....leta då reda på den person som har förlorat allt. Det är förmodligen enda gången du kommer få höra en absolut sanning, rakt ifrån hjärtat. Finns liksom inget mer att förlora. På ett sätt är det en ren befrielse, men orsaken och vägen dit kan kasta ett ganska bittert sken över processen.
Alla gör misstag. Vad som avgör straffet är hur personen hanterar det som kommer efter. Att ta ansvar, stå för konsekvenserna, lära av det som hänt.....och försöka göra allt för att inte samma misstag ska ske igen.....Det avgör i princip allt.
Det är där jag befinner mig just nu. Jag försöker acceptera, studera och analysera. Det gäller att inte fastna men herregud så ofta jag gör det ändå! Jag kör i diket, hakar upp mig och har svårt att se en utväg. Blickar framåt men hamnar ändå hela tiden i baksätet, med ryggen mot framtiden, krampaktigt hållandes i ryggstödet och med ögonen flackande mot det som fladdrar förbi längs vägen jag åker på. Kan inte riktigt fästa blicken, tappar fotfästet. Faller bakåt, hela tiden bakåt, men försöker luta mig framåt. Försöker tränga igenom för att skapa en vision av vad som istället kommer emot mig.
Jag vet att det går. Det är det som gör det så frustrerande. Att det verkar stå stilla just nu. Ändå känns det som att jag klivit ur ett vacuum. Det känns bra men ändå fruktansvärt. Kanske lite ungefär som att vakna ur en koma efter en tragisk olycka och minnas allt som hänt.
Min kropp har tagit sig ur koman. Den har kopplat ur alla slangar som hindrat den från att röra sig framåt och leta efter den rätta vägen.
Jag är ledsen, det är jag, men ändå hoppfull. Krossad men ändå glad. Jävligt sjuka känslor som hela tiden krockar. Men jag är på väg. Resan mot en fantastisk framtid har börjat, och jag hoppas att jag även i fortsättningen får välja vilken jag vill ha på passagerarsidan. Tätt, tätt, nära, nära. Det finns egentligen inget annat alternativ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar