Oftast bryr jag mig alldeles för mycket om vad folk tycker och tänker om mig, vad de säger när jag inte hör. Ibland får jag höra saker som sagts om mig och då försöker jag ändra mig, bli "bättre" (om jag nu var så jävla kass innan är ju också diskuterbart!) och anpassa mig så att inte samma sak ska hända igen. Men ibland....
Ibland får jag bara den där "fuck you"-känslan. Den kommer när jag minst anar det, liksom helps me ride the wave genom att lyfta mig above and beyond alla dumma jävla kommentarer. Jag drar snabbt som ögat upp en betongmur, ja då har jag skills som bräcker Martin Timell med hästlängder, lägger ut taggtråd och när mörkret faller sätter jag mig bara ned och väntar.......och väntar.....Den stackare som tar sig över den muren DÅ kommer få ett helvete kan jag lova!
Det finns en grej med mig som många verkar ha problem med. Det är något som jag själv har funderat över, vänt och vridit, undrat om det är mig det beror på, är jag verkligen normalt funtad. Jag har ursäktat mig, försökt bända och vända för att ändra men ibland ( as in just nu) så känner jag att nä nu får det fan räcka! Jag är jag! Jag har alltid varit jag och kommer alltid att vara jag. Vissa värderingar, funderingar och mål kommer förmodligen att förändras längs vägen men på det stora hela så kommer jag stay the same. Om andra inte pallar med det så fine! Det är helt okej men gör det då inte till MITT problem! Jag har aldrig bett om att bli förstasidan på ert Aftonblad, jag nöjer mig med ett mindre inlägg på nöjessidan. That´s were I belong.
Om livet förändras för människor runt om mig så gör det det. Det är något man får acceptera och liksom "work around". Behöver inte vara krångligt eller konstigt bara för det. Men när folk gör mig till ett problem för något jag aldrig kommer kunna vara, ja då vet jag inte vad jag ska göra åt det. Är det något som görs för att få lite tv-såpa-feeling så kanske jag ska niga, tacka och ta emot att lilla jag är så intressant!
De flesta dagar skulle jag bli ledsen men idag. Idag har jag varit i mitt paradis på jorden och där kan ingen komma åt mig så idag är jag bara förbannad. NEJ! Jag tänker INTE ändra på mig! Så nu vet ni det!
Min pappa, från det ena till det andra, har alltid varit min idol. Jag har skrivit förr om att jag är pappas flicka och att allt han gör är bra, trots att han är hopplöst efter tidsmässigt och fortfarande lever på ungefär mjaaa låt oss säga 60-talet :) Han har ingen aning om hur man använder en mobiltelefon men vill gärna ha en som går att skicka bilder med. But why när han knappt kan ringa med den?!!
Idag i alla fall, när jag berättade att jag hade lyft 95 kg i marklyft klämmer karln ur sig:
"Jag lyfte 210 kg en gång jag."
SAY WHAT???!!!
Detta UTAN att någonsin tidigare försökt eller tränat inför. Han bara stegade upp på en tävling, för att hänga med brorsan sin så att han skulle slippa vara ensam. Började lyfta på 110 kg men då han kom till 215 kg orkade inte händerna hålla i så han tappade greppet. Men H.E.R.R.E.G.U.D!!!!! Tvåhundrajävlatio kilo!! Fick ju mitt resultat att framstå som a walk in the park för honom, det hade väl han lyft med ena handen. Typ.
Ja det är mycket man inte vet märker jag :)
Helgen har varit fantastiskt avslappnande. Kan behövas inför den stundande veckan som inte känns lockande på något sätt. Sjudagars på jobbet......hela påsk. Grattis Malin! Let the game begin.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar