Only human

Jag har lite saker att erkänna. Jag är ingen Superkvinna, no matter what jag försöker få er att tro ibland. Jag har så många åsikter om livet, relationer och hur saker och ting ska göras, men det betyder inte att jag tror att just MITT sätt är det enda rätta. Eller att andra gör fel för den delen.

Jag gör fel. Hela tiden gör jag saker kanske lite sämre än vad jag skulle kunna, men det är inte alltid så lätt att veta vilket sätt som är det rätta. Inte förrän i efterhand. Det är inte för inte det heter "Det är lätt att vara efterklok". Man gör det bästa av det man har just nu, det är väl egentligen det enda man kan begära av en människa.

Jag vet att jag, den senaste tiden, har betett mig på ett sätt som omvärlden anses jävligt opassande. Det är okej att ni tycker så, jag förstår till fullo, för det är väldigt lätt att döma eller ha åsikter på håll, istället för att först tänka och sen tala. Jag är verkligen ingen som ska peka finger där, eftersom jag många gånger gör exakt samma sak.

Fram tills nu. Nu har jag lärt mig en dyr läxa. Jag inser att det finns fler sidor än en, jorden må va rund men det finns många vinklar, skrymslen och vrår som aldrig får se ljuset. Men de finns ändå där, bara att de aldrig kommer upp till ytan eller upp ur sitt hål eller var det nu än är de gömmer sig. Sanningar. Det är olika versioner av sanningar som jag pratar om. Det finns aldrig EN ENDA sanning, det finns däremot min eller din version av sanningen och båda är rätt, ingen är fel. Det är bara hur vi uppfattar olika situationer, och vi uppfattar ju inte allt på exakt samma sätt.

Det senaste halvåret har inte varit så jävla lattjolajbans. Jag trodde i min enfald att andra hajade det, men jag har nu insett att det inte är så. Bara för att jag fattade ett beslut så betyder inte det att det, varken var ett lätt beslut, eller att jag har suddat ut mitt "förra" liv för att ge plats för det "nya".
Jag känner också saker. Jag känner en hel massa saker som skuld, misslyckande och alla nedtryckande saker man kan komma på.

Nej jag har inte varit någon bra flickvän/fru. Jag har varit egoistisk samtidigt som jag har försökt kompensera den sida av mig som jag alltid känt aldrig har passat in genom att trycka undan den och försöka anpassa mig till hur jag tror alla andra vill att jag ska vara. Hur man "ska" vara.
Det är det största felet jag har gjort för så kan man inte leva. Man kan inte leva ett liv genom att vara någon annan, någon som man tror att andra tycker är bra fast man ändå inte riktigt är säker. Hur ser den bilden ut egentligen? I mitt huvud har den sett ut ungefär som 70% Malin och 30% olika. Olika beroende på vilka människor jag haft runt mig, vilka situatuioner jag ställts inför. Eller kanske det har varit 30/70 ibland?

Så jag måste lära mig. Jag har aldrig någonin skyllt ifrån mig. Det som hänt är aldrig ENS fel, it takes two to tango, men jag måste lära mig att stå fast vid den JAG är.
Jag vill bara säga att jag inte glömt. Jag har inte glömt och jag har inte raderat någonting. Tänk på det är ni snälla. Jag är inget offer.

I´m only human....