Min flock

Ju mer jag tänker på hur det känns att utforska vårt ursprung, hur vi levde, vad vi åt, hur vi jagade och hur vi använde våra kroppar, så känns allting bara så jäkla självklart!

Varför trivs jag bäst hemma i skogarna i Kälen, där vindarna blåser rena och starka och träden suckar lätt i samförstånd?

Varför känns det som att kittla själen med en fjäder varje gång jag får gå barfota längs en strand, och riktigt gräva ned tårna,känna hur de jobbar sig ned millimeter för millimeter, medan vattnet sakta gungar över dem?

Varför får jag en sådan hisnande känsla,som börjar i maggropen och växer sig utåt, uppåt, tills den sträcker sig genom hela min kropp, varje gång jag står på ett berg och stirrar ned i den djupa avgrunden där vattnet piskar sig ursinnigt mot klipporna?

Varför känner jag en sådan enorm frihetskänsla av att springa så fort det bara går, när håret dansar fritt och vinden smeker min kind?

Varför mår jag som allra bäst när kroppen får arbeta, när muskler, hjärta och hjärna tyst får samspela likt den bästa av stråkorkestrar?

Varför?
Cause we we're born to do it!! As simple as that, boomshakalak, så öppna papperet på den karamellen, studera den noga innan den sakta får smälta på tungan.

Jag tror att jag var en av jägarna. Jag såg till att alla orkade en liten liten bit till, genom glada tillrop och små svordomar. När jag själv kände trötthet bet jag ihop och sprang istället lite snabbare. Det var ifall jag jagade tillsammans med min flock. Ensam hade jag förmodligen slängt mig ned i en solig glänta och hoppats på att någon hjort skulle självdö rakt på mig, för jag kan vara lat som få när ingen ser på!

Jag hade trivts att inte vara bofast, ständigt på väg mot nya spännande mål, nya platser att se och nya stenar att hoppa på. Min trygghet hade varit min flock. Tillsammans hade vi varit oslagbara, och jag hade kunnat välja om jag ville delta eller hellre springa själv. Lite olika beroende på hur jag kände mig.

Jag hade känt mig kluven i släktskapet mellan män och kvinnor. Överlag kunde jag möta männen på ett visst plan, jag hade förstått spelreglerna och jag hade själv kunnat skapa egna.
Kvinnorna hade jag känt en viss osäkerhet inför. De hade ett kodspråk som gjorde att jag, när jag försökte, många gånger blev missförstådd och obekväm. Som att det var något alla delade i tyst samförstånd. Alla utom jag.

Jag saknar min flock. Den är utspridd och jag är vilsen, långt ifrån den hemtama miljö jag alltid varit så van vid. Nu syftar jag inte just på att jag är i ett annat land långt ifrån allt som jag känner igen. Nej den biten går alldeles galant och jag trivs hur bra som helst. Jag menar just i största allmänhet. Hur gör man när man hamnat en bit ifrån? Vad är det för spelregler som gäller? Kan jag kalla på den, min flock från länge sen, eller är det inte min sak att bestämma? Måste jag stryka runt längs kanterna, de oskrivna gränserna, och vänta på att än en gång få bli accepterad?

Jag väntar. Väntar och ser. Tills dess finner ni mig med tårna djupt ned i saltstänkt sand, där är jag förankrad, där är jag trygg.