Kan motgångar vara Titanics livboj?

Jag har inte haft stora motgångar i mitt liv. Visst, jag har varit med om en del mindre trevliga saker, vissa som inte någon någonsin behöver vara med om, men på det stora hela har det flutit på bra utan de där riktigt stora bumps in the road.
Därför har jag väldigt svårt att hantera när det tar stopp. För mig finns det aldrig något stopp, det ska bara gå framåt, framåt hela tiden, så den ekvationen är väldigt svår för mig att få ihop. När det inte går som jag vill eller planerat, så kan jag inte få ihop mina ord till en vettig mening i skallen, mina ögon ser inte ett skit och mina ben vet inte vart de ska gå. Jag tiltar en aning helt enkelt. När jag tiltar vill jag gärna ha något som kan bromsa in och mjuka upp, något som jag kan hålla i för att inte ramla och något som kan peka ut en fungerande riktning så att jag inte springer vilse.

Det funkar inte så. Det jag får tag i, det jag håller i, vill nog inte riktigt ha den uppgiften. Vilket i och för sig är en sanning i sig, det är inte riktigt det som det är till för. Men ibland. Ibland vill jag bara sluta springa och försöka vara så jävla bra hela tiden. Ja jag är bra, men det finns en hel del damaged gods här också. Då behöver jag det där bordshörnet för att koordinera ihop benen så att jag kan resa mig igen.

I alla fall. När jag nu har börjat inse hur jag, eller hur jag inte, reagerar, så finns det hopp om liv. Jag kan liksom leka lite med mitt eget psyke. Jag kan välja att bara tänka hopplösa, ohälsosamma tankar och vips så har jag försatt mig i en rätt pissig situation. För mig egen del alltså. Är det något som jag har lärt mig det senaste året så är det att ju mer jag fokuserar på det negativa, desto mer negativt sprutar ut från mitt inre. Så varför ska jag då göra så mot mig själv?

Precis. Jag läser, begrundar, suddar ut och börjar om. Det är det jag gör just nu. Att tänka bakvänt, som min destruktiva sida gärna gör ibland, hjälper endast till att tjocka på och förstärka den negativa självbilden, och bidrar stort med att ge min positiva sida en rejäl släng av anorexia.

 Hey, that´s not the way I wanna see it!¨

Vem skulle någonsin vilja se det så?? Därför försöker jag kliva in och blockera mina egna tankar, (känn på den ni,) och göra om dem till något fint. Det är inte en 100% lösning, vissa gånger funkar det fan så dåligt. Men de gånger de slår på rätt sätt.....ooohhh sicken skön känsla!! Att ha kontroll över sitt eget välbefinnande, det är en rätt enorm kraft eller hur? Testa själva får ni se nästa gång ni står inför ett problem. Väljer ni att gräva ett hål och endast se det mörka i det, eller väljer ni att se vad ni kan ställa i hålet för att göra det fint igen?

Rewind, rewerse and rewrite.