Tjejmilen 2010

Nyss hemkommen efter en heeeeelt fantastisk och underbar helg i Stockholm!

Söndagens utmaning stod i fokus och jag hade med mig my crew bestående av:

Älsklingen

bäste bror och svägerska

samt

bäste Annika och Yrjö.

Jag var nervös, ja det var jag, men det var för att jag var rädd att i efterhand bli besviken för att tiden var dålig, att jag hade fått ont någonstans etc etc. Kort sagt så var jag rädd att misslyckas!

Tack och lov hände inget sådant och egentligen, vem fan MISSLYCKAS om man klarar att ta sig runt en bana på en mil, OAVSETT hur fort eller sakta det går??!!

Men here we go, prestationsångesten och jag, hand i hand.

Hade ju anmält mig till tidtagningsgrupp 2. Fick inte starta i grupp 1 då jag inte tidigare hade tävlat i något lopp. Stod ju liksom KLART OCH TYDLIGT vilka kvalifikationer man skulle ha för att ens tänka tanken att anmäla sig till grupp 2. MYCKET för att inte FÖRSTÖRA för de/oss som nu ville försöka få en så bra tid som möjligt.

MEN VAD ÄR DÅ DET FÖRSTA JAG SER när jag ställer mig i startfållan?? En tant som INTE ENS HAR tidtagningschip på sin nummerlapp. WHAT DA F&%K???? Nu var ju hon inte ensam. Knepigt va?

Det var HUR MÅNGA SOM HELST som började GÅ efter FEMTIO JÄVLA METER!!

Som tur var hade jag sedan Vårruset lärt mig att hålla mig till en kant för att lättare kunna ta mig om sniglar,(märk väl att alla har rätt att ta sig fram i sin egen takt men VÄLJ DÅ RÄTT GRUPP TACK) så jag sackade mig fram på högern för att plocka lite tid. Hade läst att banan till 95% bestod av asfalt vilket oroade mig då vänster vad bråkade lite. Nu ska jag väl istället TACKA de sniglar som jag lyckades ta mig om eftersom de inte gav mig någon annan möjlighet än att ta till diket och trädgrenarna för min framfart.

Hur som helst. Förutom den lilla parentesen så var det ett riktigt roligt och lättsprunget lopp. Sprang på 47.45 utan några större problem. Hade säkert kunnat kapa tiden ännu mer om jag hade startat längre fram samt inte hållit igen på slutet. Sprang tydligen om över 200 pers de sista 5 km :)

Det var en härlig känsla att, innan start, stå med ett helt gäng tjejer och tillsammans klappa takten till musiken och småhoppa för att peppa igång oss. Oslagart!

Nu ser jag fram emot nya mål. Nya tävlingar men samma crew :)