Innan jag hade fyllt 30 år hade jag hittat den. Den alldeles absolut perfekt formade pusselbiten som fattats mig ända sedan jag anlände till den här världen. Jag hade letat länge utan att egentligen veta vad jag letade efter. Vänt på varje sten, vridit på varje pusselbit som jag redan hade framför mig. Ändå var det något som alltid fattades...
Plötsligt en dag fanns den bara där. Så skimrande vacker att den nästan tog andan ur mig. Nej inte nästan, den TOG andan ur mig! Kanterna var alldeles perfekt formade, som gjutna ur vitaste guld, och när jag tog den i min hand var det som om den bara smälte ned och fyllde platsen i mitt pussel som jag alltid undrat hur jag skulle få klart. Utan motstånd och helt utav sig själv.
Jag var så oerhört fascinerad av min saknade pusselbit som nu var funnen, att jag inte kunde låta den vara. Jag petade, kände, vred och vände. Jag ömsom strök med fingertopparna ömsom nästan slet och drog i den. Allt för att försäkra mig om att den faktiskt tänkte ligga kvar.
När man gör så med en pusselbit skapas förslitningar. Det gnager och skaver i kanterna och till slut har det skapats ett mellanrum mellan den perfekta biten och resten av pusslet. Något känns obekvämt och det ser inte lika perfekt ut som förut. Förskräckt noterar jag förvandlingen, vad i helvete har jag gjort?!! Jag har skadat det vackraste som någonsin har funnits i mitt liv. Till stor del grundat på min egen osäkerhet och brist på självkänsla.
Det tog mig nästan 30 år att hitta den, och nu är det min uppgift att se till att den passar alldeles sådär perfekt igen....om det så ska ta mig 30 år till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar