Nu är det inte lika lätt dock. Det finns ingenstans att ta vägen annat än rakt på. Jag måste face my fear, ta tjuren vid hornen, hoppa över helvetesgapet, brottas med en krokodil.....you name it men jag måste göra allt jag kan för att ta mig igenom. Jag vet inte hur jag kommer se ut på insidan varken under eller efteråt. Just nu finns ingenting som är jag kvar. Visst ser jag likadan ut när ni tittar på mig, men den som tittar tillbaka på er är allt annat än densamma. Det enda jag egentligen vet är att ingenting kommer att bli som det var. Förut. Både på gott och ont.
Så Kälen bringar inga lyckorop idag. Det känns lite som att jag står utanför och tittar på. Lite som en film. Jag drar i trådarna men flickan i filmen vill inte göra det jag ber henne. Hon lever ett eget liv, hon bestämmer över mig. Jag vet att ni inte ser. Inte ens ett tränat öga kan bedöma katastrofen här inuti. Jag ler men kan inte vara säker på att det håller. När som helst kan tårarna komma och då måste jag ha en flyktplan. Det är mitt liv, min katastrof och jag vill inte dra in er i det. Inte mer än nödvändigt. Den här striden gör jag själv, även om jag är beroende av annat i periferin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar