....jo det visste jag faktiskt visst!
Jag hade en vän. Till alldeles nyss hade jag en av de finaste människor riktigt nära mitt hjärta, och
det visste jag om!!
Jag visste precis vad jag hade, det behövde jag inte förlora för att inse. Det jag däremot inte visste eller var förberedd på var den enorma sorg jag känner. Hela min kropp, min själ, min aura sörjer....rakt in genom märg och ben. Jag är liksom inte riktigt jag längre. Jo jag är jag men bara lite mindre. Du har tagit en pusselbit som var självklar, och nu kan jag inte se hur fan jag ska få pusslet färdigt!
Jag kan inte vara arg, eller jo det är jag men bara på mig själv. Det är min sämsta egenskap, att jag har svårt att se att andra gör fel, det är alltid mig själv jag hackar sönder i slutändan. Så du behöver inte vara orolig, jag ska inte vara sådär något mer. Jag ska inte vara nåt av det du vanligtvis är van. Det är inget jag själv väljer men när man förlorar något så förlorar man även en del av sig själv, stor eller liten.
Visst, mina ord kanske låter hårda men det är så jag funkar. Varje förlust gör att mitt inre dör en smula. Jag får svårare att känna, svårare att tro att något bra ska stanna längre än en sekund. Skaka av mig och gå vidare. Gå vidare. Jag saknar dig. Du har inte ens försvunnit för här inuti finns du fortfarande kvar, min hjärna har liksom inte den där Ctrl+alt+delete-funktionen även fast jag önskar att den hade just nu.
Vi dansade livet en stund, lite längre än en kafferast men alldeles för kort för att jag skulle hunnit dricka upp.
Vårda min pusselbit är du snäll. Lämna inte tillbaka den för även om du har målat om den för evigt så är det ändå du där under.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar