Livsöden

Jag älskar verkligen att läsa om andra människors liv. Så har det nog alltid varit när jag tänker efter. Som barn låg jag i mormors hammock och slukade gamla veckotidningar, läste pärm till pärm om uppslitande skilsmässor, folk som råkat ut för fruktansvärda olyckor och fått livslusten tillbaka. Det är just det där sista som alltid har tilltalat mig, det enda som egentligen är intressant, att klara sig igenom något så nattsvart och komma ut på andra sidan, helskinnad och full av energi.

Det får mig att känna hopp, det känns tryggt. Att hur det än är, vad som än sker så är det aldrig kört förrän man är stendöd. Finns det inte en viss tröst i det så säg?!
Kan andra så måste väl jag också överleva olycka och hemskheter. Jag är ju varken bättre eller sämre än någon annan.

Det tar tid. Jag som är så otålig måste lära mig att vissa saker bestämmer jag helt enkelt inte över, trots att det är mitt liv och min tid. Det tar även tid att lära mig att det INTE ÄR NÅGOT FEL PÅ MIG! Så länge som jag har trott det, det måste vara hela livet. När jag nu börjar upptäcka att det kanske ända finns plats för mig i världen så känns det på ett sätt skönt, på ett sätt katastrofalt eftersom det innebär att jag måste göra stora förändringar. Som jag ibland önskar att jag var "som alla andra" hur nu det är. Iaf som det ser ut att vara, det är väl den närmaste sanningen.

Jag är ledsen. Jag är ledsen för all smärta jag orsakat och orsakar de jag har närmast mitt hjärta, men jag hoppas ni förstår och att det i slutändan blir bra. Just nu fortsätter min semester, lite på flykt, lite på jakt.

Njut av varje bra sekund, ta det aldrig för givet!