A second chance...

Jag har alltid varit en sådan person som givit andra människor en andra chans ifall de har tabbat sig på något sätt. Och en tredje. Och en fjärde. Och en.....Ja ni förstår hur jag menar. Alltid trott att det har varit JAG som har haft fel ifall jag kommit i dispyt med någon. Det har ibland resulterat i att vissa har fått mig att ramla mitt framför dem, men istället för att stanna till och hjälpa mig upp, har de istället bara klivit rakt över mig för att, eventuellt senare, återvända ifall det kniper. Vilket det oftast gör, och där står jag, med armarna utåtsträckta för att valla in dem i den trygga fålla som är jag och mitt liv.

Jag har aldrig, på något konstigt twistat vis,( naturligtvis när det gäller mig och mina tankar) aldrig trott att samma villkor har gällt för mig. Jag har kämpat så hårt för att alltid vara den där klanderfria tjejen som står pall för allt och dessutom gör det med bravur, ingenting rår på mig håhåjaja jag kör tills det brakar och inte ens då har det gått åt helvete. Egentligen. Jo tjena!

Nu...
Nu när jag äntligen har tvättat bort masken och verkligen visat att "Hej det här är jag, inte alltid så jävla fantastisk som ni kanske må tro", så har jag mötts av....ja, jag kan knappt tro det själv men KÄRLEK är precis det som slagit tillbaka på mig. Ren, äkta jävla kärlek, och det är nästan för mycket för att jag ska kunna ta in det, fatta och förstå!
Det finns ingenting kvar att dölja. Allt som jag har kämpat med sedan barnsben, allt "jomen det kommer ordna sig, jag kommer leva och lära, bara jag utsätter mig för det jag tycker är svårt så kommer jag att få erfarenheter och lära mig tackla allt på ett helt nytt sätt"......Allt det är ute och out in the open, och det enda som jag har mötts av är denna gränslösa kärlek från de personer jag allra mest önskar den av. Ofattbart!

Det får mig ändå att tycka om mig själv, i alla fall lite. Man kan alltså göra misstag, och det är okej. Såvida man står för handlingen, tar konsekvenserna och försöker hela och bättra. Göra allt för att det aldrig, aldrig ska gå så fel igen. Det är egentligen det det handlar om. Det som skiljer det onda från det goda.

Jag är inte okej. Inte på långa vägar. Det kommer krävas tid och tålamod, två saker som jag aldrig varit bra att hushålla med, men nu måste jag lära mig. Jag har dock landat. Efter att ha svävat runt som en väderbiten och naggad ballong, rastlös och alltid på väg, har jag på något sätt landat. Det är min tur nu. Min tur att nysta upp och reda ut det där trassliga fisknätet som har samlat på sig alldeles för mycket skit för att kunna användas på rätt sätt. För jag kommer att behöva det sedan. Jag vill visa hur vackert något som varit skadat ändå kan bli. Med tid, tålamod och kunskap. Jag vill stå där vid vattnet en tidig sommarmorgon, och räcka över det där nätet till den person som var den första att se hur trasigt det egentligen var från början. Den som fått mig att börja kämpa. Den som fått mig att känna att det faktiskt finns något att kämpa för. Den person som jag älskar och har älskat sedan första stund. Jag hoppas att du kommer att stå där vid vattenbrynet när jag kommer.....