Tillbaka till den 30:e sept

Den 30:e sept var min födelsedag. Jag kommer ihåg att jag var lite ledsen att jag inte fick frukost på sängen. Att en av mina närmsta vänner glömde att jag fyllde år. Att jag inte fick öppna ett enda prasselpaket. Ja, jag var lite ledsen av flera olika anledningar....

Det ni ska läsa nedan är vilka tankar en annan människa hade just den 30:e sept. Han heter Kristian Gidlund, är 29 år ung och vet inte ens om han kommer uppleva sin 30:e. Han heter Kristian och han ska dö i cancer.
Här är hans tankar:

"SÖNDAGEN DEN 30:E SEPTEMBER 2012

Det som är viktigt på riktigt

Jag kommer aldrig få de där barnen som jag har längtat efter.

Jag kommer aldrig bli den där pappan som jag har sett framför mig. Jag skulle bli en bra förälder. Det vet jag.

Vi kommer aldrig att klättra i träd, mina barn och jag – och som jag har längtat efter den dagen.

Jag kommer aldrig behöva gå upp mitt i natten för att trösta min lilla. Jag kommer aldrig känna utmattningen av att ha små barn. Jag kommer heller aldrig känna den lyckan.

Jag kommer aldrig behöva slita mitt hår av oro för att jag inte ska ha råd att försörja min familj vid månadens slut. Och jag kommer heller aldrig känna den oerhörda stoltheten över att faktiskt ha klarat det.

Mina föräldrar kommer aldrig få träffa mina barn.

Jag kommer aldrig göra den där flytten till New York.

Jag kommer aldrig kasta mig in i en taxi och ropa: ”Driver, follow that car” och faktiskt mena det.

Jag kommer aldrig få se Kalifornien.

Jag kommer aldrig få sitta med mina syskon, när vi alla tre är rynkiga och långsamma, och minnas barndomen med skratt och skarvade historier.

Jag kommer aldrig få höra om Mårtens äventyr ute i vida världen.

Jag kommer att ha dansat alldeles för lite.

Det finns mycket som gör ont när slutet har börjat."

Som sagt, våra tankar såg lite annorlunda ut just den där dagen. Varje dag förmodligen. Jag läser hans blogg och kan inte ens greppa hans oerhörda storsinta syn på det som har drabbat honom. Jag grinar för att jag inte fick frukost på sängen. Han är förmodligen nästan lycklig varje gång han faktiskt KAN göra den själv. För det kan vara den sista....

Att inte veta är en sak. Men att hela tiden, dag ut och dag in, sekund för sekund, se sin dom i ögonen. Säga att ja jag vet vad som väntar men det finns ingen chans i helvete att du ska få fucka upp den tid som jag har. Den tid som är min.

Så jag läser. Jag läser och gråter så det värker i bröstet. Om en människa som är allt jag önskar kunna vara, större än de flesta jag känner till. Jag önskar att jag kunde vara allt det där, allt utom en enda sak. Sjuk.

Sedan blir jag förbannad. Förbannad och besviken på mig själv. Att det ska krävas en annan människas helvete för att själv inse vilken bomullsklädd himmel jag själv befinner mig i. Det är inte ödmjukhet, det är att vara bortskämd!! Bortskämd ända till det djupaste av mina tandrötter, oförskämd till det innersta av min själ.

Jag vill tacka dig Kristian, och samtidigt säga förlåt. Du lär 1,5 miljoner människor något varje dag, och du har just lärt mig ungefär ALLT! Ok, det där var förmodligen rätt kitschigt och rent av jävligt töntigt och onödigt sagt, men det känns faktiskt lite så. Det jag har kvar att lära är, att snurra på den här tredimensionella bilden som kallas LIVET, och måla över alla mörka prickar med Tippex för att försöka få ut så mycket fint som möjligt. Jag lovar att försöka men förlåt mig om jag misslyckas. Jag kan aldrig bli som dina vackra tankar, but I'm sure as hell gonna give it a try!

Försöker få in länken till hans blogg men iPad from hell vill inte samarbeta så googla på "I kroppen min" eller leta reda på den under mina bloggar som jag följer.