Innan jag berättar om min sagolikt underbara julhelg, för det har jag verkligen haft, måste jag bara få skriva lite om något lite mer tungt och jobbigt....
I helgen var första gången som jag var till huset sedan jag flyttade. Kände visserligen på mig innan att det skulle kännas konstigt men jag hade ingen aning om att det skulle vara överjävligt jobbigt!
Jag har en viss förmåga att "flytta fokus", det vill säga att jag, när jag står inför ett vägval, ofta har lätt att lägga det jobbiga åt sidan och tänka "Jaha nu har det här hänt, hur ska jag lösa det nu då?". Borsta av och gå vidare. Never look back. Fast nu ljuger jag lite, jag har ju även en grym förmåga att vrida och vända, älta och slita ut tills jag själv är ut och in och inte vet vilken sida som är rätt. Fast det är oftast vid mindre grejer jag gör så. När min dagmamma dog, när Arnes mamma dog......sådana katastrofgånger gör jag det jag gör bäst, flyttar fokus och löser problemen.
Lite så har jag nog gjort för att hantera separationen. Jag har insett vad jag måste göra, "fixat felet" och gått vidare. Utan att titta bakåt speciellt mycket. Liten backspegel, stor framruta oh yes.
Därför var det lite överraskande att köra in på parkeringen, like I did a hundred times before, och knockas av en känsla som jag inte riktigt kan beskriva. Allt var som förut, bara det att jag inte hör dit längre. Grannens hund kom och hälsade, Izzy ville ut och in, nästan alla saker stod på exakt samma ställe som när jag sist lämnade det.....Kort sagt like I never left!
Det kändes hemma fast ändå inte. Allt så välbekant, sättet att sitta i soffan, lukten, hur dörren känns att öppnas och stängas, hur kaffekoppen känns i handen. Jag har nog inte insett hur mycket det betyder för mig att ha något att kalla "hemma", det var nog det som överraskade mig mest. För här där jag bor nu är inte hemma, inte ett dugg. Inte så konstigt kanske att jag gärna åker härifrån för att umgås med folk så fort jag kan. Det är inte lägenheten i sig, den är jättemysig, det är mer att jag inte KÄNNER att jag hör hemma, inte någonstans just nu faktiskt. Det är lustigt hur man inser saker sådär helt plötsligt. Att inse varför det ena beror på det andra.
Det var i alla fall jätteskönt att sitta ned och prata med Arne. Det behövde vi nog båda. Skönt att kunna berätta om mitt liv och hur det nu ser ut. Utan att behöva känna mig dum på något vis.
Så nu vet ni det. Julhelgen är förbi och jag har fått fira med en helt underbar skara människor. Om jag har fått till några bilder ska jag mangla ut dem här. Hold on tight!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar