Så vilsna

Läser just i en tidning om ett begrepp jag inte visste fanns, nämligen "digitalt självmord". Helt jävla fantastiskt! Fast inte på ett bra sätt! Det finns till och med websidor som ska hjälpa oss att radera oss från sociala medier och självklart, det ska finnas en business för allt.

För mig är det inte just Facebook som är mest skrämmande. Det är vi människor som skapar en till synes perfekt värld där vi hetsar varann till att försöka överträffa och förfina. Ett dockskåp av perfektionism. "Kolla vilket fint kök vi har nu och här lagar vi bara mat som vi måste googla oss fram till för att kunna stava och just ja missade vi att länka till vår nästa vintersemesterresa, 5-stjärnigt javisst eller fanns det ännu bättre!!??"

Jag är väl inte bättre än nån annan. Klart man vill ha nåt roligt, spännande eller häftigt att berätta. Det finns väl inte en jävel som slänger upp en bild på fyra skivor blodpudding för att visa middagsmaten, såvida det inte är lite av ett skämt eller som ett försök till humanisering av hur fixerat livet har blivit!

Det jag tycker är riktigt sorgligt är att folk verkar må dåligt. Vi kan tydligen inte se att bakom den fina fasaden gömmer sig en smetig kylskåpsdörr, ostädade toaletter, pengabrist och allmänt elände. Inte ALLTID men det är skrämmande hur vi verkar tro att "alla andra" har det så förbannat bra. Alla utom en själv.

Hur blev det såhär? När blev vi så jäkla ytliga att vi inte kan leva med små fläckar? Vet vi inte ens vad som gör oss lyckliga längre? Är det så, att vi tar det säkra före det osäkra och gör som "alla andra" för då måste det ju bli rätt? Eller?

Jag har ju provat på det där men jag hoppas att jag inte gör samma tankevurpa igen. Det var inte för mig helt enkelt, jag behöver inte en yta, jag letar efter att uppgradera mjukvaran. Sitter hellre leende på en stol med tre ben istället för sönderstressad och gråtandes på en svindyr designerstol som ingen jävel kommer se. Om jag inte lägger upp bilden på Facebook förstås. Just det.