Om det inte finns något svar....

Om man undrar något och verkligen verkligen känner att man behöver ett svar, ett "rätt" svar, men inget svar finns. Vad gör man då?
Just nu är jag väldigt rädd för det alternativet. Att det aldrig någonsin kommer att finnas ett konkret svar är jag beredd på, men att personen som ställer frågorna verkligen känner att denne måste ha ett riktigt svar.....ja, det gör mig väldigt, väldigt rädd.

Varför händer då oebgripliga saker?
Alla människor är olika redan från födseln. Vi har vissa gener och arvsanlag som skiljer oss från varandra redan när vi skapas. Efterhand samlar vi på oss en hel del erfarenheter, bra och dåliga, och utifrån dem försöker vi leva ett liv efter våra egna normer och lagar. Vilket inte alltid är rätt ska jag inflika. Ibland, när fel saker händer vid fel tidpunkt, allt ihopslängt, mixat och utspottat i en enda salig röra som kallas livet, ja då blir det fel. Det kan bli så oerhört, vansinnigt, obegripligt fel att det först inte ens är möjligt att ta in.

När det väl händer då, vad gör man då?
Ja när saker och ting går sådär snett att man knappt fattar ATT det har hänt, än mindre VARFÖR, ja då är det förmodligen dags att vakna upp, se nyktert på det som hänt och försöka ställa allt tillrätta igen. Backa bandet och få en chans att ändra går tyvärr inte. Däremot kan man försöka rätta till det som är fel inom sig själv. Rannsakning kanske är ordet jag söker. Man måste våga vända blicken in i sig själv, leta svaren på vad det var som fick allt att gå fullständigt käpprätt åt helvete, och sedan göra allt man kan för att det aldrig, aldrig ska ske igen!

Det är det jag ska göra nu. Rannsaka mig själv.
Jag har visst redan kommit en bra bit på vägen, vilket känns bra även om det borde ha skett för länge, länge sedan. Så nu ska jag gräva. Jag är lite rädd för vad jag kommer att hitta, men jag ska försöka att vara Pippi Långstrump när hon sakletade. Ta emot allt som kommer utan fördomar och istället med nyfikenhet. Vända och vrida på varenda kloss för att få ut så mycket som möjligt av fyndet. Damma av alla hörn för att sedan stapla allt jag hittar på rad. Då kan jag förhoppningsvis se helheten, rensa bort det som är onödigt, och peta fram det som behövs.

Tid och tålamod.
Ja det kommer att behövas stora doser av båda. Jag tänker lägga ned så mycket som behövs och inser vikten av dem båda. Det finns liksom inga genvägar längre. Jag har irrat runt och klarat mig förvånansvärt länge, men jag är glad att det fanns ett slut.