When the charger is broken

De flesta av er lever säkert med den minnesbilden av att jag har ettusenfemhundrasjuttioelva projekt på gång, ständigt rullande mot något nytt, något annat, något framåt, något, något. Hela tiden något. Aldrig stilla, aldrig med bristande energi.

Weeeelll......have I got news for you!

När ni tror att jag har en massa andra roliga saker för mig, som jag hellre valt istället för att hälsa på DIG eller DIG eller DIG eller DIG.....ja då föreslår jag att ni börjar tro på Tomten igen också.
För jag är slut! Duracellkaninen har visst ett bäst-före-datum, batterierna passar inte längre och om de så gjorde så är laddaren out of order. Broken as hell. Jag försöker att få ihop det. Jag vill så gärna, så mycket, men det är som om det bara tar stopp. Någonstans mellan allting och ingenting.

Jag ser besvikelsen i era ögon, frågorna, de flackande blickarna som försöker framkalla den "vanliga" Malin. Den som alltid är på väg, som inte ser några bekymmer, som inte INTE orkar, som har all tid i världen, som fixar och trixar, dansar och ler. Ja mina vänner, det är inte bara ni som är besvikna...

Jag har inte tid att känna såhär. Har inte tid att INTE känna heller så jag har liksom inget annat val. Jag måste pausa, rannsaka och sortera. Stolpa upp, sudda ut, plocka ned, plocka upp igen. Kisa, titta nära, titta på håll, titta på flera sätt och inga alls. Jag har så många bollar som snurrar i min skalle. Det är som ett enda stort jävla Keno som hela tiden väntar på att få spotta ut nya vinstnummer, men någonstans blir det fel. Bollarna hamnar inte där de ska.



Så vad gör jag då egentligen?
Jag sover. Eller, jag försöker att sova. Jag sover åt helvete för lite för att det ska kännas som att jag någonsin ska kunna sova ikapp. Och min kropp behöver sömn ska ni veta. Jag skiter i att det sitter småbarnsföräldrar där ute som rynkar på näsan nu och tycker att jag har världens bästa liv som kan sova när jag vill. Ja jag skiter i det för det här är MITT LIV, och jag behöver sova mycket. Mycket mer än vad jag hinner och gör. Nattjobb som kastas om till förmiddag, vända på dygnen, hinna lägga mig i tid för att orka upp på morgonen, bita ihop och mata mig igenom, försöka se ljuset där framme för där och då vet jag att jag i alla fall kommer att hamna i rätt dygnsrytm åtminstone för några timmar, några dagar framåt.
Lediga helger/dagar ska passas in för att hinna umgås med nära och kära och ändå räcker jag inte till. Ena foten här, andra foten i ingenstans, famlandes efter fäste.

Fast det är egentligen inte mitt skiftjobb som är problemet.
Det är jag själv och mina tankar, mina insikter om mig själv och mina val. Att förstå att pusslet var så mycket större än ett 1500 bitars som man löser över ett jullov, det tar på krafterna och känns riktigt jävla övermäktigt just nu.

Så nej, jag dissar inte någon av er för någon eller något annat. Eller jo, jag dissar er för MIG! Jag måste faktiskt det. Ibland tar jag mig tid till att försöka laga min laddare. Jag tittar på den, strör ut den över bordet, belyser den från olika håll, sätter ihop, testar, men lampan blinkar lika hopplöst röd ändå.