Begravning

Ja se då var det lördag igen och mycket skoj, spännande och lite skrämmande står på tapeten. Först måste jag bara berätta något tråkigt och det handlar om begravningar.

Igår begravdes Arnes farfar. Trodde inte att det skulle påverka mig på det sätt det gjorde i och med att jag inte hade träffat honom så speciellt många gånger. Jag trodde främst att det skulle bli jobbigt att se Arne ledsen och att jag främst skulle vara ett stöd för honom.
Alby kyrka är en väldigt mysig lite kyrka, perfekt för små, intima bröllop. För en begravning ingav den ett lugn, som om den talade om för oss att "Det är lugnt, nu tar jag över".

Tårarna började rinna så fort kantorn började spela "Öppna landskap" på orgeln. Det var så vackert och så ändlöst sorgset. Tårarna slutade rinna först när kistan hade burits ut av närmsta släkten. Däremellan var det en jättefin begravning, verkligen värdig Hugo. Barnen berättade om när de fått vara med i skogen och lantbruket, hur viktig vedhögen och potatislandet var för honom. Själv tänkte jag på hur välkomnande det alltid var att stiga in i huset. Det var som om de alltid hade känt mig på något sätt.

Begravningar får mig även att tänka på andra sorgsna tankar som lätt sammankopplas till detta. Jag tänkte givetvis på den förra begravningen jag och Arne var på, Arnes mammas. Det var det mest orättvisa som kunde ha hänt, en sådan UNDERBAR människa SKA bara inte dö förrän hon levt minst hundra år! Ändå sker det.
Sedan undrar jag hur det känns för Arnes farmor. Nu är det hon kvar, hon har förlorat sin livskamrat, det som stod henne närmare än någon annan. Dock förundras jag över hennes lugn. Hon tog det sakligt, sa att nu hade han det bra, han var där han hörde hemma och att han hade haft ett bra liv. Det var dags nu.

Efter begravningen hölls tal om hur olika personer fått ta del av hans liv på olika sätt. Alla hade de gemensamt att han var en man med stort och varmt hjärta och att han alltid gjorde det han kunde för de sina men även för andra.

När jag ska begravas vill jag inte att folk ska vara svartklädda. Jag vet, det hör till, men det är inte så jag vill ha det. Jag vill ha lite färg och fart, jag är ingen dyster människa till sinnet. Nej på med det var och en trivs med, minns mig med skratt och känn inte sorg att jag är borta utan gläds åt den fina tid jag haft på denna jord. För det ska ni veta att det kan jag redan säga att jag har/har haft, och jag är superglad över varje dag som kommer till mig.
Ofta ser man inte sånt, man grämer sig över sånt som man tycker är skit, men så länge man får ha hälsan och MÖJLIGHETEN att göra det man drömmer om.....Då ska man vara nöjd.

Ikväll till exempel. Då ska jag på salsafest och jag hoppas och tror att IT´S GONNA BE A BLAST!!!!

Återkommer med detaljer...