Rock bottom

Jag har suttit och stirrat på skärmen väldigt länge just nu. Försöker välja orden så att de ska förmedla det jag vill få fram. Det är svårt. Jag har inga riktiga svar på ens vad jag skulle vilja berätta, så jag tror att jag kör på känslan. Jag vill förklara för er även om jag inte själv vet hur den resa jag nu har startat kommer att se ut. Hur jag kommer att se ut. Kommer jag att vara samma Malin som innan? Samma, fast bättre förpackad på något sätt?

Att missbruka.
Det finns olika former av missbruk. Substansmissbruk, där man använder sig av droger, alkohol etc för att uppnå rus. Det andra är beteendemissbruk, vilket betyder att man använder sig av tex spel eller sex för att kicka igång belöningssystemet. Det är också i den kategorin som jag placerar mig själv. Nej, jag har varken spelat bort mina pengar eller maniskt sökt gata upp och gata ned efter en tillfällig sängkamrat, så ni kan börja andas igen, no worries.

Däremot har jag insett att jag har ett problem. Ett problem som jag så länge har valt att blunda för, även om jag känt vissa återkommande drag när jag ställts inför situationer som är jobbiga. Jag flyr. Jag springer för mitt liv. Dag ut och dag in är jag ständigt på väg någonstans. Aldrig här och nu. Jag kan se vissa små små saker som bringar lycka och njuta av det, som tex att dricka kaffe på en solvarm terass, men på det stora hela lever jag alltid i framtiden. Som om hoppet om att det kommer bättre tider ska göra saker lättare. Jag har alltid trott att jag varit på väg TILL någonting, innan jag nyligen insåg att det är precis tvärtom. Jag kämpar som ett djur för att ta mig BORT från någonting, och detta någonting är inget annat än mig själv.



Absolut.
"You´ll know when you get there"

Det sorgliga är att oftast är det precis det som behövs för att vakna upp. Tyvärr har det då oftast fått konsekvenser som tagit abnorma proportioner och som skadat mer än du någonsin trott varit möjligt.
Så det är där jag är nu. Längst ned och min enda tröst är att det åtminstone bara finns en väg att ta och det är uppåt. Tillbaka igen. Tillbaka och förhoppningsvis högre. I´ll rise above. Det jag är rädd för är själva resan dit. Ungefär som att boka biljett på ett tåg jag inte vet hur det ser ut, vilka stationer som det kommer att stanna vid, vilka som kommer att åka med och vilka som kommer att kliva av. Det enda jag vet är varifrån tåget startar, och den platsen är välbekant. Välbekant men inte ett dugg vacker. Det är absolut ingen plats jag vill stanna på, än mindre besöka om jag hade haft ett val. Men nu är jag här. Utav olika anledingar och dåligt fattade beslut står jag nu här. Resväskan är sporadiskt packad, kroppen är redo för strid. Uppsynen är beslutsam men vilsen, stark men rädd.

Så ha lite överseende med mig okej?
Jag finns, ni ser mig om ni sänker blicken och tar en titt under den där gråa, snötäckta stenen där borta. Även om jag väljer att spara min energi till mig och till den som betyder mer än livet för mig, så finns jag kvar. Jag passar bollen till er. Antingen väljer ni att plocka upp den och spela tillbaka, eller så tittar ni bara på när den rullar förbi. Just nu skiter jag ärligt talat i vilket, även om jag nog blir gladare ifall ni vill spela. Det kan lätt bli ensamt oct stort där ute på plan.