindre komma ihåg varför jag ens ville dit.

Så håll min snörstump. Håll den hårt med dina händer. Släpp upp mig i luften precis som du gör. Dra mig lite retsamt åt något håll så jag får fokusera på vägen tillbaka. Spring med mig så jag flyger, skuttar och far under solens strålar och i vindens sus. Och när kvällen kommer, surra fast mig nära, nära så att jag lugnt kan lägga mig tillrätta, långt från trädens spretiga grenar.



Ur koma

Komapatienten har vaknat till liv. Eller rättare sagt, jag tvingar mig tillbaka till livet. Att ha influensa, förkylning eller vad det nu är som jag har, är ingen bra idé när man ska jobba nätter. Misstänker att kroppen inte får den sömn den behöver, och min kropp behöver visst mycket sömn överlag.



Ja riktigt sådär illa är det väl inte just nu. Jag har bara jävligt svårt att komma överens med mig själv när jag har ont någonstans för jag har ju aldrig ont!! Lucky bastard right? Så nu är det lite lyxgnäll också, det ska ni veta haha! Men jag måste masa mig iväg till poledancen ikväll, that´s for sure. Så då är det väl lika bra att fake it ´til you make it?

Egentligen kanske det tar extra lång tid för min kropp att övervinna griniga bacillusker, det bryter ju aldrig riktigt ut, eftersom de får gå en stark rond mot andra baciller som jag har, nämligen en



Inte helt fel att ha en sån i kroppen va? Den behöver aldrig någonsin flytta ut så please stay and make my day everyday!! Önskar bara att jag kunde få fälla ut solstolen jag med, sticka tårna i varm sand, dra solen över mig som ett täcke och bara vara. Det skulle behövas i november när totalmörkret infinner sig. Eller i januari.....eller i februari.....tjaa måste man välja? :)

Känner att jag inte bedriver någon fantastisk blogg just nu, jag har liksom inga stora tankar. Det blir lätt så när man bara fokuserar på att jobba och försöka hålla sig vaken på rätt tid och sova på rätt tid. Som egentligen blir fel tid för mig, väldigt fel då jag gärna sover på natten. Men nu är det bara en natt kvar.....tills nästa runda drar igång igen meeen man får ta det i små etapper. Babysteps my friends, babysteps.

Därför ska jag ta mina babysteps ned till tvättstugan och få lite frisk luft längs vägen. Min enda träning denna vecka som ni kanske förstår, men det är bra att vila ibland också!

Liten och klen



Ja dår får man äta glass med vindruvor till frukost! Och lunch! Och kanske till och med middag! Halsen värker, jag väcks av mitt eget snarkande för luften tar sig knappt genom strupen. Huudet spränger och jag har varit varm som en kamin. Nu är jag inte lika varm längre, men det andra hänger sig envist kvar. Har legat i sängen/soffan som en padda ända sedan jag kom hem från Stockholm. Jobbar nätter så jag försöker bara spara krafter för att hålla mig vaken och alert. Det går sådär kan jag säga. Kroppen vill inte riktigt jobba med mig just nu...

Har ju varit i stora staden i helgen och spanat in......

 Crossfit-SM

(Bild lånad och från förra året)

Grymt inspirerande att se hur de kämpade! Skulle gärna vilja vara en av dem nästa år, men jag vet inte om jag har det som krävs. Eller, vill jag så kan jag, det är väl mer tiden och engagenmanget som kanske skulle tryta. Det är inte riktigt samma som att ställa sig och idiotträna chins i ett år och sen "jajamän nu kan jag det här". Crossfit är så mycket mer, så komplex, och det krävs tålamod och mycket träning för att bemästra alla olika delar. Jag vet inte om jag vill göra den resan, inte ensam. Det vore roligare ifall man var fler som tränade och kämpade inför samma mål.

Stort grattis till er som tog er dit och slogs, ruskigt imponerande!!

Nu blir det till att borsta tänderna, sluta tycka synd om mig själv och bege mig till jobbet. Bättre förutsättningar har man ju haft!



Var god BÖJ!

Vaknade 06:40, hungrig givetvis! Upp och fixa kaffe, ostmackor och ägg. Lyxade lite och skippade gröten, mest för att jag inte hade någon frukt att hacka ned. Hamnade i soffan, försökte sova en stund till. Var verkligen inte sugen på gymmet, hade nämligen planerat ett djävulspass för att avsluta veckan på topp.

Lyckades ändå på något konstigt sätt övertala mig själv and there you go, snart stod jag taggad till tänderna, jävligt sugen att klå min förra tid. Min enda ska jag säga eftersom jag bara kört detta helvete en gång förut.

Passet som sådant:

400m löpning
29 knäböj med vikt ( körde med stången endast, 20 kg)

Sju varv på tid!

Förra gången låg jag på närmare 27,5 min. Idag......tadaaa....26:13 min!! Jävligt nöjd men svettig och smått illamående stapplade jag hemåt för en dusch.

Sitter nu på tåget mot Stockholm. Imorgon ska jag kika på riktiga idrottare, det är nämligen Crossfit-SM in town!! Ska bli tokskoj att se, få lite inspiration, motivation och frustration över att jag ligger ljusår efter hihi!

Have a nice one folks!

Girls, girls, girls

Jag trodde att jag hade kommit över min fobi, men igår slog det till igen. Hårt och hänsynslöst kapade jag mig själv vid fotknölarna. Tjejer i grupp. Finns nästan inget som gör mig mer kallsvettig, klumpig, IQ-befriad, manhaftig...ja rent av MANLIG....än tjejer i grupp.

"Det är inte ni-det är JAG!"

För det är det verkligen. Jag har aldrig lyckats passa in och gå obemärkt bland en grupp tjejer. Allt prat om ögonbrynsböjare, senaste väskmärket, vilken färg som ska bäras på måndag och vilken man absolut inte kan ha på en tisdag......sådana saker ger mig tourettes syndrom. På riktigt! Jag blir helt kortsluten i skallen, försöker komma på smarta, tjejiga ämnen att prata om, men vad händer? Jo! Jag kläcker ur mig något så urbota jävla dumt att alla bara kommer av sig, stirrar och undrar "Vartfan kom hon ifrån och vad gör hon här?" För att inte tala om "Vad ÄR hon för någonting??"
Jävligt bra fråga faktiskt för det undrar jag också! Typiska exempel på saker jag kan säga är...ja vi kan ta ett från gårdagens dansklass. Vi hade delat upp oss i två grupper, den ena dansade och den andra tittade på. Alla kom av sig hela tiden så vår dansanta lärare fick hänga på och visa. Då säger en av tjejerna att det såg bra ut ändå fast vi kom av oss och vad kväker JAG då ur mig??

"Haru inte tagit på dig glasögonaaa?"

VA??? Vafan SÄGER jag?? Nog för att jag är jävligt duktig på att nedvärdera mig själv men det var absolut inte meningen att dra med resten av gänget i skiten. Åh herregud om jag kunde lära mig att hålla käft nån gång!!

Nu låter det som att det enda tjejer pratar om är sådana här ytliga saker och att vi inte har något annat skimrandes längs horisonten. Det är INTE så jag menar!! Jag menar bara att när jag hamnar i en sådan situation så kopplar jag på min forna autopilot, den som säger mig att jag inte vet hur man beter sig i tjejsällskap, no matter what vi snackar om eller gör. Jag drar på mig overallen sen skolan och klampar på med mina gummistövlar, utan att ens reagera över (förrän efteråt) hur snett jag egentligen trampat. Hopplöst fall? Jag vet inte, men jag är i alla fall medveten om det. Men som så mycket annat här i livet, jag vet vad som är fel men jag har inga redskap att fixa det med. Som om jag sitter på en öde ö med en jävla massa delar som ska ihop. Jag vet hur jag ska få ihop dem men verktygen fattas....

Cykla eller springa, krypa eller gå?

"Ingen kan längre höra det jag säger när jag säger

Kan ej va säker på att det jag känner är vad jag känner

Orkar inte springa längre, är det då jag måste gå?

Känns som om jag ska strypas så jag ställer mig på tå

Orkar inte krypa men hur fan ska jag då orka gå?"

Nu är det inte så jag känner. Inte längre. Men jag vet att det finns andra där ute i denna kalla, hårda värld som känner sig sådär just nu. Jag tror även att det finns någon som jag inte längre har rätt att hjälpa som känner sig lite så, och det är en hemsk tanke att tänka och en hemsk känsla att känna. Att inte kunna hjälpa för att jag har förbrukat mina timmar och mina rättigheter har förminskats drastiskt. Men jag undrar, har jag missbrukat min tid? Jag undrar fortfarande men det är inte det det här handlar om.

Jag vill bara att du ska veta att jag finns här. Jag kommer alltid att finnas här. Idag, imorgon, nästa år, om 10 år. Det kommer inte finnas en sekund när jag inte kommer att ha tid ifall du skulle behöva. Varför skulle jag inte? När människor som en gång har givit så mycket av sig själva behöver hjälp, är det väl inte mer än rätt än att svälja sina egna små bekymmer och stolthet, öppna dörren, kliva åt sidan och kunna ge om så bara det minsta lilla ljus eller hopp. Det är väl värt något om nåt?

Jag misstänker att jag inte kommer att få vara den personen. Inte igen. Det är jobbigt. Det är jobbigt att stå där och titta på, att vilja säga tusen ord för att försöka göra det bättre, att vilja titta på dig för att säga att det är okej, det kommer att bli okej. Istället säger jag ingenting alls. Jag tittar knappt på dig. För det känns mest för jävligt. Jag vet inte HUR jag ska säga saker längre, vad är okej och vad är inte okej? När man står på en väg som är avgrävd. Avsatsen fanns inte från början tills någon kom på att "jo för fan, idag ska vi jävlas riktigt mycket och dra om vägen här, mitt emellan de här två, det kommer bli pissigt för dem men jävligt bra för andra." Lite som den nya E4:an, fast bara lite mer plötsligt.

Så nu står jag här vid den där avsatsen och tittar på dig där borta där vägen fortsätter. Som en jävla film där någon spelar "Die Mauer" i bakgrunden och sen fadear allt ut till ingenting.

Men det är inte ingenting, det kan det inte vara eftersom jag sa det förut och säger det igen. Jag finns här och jag har aldrig gått någonstans....

Min kropp är gjord för att röra och röras

Drar av lite träningspics.....

Min iphone är inget att skryta med när det kommer till att fota.. Man ska fan vara blixtstilla för att bilden ska bli sebar.....as U all can see är de rätt suddiga och det är INTE fotografens fel. Fredrik var INTE på fyllan, det var INTE ett afterworkpass vi körde, eller jo på ett sätt haha men utan spriten, och han har heller inte någon släng av parkinsons. Resultat: Min iphones akilleshäl!

Shoppade upp mitt presentkort som jag fick av mina fina arbetskamrater. Bilder på det kanske kommer imorgon, nu är det för mörkt för att fota. Riktigt nöjd är jag i alla fall.

Har varit en ruskigt bra dag för mig och min kropp, vad gäller rörelse alltså. Intervallpass, gympass och ett buggpass. Varje gång jag dansar undrar jag alltid varför jag inte gör det oftare?? Min kropp blir glad, tokglad, av att uttrycka sig, så varför ska det vara så jävla svårt att skapa tillfällen för det?
För det är viktigt, att göra det som man blir glad av. Det är så många som aldrig gör något alls för sig själva. Tragiskt och trist, men jag vet i alla fall var jag måste göra för att hålla mig och min kropp i trim.

Röra på den och låta den bli rörd, as simple as that!
Spinner som en katt när jag blir pillad i håret och kan sitta så i....ja än har jag aldrig varit med om att jag önskat att någon ska sluta när de väl börjat haha! Jag är en fysisk människa, fast ändå inte. Jag har ett väldigt öppet och lättillgängligt kroppsspråk för vissa men det betyder inte att den här kiosken är öppen för vem som helst! Jag kan få nästintill allergiska reaktioner eller andnöd när folk som jag verkligen inte känner någon som helst anknytning till, kommer fram och ska krama mig. Var fan kommer den idén ifrån, att de får kliva in i min privata sfär och skära en tårtbit?
Nä det där har jag svårt för, folk som inte kan känna sig för. Har de ingen personkännedom eller respekt för andra?

Så, ni som instinktivt känner att ni bara kan kliva på fast dörren är av säkerhetstyp, låst med flera nycklar och av pansar......fundera åtminstone EN gång till!!

High-heeled honey

07:30 såg det ut såhär på toppen av Sidsjöbacken. Då var jag ganska glad över att jag orkade tippa ur sängen för en skön morgonrunda. Visst låter det jävligt käckt och avundsvärt? Haha, ja jävlar men jag är inte alltid såhär, egentligen är jag lat av naturen! 

Nu ska den här high-heeled honeyn ut på Birsta och äta frukost med bästa Sara!

Nu börjar dagen, jag återkommer om resten! Tjing!

As you all can see.....

...så har jag inte lyckats med att återställa bloggen till ursprungslook....jag vet inte, man kanske vänjer sig? Eller jag får väl så lov, om jag inte orkar grotta ned mig i hur jag ska göra eller ringa min livlina. Right now we are put on hold :)

Nyss hemkommen från ett besök hos Macke och Xandra, var nyfiken att spana in deras nya lya. Riktigt sweet och smart tänkt av dem att köpa en lägenhet som det bara var att flytta in i. Så tycker jag i alla fall just nu, sen är det klart, det är kul att greja och förändra också.
Fick en mysig kvällspromenad i fullmånens sken. Lyckades självklart inte med att hålla kursen hela vägen utan hamnade ute i pereferin, i en slänt där jag trodde att det fanns trappsteg. Det gjorde det.....INTE! Så jag fick lysa med telefondisplayen en bit, gick ju bra det med. En bra tjej reder sig själv, är det inte så?

Nu är det inte riktigt sant då jag har fått ringa en livlina för Ådis skull. Och min också naturligtvis, jag vill inte riktigt ha honom ståendes här längre och blockera en parkeringsplats. Ska ut imorgon och testa att spraya lite krypspray och se om jag kan få honom att krypa iväg till verkstan. Hur höga är oddsen tror ni? Ska vi göra en omröstning?

För övrigt ska jag ha en kanontisdag!!
Imorgon frukost med min goa goa vän Sara. Astrid, nytillskottet, hänger såklart också med. Efter det är det osäkert om det blir lunch med en kär gammal vän. Annars blir det självklart träning, rygg och biceps med Fredrik. Är skoj att köra ren styrketräning nu, variation är bra! Cardio i form av backträning och promenader har det blivit rätt bra av och det är ju så sjukt skoj!! Gillar när det går fort, effektivt och känns i varje kroppsdel.
Kvällen avslutas med buggkurs. Arbetskamraterna har dragit igång en intensivkurs. Nu fattas det för ovanlighetens skull tjejer så jag tänkte masa mig dit. Hoppas på bra fart och snabba svängar, det här "1-2-3-4, trampa, trampa, trampa" har jag liksom passerat redan innan jag börjar. Kaxig då!

Oh my oh my

Tekniska tjejen har lyckats messa upp bloggen med några få, enkla knapptryckningar.....Vad hände??
Återstår att se om jag kan fixa det på egen hand men just nu har jag inte tid för nu väntar ett gympass med bästa Fredrik, wiihaaa!!

I´ll be back!

High up on the top

Ibland får jag en idé och då är det bara att hålla i och hänga med. Idag var idén att testa en annan backe, Södra berget-backen. Sagt och gjort, glad i hågen och med musiken sprutandes ur mina nya fina in ear-hörlurar som jag fick av Arne i present, traskade jag iväg. Planen var att ta en powerwalk men försöka jogga uppför berget.
Traskade bort till foten av berget, stod och funderade var i helvete själva backen började. Såg den ingenstans så jag tänkte att äh om hotellet är där så måste backen sluta nedanför, jävligt logiskt tänkt av mig va?! Halleluja för det! Så jag vek av vänster rakt in i skogen, eller ja jag följde ju i alla fall en väg, sååå drastisk att jag kör offroad tänker jag inte våga mig på!

Jag gick och gick.Började nästan skratta för hur i helvete kan man gå vilse upp till Södra berget??! Nu gjorde jag som tur var inte det, inte för att nån skulle bli förvånad dock, utan hittade backens fot. Började jogga uppför och herregud...OH MY GOD!!....säger jag bara. Om Sidsjöbacken är jobbig är den här ungefär den nasty, bitchy motherfucker evil bigbrother som bara är ute efter att plåga!

Men upp kom jag till slut! Och ned också för den delen. Svängde ihop en riktig gourmetmiddag i form av tonfisk, vitlök, lök, majs, chanmpinjoner, soja, ris och creme fraiche.....Kanske låter som hundskit men icke! Det var faktiskt mumsfillibabba och satt som ett plåster på ett skrubbsår.

Sista natten hägrar, fan vad glad jag är för det!!
Over and out, ha en mysig söndagskväll och tänk på att imorgon när NI åker till jobbet så åker JAG hem och ZZZZZZZOVER!!!!

Sakna och sakna?

Missing you.....

.....like crazy

Vad är det som gör att man saknar?

Att sakna något eller någon som man haft men som inte längre finns, det är ju en rätt greppbar grej ändå. Klart att man då känner saknad, en ledsamhet över att något som har varit inte längre kommer bli detsamma igen.

Men när man saknar något eller någon som man egentligen inte har förlorat, vad är det då för slags saknad man känner? Det känns ju på samma sätt men det borde inte alls vara lika överjävla jobbigt! So why is it then?

Jag kanske gillar att vara lite självdestruktiv? Det ska vara bra men inte för bra hela tiden för då är det något som är lite fel. Haha, ja kanske, men nej jag tror inte att det är det heller.

Jag vet inte rktigt vad det är jag luskar efter, vad jag vill få fram med detta inlägg, det är mest tankar som flugit runt i min skalle under min promenad idag. Hakade upp mig på det där med skillnaden på att sakna och sakna. Jag antar att jag aldrig kommer få det klart för mig, och det måste jag väl inte heller, tycker det mest är intressant.

Att längta och sakna, är det egentligen samma sak?

Sakna borde höra till den delen när något är förlorat, och längta bör höra till "the good guys". Japp så får det bli. I så fall kanske jag inte saknar, jag kanske mest längtar?

Var inte oroliga för mig, det är såhär det blir när man jobbar nätter och bara har sig själv att umgås med i väntrummet mellan jobb och jobb :)

På språng med ett snyggo!

Nyss bestigit Sidsjöbacken!

Som vanligt är Eva skitsnygg och jag ser ut som ett bergstroll :)

Glada över vår prestation!

Kan det bli så mycket bättre?

Idag har jag en helt annan energi än igår. Snacka om att det är en viss skillnad på att sova till två istället för elva! Kan väl säga att jag var ingen stolthet att ha på jobbet inatt. Varje sekund jag var tvungen att vara vaken var en ren plåga, och jag var nog mest irriterande att ha med. Inatt kommer det bli tvärtom, den här duracellkaninen has recharged och kommer stå pall för det mesta!

Poppade alltså upp vid tvåtiden. Första tanken var "no way in hell att jag tänker ge mig ut och springa idag" för benen brände OM MÖJLIGT än mer idag än igår. Men så tänkte jag om. Det kanske rent av blir bättre om jag plågar lite blod igenom dem? Japp så fick det bli! Kände även att jag måste ha lite sysselsättning då jag egentligen hade velat vara någon helt annanstans den här helgen, men då man har ansvar och förpliktelser mot sundsvallsborna fick jag helt enkelt stanna hemma.
Laddade med ett intervallpass tillsammans med sweet Eve. Det var jätteskoj att få dela slagfältet med någon och så mycket mysigare också. Inte sista gången right? :)

Lite mat i magen och en jordgubbsprotte på det så är jag redo att slåss med nattspökena!

Bring it on!

Min dag-mysfredag my ass!

07:30 kommer jag hem från första nattpasset. Lyckas hamna i sängen i alla fall, något som inte kändes så jävla säkert så trött som jag var. Hade lika gärna kunnat somna i badkaret.

10:50 vaknar jag och undrar vad klockan är. Kanske ett? Jävla optimist, borde lärt mig vid det här laget! Är hungrig men försöker strunta i den känslan och somna om istället. Tror ni att jag lyckas? ICKE!

12:50 kliver jag upp och sveper i mig en proteindrink, mest för att det ska gå snabbt och lätt. Tillbaka till sängen igen.

14:20 är det väl ingen jävla mening att försöka ens! Jag kliver upp!

Ett helt vanligt förlopp när jag jobbar nätter. Varför varför varför ska det vara så satans svårt att sova?? Jag gör det ju varje natt annars?! Nä kroppen är till för att jävlas med, det måste ju vara så.

Är ändå nöjd över min eftermiddag. Har spenderat lite tid med min mamma på stan. Det händer inte sådär jätteofta att vi umgås bara vi två. Jag måste säga det att ibland så överraskar hon mig verkligen, allra helst idag. Ibland ses ett tippat vattenglas som en hel tsunami men så ibland, när man tror att the shit is about to go down så ser man inte ens en krusning....Vackert!

Vaknade lite tjurig också. Jag kände att nä nu orkar jag inte fundera mer på vissa saker. Om inte mina levnadsval passar andra så fine, det är inget jag kan göra något åt. JAG trivs och mår bra, det är ju det jag bör fokusera på. Så jag tänker inte fundera mer, inte på ett tag i alla fall. Så nu tänker jag utgå ifrån att allt är flufflfuff och rosa ludd, copy that?

Ska börja tidigare idag så nu är det dags att slänga ihop lite nödproviant, fokusera på nattens uppgifter och bege mig. Hoppas ni har en finfredag och att ni har det åt mig med!!

Skön dag

Vilka sköna kommentarer jag fick för gårdagens inlägg! Tusen tack för det, hoppas ni förstår hur glad jag blir över att ni tar er tid att kommentera och tycka till.

Ikväll drar nattskiften igång igen. Kommer jag att vara trött? Ja. Kommer jag att känna mig livegen? Ja. Kommer jag vara sjuhelvetes glad på måndagmorgon när jag har kämpat mig igenom mörkret? Ja. MEN! Jag är även rätt jävla glad att jag har några av världens bästa arbetskamrater med på färden så jag är inte så ledsen trots allt!

Har haft en riktigt skön dag idag. Sov ut, vaknade halv tio. Åt grötfrulle och vandrade sedan ned till stan för att lämna en pärm till Camilla samt äta lucnh med henne. Det blev Taco bar, yummie!
Efter det strosade jag runt lite, hade tänkt handla upp mitt presentkort på Stadium men fröken Velpeeees kunde väl som vanligt inte bestämma sig så jag gick därifrån tomhänt. Lite osanning fanns dock i den meningen för jag hade tänkt handla vinterlöparkläder och de hade inte kommit in än. Så fort de dyker upp är jag där och norpar.

Stövlade vidare till min finfina träningsguru och plockade upp lite proteinpulver till Fredrik. Jäkligt stolt över att jag ibland har ett minne jag med. Hem, bytte om och drog till Helex för att köra ett benpass med Fredrik. Robin hängde på också, skoj! Skoj var det även när jag fick knäcka dem lite i "bulgarian split"......ser ut som nedan.



Vi kan säga såhär: Jag var stark..are! ;) Men jag är stolt över Fredrik som tjurade på, det är det man blir stark av!

Har som vanligt försökt att sova en stund innan jobbet men som vanligt lyckades det inte nu heller. Ska testa att sparka igång Ådi för att göra en dödsåkning och se vilket skick han är i. Wish me good luck! Om ni hör några sirener ute vid halvtio-tiden ikväll, be aware ´cause it might me be!

Sayonara på er!

But I´m just a girl

Jag är inte som "alla" andra tjejer. Jag är hopplös på att göra någon slags frisyr av mitt hår. Det ser antingen bara jävligt konstigt ut eller så rasar allt innan jag ens kommit halvvägs. Jag har ett sminkförråd som får plats i en tändsticksask, mascaramärket jag senast köpte hinner gå i konkurs eller bli uppköpt av någon annan sminkjätte innan jag ens hunnit öppna förpackningen och läppstift är på sin höjd någon lypsyl med lite bling bling i. Ibland försöker jag hippa till mig med att införskaffa någon ögonskugga i en cool färg, men det slutar oftast med att jag undrar varför jag försöker sminka mig så att jag ser misshandlad ut.......sååååå jag gör om och gör rätt....are i alla fall.

Jag försöker mig ibland på att se lite respektabel och "damig" ut. Försöket slutar innan jag hunnit stänga garderobsdörren eftersom jag inser att nä det där är inte jag IDAG HELLER, så det är bara att face the facts och dra på mig blöjbyxorna och en mössa istället. Se där, now I recognize myself! Blir alltid så avis när jag ser alla bruttor på stan. De som har matchat allt in i minsta detalj, som cyklar i högklackat och inte ser det minsta svettig ut för det. Håret sveper runt ansiktet i en perfekt pose och det finns inte en enda skamfilad fläck att skåda.

Själv är jag rätt långt ifrån den bilden.....skrämmande långt ifrån. Jag insåg igår när jag tvättade kläder att ungefär 90% var antingen träningskläder eller underställströjor (som jag använder när jag cyklar till jobbet på morgonen)......Vad säger det om mig egentligen? Att jag är en hopplös pöl av självförstörelse eller ska jag se det positivt, "jamen du tränar ju och tar hand om dig själv". Jag vet inte, vad säger ni? Ska jag ta mig i kragen och köra en blöjbyxfri vecka? Ska jag se det som ett beroende och tvinga mig själv till att bara välja tightast möjliga, för att känna hur det känns och om jag kan vänja mig?

Men ibland. Ibland undrar jag över de där fläckfria tjejerna. Är de verkligen lyckliga? De ser inte ut som fria själar, snarare som en ruskigt välretuscherad bild direkttagen ur.....ja det var då väl fan så typsikt att jag inte kan komma på en enda fancy tidning...hmm.....JOO....Vogue kanske!! Japp vi säger Vogue. Instängda i ett A4-ark utan någon som helst egen fantasi. Stå där, gör såhär, le när jag säger till så blir allting bra. Eller är jag bara avundsjuk?

Faktum är att innerst inne så.....nej....jag är faktiskt inte det. Jag gillar min fria själ, trots att den flyger hej vilt klädd i mina ibland alldeles för stora byxor och mysiga mössor. Jag gillar att jag klarar av att gå på Ica utan att pensla på ett face, att jag törs vistas utomhus när jag bara har stigit upp och rufsat till frillan.
Visst skulle jag ibland vilja kunna välja. Jag skulle gärna orka vara en sån där Vogue-tjej någon gång ibland, men jag skulle inte klara av att stanna på det där A4-arket någon längre stund...jag vill hellre flyga vilt i vinden som en pappersdrake.

Nothing fancy

Jag är ledsen att göra er besvikna meeeen bilder från helgen kommer inte komma förrän i slutet på veckan då jag naturligtvis glömde kameran i privattaxin på lördagsnatten! Min 30-årshelg får vänta helt enkelt, men bättre sent än aldrig och bla bla bla. Då kommer även ett tack till alla inblandade, alla fantastiska människor som jag känner och som verkar vilja känna mig :)

Måndagen var en riktig skitdag, just in order med andra ord. Idag var en mycket bättre dag!
Jobbet gick fint och träningen likaså. Fick ha lite private time med Fredrik och det är alltid lika skoj! Körde rygg och biceps, antar att det kommer kännas imorgon när jag ska dra mig upp och ned längs stången håhååjajaa. Gjorde nio chins, vilket jag är riktigt nöjd med då det var länge sen jag verkligen gick in för att köra flera set istället för att baka in det i crossfitpasset.

Har varit ruskigt huslig idag. Lagat mat för flera dagar, diskat disk för flera dagar, tvättat kläder för....ja lite längre hihi och promenerat en sväng till ICA för att handla ägg. Jävligt intressant läsning va? :) Nu är det dags att hämta det sista av tvätten och stoppa i mig kvällens proteindrink. Tror inte att det blir mycket roligare än så idag tyvärr. Har en dålig bloggfeeling idag så jag stänger ned och försöker imorgon igen istället!

Att ha en vän som du

Att ha en vän som du

Är inte någon självklarhet

Det är inte något man väljer, man blir vald

Att ha en vän som du

Är något man förtjänar

Hur JAG har förtjänat det är för mig svårt att se

Men du finns alltid där

I min berg-och-dalbanevagn sitter du tålmodigt

Dag efter dag, varv på varv

 Utan att ledsna

Jag hoppas att ni alla har en sådan vän

En vän som dämpar fallet och lättar dimman

Som gör allt genom att ibland inte göra någonting

Som förstår dig innan du ens själv förstår dig

Jag har en sådan vän

Och jag hoppas verkligen att du vet hur mycket du betyder för mig

Min berg-och-dalbanevagn är för alltid sammankopplad med din