I min släkt finns alkoholism. Det är både ett beroende och en sjukdom. Jag har alltid funderat över varför jag aldrig haft det där suget efter alkohol. Jag var 20 år när jag blev full första gången. Varför skulle jag dricka när folk trodde att jag var full ändå? Jag hade inga hämningar, inga problem att släppa loss. Där har inget egentligen ändrats, jag är nog more or less the same nu.
Därför har jag alltid sett mig själv som homesafe. Jag har inga problem med spriten, därför har jag karaktär och låter inget styra mig. Typ.
Läste en artikel om Mikael Persbrandt där han sa att han var en "beroendemänniska". Det kunde vara sprit, droger, sex, uppmärksamhet, U name it, men han behövde de där topparna som gör livet lite mer....ja lite mer värt på något sätt.
Jag inser att jag är fanimej likadan!! Inte så att jag har tagit till droger eller så men mitt beteendemönster drar ofta åt det hållet, beroendehållet that is. Nu har jag heller aldrig missbrukat sex men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte drivs av ett uppmärksamhetsberoende som gör att jag gärna slår knut på mig själv för att höra positiv feedback.
Träning. Samma sak. Jag måste hela tiden ha den där toppen, det där creddiga att "Fan det där var bra gjort, idag sprang jag 3 min snabbare, gjorde två mer intervaller, lyfte tyngre, gjorde crossfitpasset snabbare osv"
Jag kan liksom aldrig vara nöjd! That´s my problem!
Om man ser hur ett beroende utvecklar sig så börjar det ofta lite lätt. Man upptäcker något nytt som ger en eufori. Nästa gång, samma sak. Man börjar sammankoppla den där händelsen med feelgood-känslan, ser sambandet och sen är cirkusen igång. Man jagar känslan och hela tiden vill man nå högre och få en grymmare kick, tar fler risker,mår sämre när det inte känns som det ska, jaga, jaga tills det inte finns något mer att jaga. Känslan kan liksom inte infinna sig mer eftersom man sugit ut det gottaste och kvar finns bara en trasig disktrasa i ett mögligt diskbänkshörn.
Det här är en ny tanke för mig. Jag har aldrig sett mig själv på det sättet förut. Är det verkligen bara en dålig egenskap eller kan den hjälpa mig att på ett positivt sätt utveckla mig själv? Om man alltid är nöjd så strävar man väl aldrig framåt? Eller?
Nu kanske jag inte riktigt kan ställa ett svårt beroende som alkoholism bredvid mina små "highs and lows" men det finns ju ändå där. Skulle JAG kunna hamna så snett att jag en dag sitter i skiten och inte vet hur jag hamnade där? Ja. Förmodligen. Det kan nog alla, bara fel tid, fel plats och fel händelse så är det nog möjligt för alla.
Nej jag skulle ju inte förstöra påsken för er alla små påskägg där ute!
Eftersom jag jobbar hela helgen är jag strandad med mig själv och mina egna tankar. Sjukt trött som vanligt men funderar ändå på att ta en inlinestur bort till några goa vänner och se om de kan bjuda på lite kaffe. Om inte så har jag ju i alla fall fått lite motion:)
Glad påsk på er!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar