Idag har varit en ruskigt genuint förbaskat BRA dag!!
Studsade, mjäää okeeej jag släpade mig, upp klockan 06:10. Drog igång kaffebryggaren och lite gröt, slängde på mig träningskläder och gled ned på gymmet till 06:50. Körde ett rygg/biceps-pass kombinerat med hopprep mellan seten. Avslutade med att ro 500 m. Fattar inte hur fan jag ska kunna korta ned den tiden, jag kan ju för fan inte ro fortare för då flyger rumpan av sitsen! Får fila på den tekniken tror jag om det ska ge någon utdelning.
Jobbet bjöd på en fördjupad utbildning inom vår rökgas/vattenrening. Jag som inte har läst kemi sedan högstadiet,(och det enda jag kommer ihåg från den tiden var hur lustigt vår lärare sa "Håå-pluuss") hade det minst sagt knivigt! Det kändes lite som att jag ställt upp i ett 200m-lopp mot världens snabbaste löpare, jag insåg redan från början att tåget har gått för länge sen så att säga.
Men det är intressant och imorgon ska vi gå in mer på just vår anläggning och det ska bli skoj!
Största delen av tiden är jag förbannat lycklig, glad och tillfreds med det mesta. Sen vet jag inte varför men jag får hung-ups på vissa saker som händer, hur folk beter sig, för att i nästa sekund nästan skämmas för att jag ens bryr mig. Då undrar jag om det är något jag gillar, att känna mig lite som ett offer inombords, att tycka lite synd om mig när jag finner att jag blivit orättvist behandlad. Jag kan ju välja att rycka på axlarna och strunta i det, tänka att "hey it´s your lost", men ändå.....Är det rätt att göra så? Är det rätt att vägra bry sig? Skyddar man verkligen sig själv då? Är det inte bättre att någon gång sätta ned foten och säga "Nej vet du vad, det där var inte schysst så gör inte om det där"?
Jag borde verkligen göra det senare ibland. Säga ifrån. Annars blir man så lätt överkörd och har det hänt en gång är det lätt att människor hamnar i samma hjulspår och gör det om och om igen, utan att ens tänka på det eftersom "Vaddå det var ju okej sist?!"
Men när det kommer till de som står en närmast då? Vad kan man kräva av dem? Ska de alltid stå bakom en, vad det än gäller, eller "får" de ta avstånd och välja en annan väg? Jag är lite osäker här faktiskt, men behöver jag egentligen vara det? Om det inte känns bra för mig, om JAG blir ledsen, så har jag väl rätt att tycka något?
Fast jag antar att jag kommer göra precis som alltid. Först acceptera, sen fundera, sen reagera och efter det.......acceptera igen och låta allt rinna ut i sanden.
Just nu har jag egentligen inte plats alls för ledsna tankar, jag är alldeles för full av good vibrations för att det ska fastna på mig :) Det är bara ibland, när jag känner att vissa saker inte går att sudda bort och göra om till hur det var förut som jag halkar till. För en sekund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar