Det var en tidig morgon. Malin hade en låååååång arbetsdag framför sig. Hon stapplade in på sin arbetsplats med trötta steg och siktet inställt på kaffemaskinen. Efter ett febrilt tryckande på knappen hade hon fått i sig tillräckliga mängder för att hjärnan skulle börja fungera.
Hon satte fart ut i anläggningen, fortfarande med något trötta steg men med en förhoppning om bättring. Cykeln stod utanför dörren. Finemang tänkte hon, jag cyklar!
Solen tittade fram och trots att det blåste kändes det ändå rätt behagligt. En fin höstdag helt enkelt.
På väg tillbaka ser hon att hon inte är ensam. Något lurar bakom en buske vid bergsväggen. VAFALLS?!
Är det något som berget har spottat ut? Är det en miljöaktivist på väg att anfalla? Eller är det rätt och slätt en spion från ett icke EU-land som fått i uppdrag att undersöka hur i helvete våra miljövärden kan vara så bra?
Nä.
Det är något mycket renare, vackrare och sötare. En hare! Eller rättare sagt, DERAS hare! Deras alldeles egna maskot som funnit där i alla fal så länge hennes små fötter trampat runt på asfalten.
Förtjust trampade hon sakta sakta för att inte skrämma den.
Resten av dagen värmdes Malins hjärta av tanken på den lilla varelsen som så sorglöst skuttade runt. Fri som fågeln.
Hemgången var nära. Malin sprang ut till sin gamle trotjänare Ådi som snällt stod och väntade. Omtänksam som hon är väntade hon några minuter tills automatchoken (som naturligtvis är felande) slutade mata onödig bensin, och rattade sedan mot grindarna.
Plötsligt ser hon något i ögonvrån och sedan smäller det till. Allt blir väldigt tyst men i backspegeln ser hon någon som hon ALDRIG MER vill se. Det är något som ligger på vägen. Något som sprattlar förtvivlat och kämpar för att komma på fötter. Eller tassar. Eller klövar.
HAREEEEEEENNNNN!!!!!!!!!!!!!!!
ÅDI VI HAR DÖDAT HAREN!!!!!!!!
Förtvivlat ringer hon kontrollrummet som lovar rycka ut för att barmhärtigt släcka dess liv.
En till bil kommer. Det är den vanligtvis mindre heroiske arbetskollegan som rullar fram.
"KÖR ÖVER HAREN!" skriker hon, "KÖR ÖVER DEEEEEN SÅ DEN SLUTAR SPRATTLA!!!"
Kabonk. Kabonk. Bara sådär har de släckt ett oskyldigt liv.
Hjälp-mördar-gruppen kommer på packmoppen med en slägga i högsta hugg. Men det är redan över. Nothing to do. Endast att skrapa upp kvarlevorna och kremera dem. Blodpölen på asfalten vittnar om att något fasansfullt just har skett.
Resterande timmar som är kvar av dygnet ägnas åt att klä däcken med bomull och karossen med skumgummi. Nyckeln borde egentligen ligga på havets botten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar