Heartbeats

Mitt hjärta slår i 200 knyck. Konstant. Det är nästan så att jag kan se det utanpå kroppen, febrilt arbetandes för att forsla blodet runt i min kropp. Det dras ihop för att suga in, och buktar ut för att pusha på. In och ut, in och ut. Jag tittar på, fascinerad och förundrad, undrandes när det ska lägga av och bli ett streck bland många andra. För det kan väl inte gå med på att jobba såhär någon längre stund? I så fall är mitt hjärta min absolut bästa kompis, typ som Gamle Svarten som bara travar på. Utan att ifrågasätta.

Vad är det då som orsakar detta frenetiska pulserande?
"One night to be confused, one night to speed up truth"......sjunger Gonzalos, för övrigt en av de bästa låtar som gjorts enligt min mening, men det är inte fullt så enkelt den här gången. Det är inte bara EN natt att vara förvirrad, det är dagar, timmar och sekunder. Hela tiden tickar det på. På ett sätt är det fruktansvärt påfrestande, på ett sätt skönt för ju längre det tickar på desto mindre tid har jag kvar att fatta ett beslut.

Jävlar vad seriös och dramatisk jag låter!
Men det är jävligt jobbigt att hela tiden vända för och emot, trygghet mot ovisshet, min "gut-feeling" ( som jag så jävla ofta och alltid skryter om att jag har och kan förlita mig på ) mot sunt förnuft. Ja ni ser ju! Sådär kan jag gå an för evigt!

Är det farligt att aldrig bli nöjd? Att hela tiden jaga perfektionism i allt man gör. Balans. Där har jag nog svaret tror jag. Jag måste leta perfektionism men ändå komma ihåg att stanna upp och överblicka det jag faktiskt har åstadkommit. Att ha en överblick är jag bra på, så det borde inte vara något problem.

Den här veckan har jag alldeles för mycket tid att spendera ensam. Brukar oftast inte vara någon bra kombination när jag funderar mycket. Det blir liksom så lätt fel då, jag girar in på fel spår och har svårt att ta mig in på rätt väg helt på egen hand.
Bara några dagar kvar av min utbildning. Självstudier, träning, träning av andra, hänga med på lite strapatser och vips så är veckan över. Förhoppningsvis står jag där på fredag med ett giltigt bevis på att jag faktiskt kan titulera mig som PT. How ´bout that liksom?