För det är intressant, det här med relationer oss människor emellan. Intressant och tragiskt, jag börjar tappa tron på mänskligheten. Är det verkligen så, att de flesta lever ett liv de egentligen inte önskar, och att det enda sättet de kan få kickar någonstans ifrån är att söka bekräftelse hos det andra könet?
Jag har varit på alla sidor av realationsboken och nosat. Jag har blivit bedragen, jag har lurat, jag har sett och hört så mycket skit att det egentligen är ett under att jag fungerar såpass normalt som jag ändå gör. Att mina tankar och värderingar inte har grumlats till oigenkännlighet är kanske ändå det som gör att jag ser hoppets strimma.
Jag har nämligen en bild, det har jag alltid haft. En bild av hur JAG vill må, vad JAG vill få ut av en relation, hur JAG tycker att det ska vara för att finna balans, tillit och förståelse. Utan att kväva, utan att förebrå. Främst av allt vill jag..........
HA ROLIGT!!
Man måste kunna ha roligt tillsammans, det är en av grundbultarna som håller ihop skeppet.
Personen jag diskuterade med, menade att det är ju det vi är gjorda för, fortplantning! Wam bam kadaam, as simple as that. Jag vägrar liksom tro fullt och fast på det. Vi KAN inte bara vara djur, vi måste vara någonting mer. Okej, vi kanske är OLIKA typer av djur vi också. Det finns ju djurarter som håller ihop livet ut, sida vid sida tills den ena dör, precis som det finns de som endast skaffar en partner för att fortplanta sig eller som rent ut sagt skiter i VEM som gör vad as long as it´s happening.
Alla vill väl ha uppskattning. För den man är och det man gör. Herregud jag tänker inte sitta här som nån slags jävla moraltant och predika, men det finns ju olika vägar att gå. Det jag menar är, att jag jobbar trots allt på en mansdominerad arbetsplats och jag har några av världens bästa arbetskamrater, det ska ni veta. MEN! När livets hamsterhjul kuggar över och tenderar att fastna på samma ställe, finner jag rätt ofta samma beteende. Det är som en vild flock av vildhundar som släppts lös utan sin ledare. Förvirrade men dock målmedvetna och fullt på det klara med att "hey grabbar här kan vi fan göra som vi vill" så skenar de iväg, skyddade av nattens mörker.
Väl hemma fattar de inte varför deras partner "är zur med z". Men herregud jag tror att jag ska knäcka extra som relationsexpert, så jävla svårt verkar det ju inte vara!!
Med en sund relation menar jag en massa saker. Man är två som ska skapa trygghet, förståelse, balans och tillit. Däremellan ska man slänga in spontanitet, rymd och en sjujäkla massa sex och humor! Man ska INTE måsta tassa på tå och be om lov, eller försaka sådant som är viktigt för en, då har man tappat något av den där tryggheten, förståelsen, balansen eller tilliten. Däremot kan det vara svårt att ha den där lyxen av "ego", de som har barn till exempel måste ju försaka vissa saker för att över huvudtaget få det att gå ihop. Då förmodar jag naturligtvis att det de försaker rätt snabbt vägs upp av barnen och deras lycka. Cirkeln är sluten. Case is closed.
Något som förmodligen aldrig kommer att ta slut är detta eviga bekräftelsebehov vi människor trots allt besitter. Jag har alltid sagt att jag vägrar bli 75 bast och känna att det viktigaste i mitt liv är hur många rynkor jag har fått under åren, då skulle jag nog känna mig rätt misslyckad. Nej jag vill leva, må bra, njuta av varje stund som går, och jag vill känna att det liv jag valt att leva har valts av mig och ingen annan.
Just nu är det ju jäkligt enkelt att vara kaxig. Mitt bananskal som jag har halkat runt på har haft vett att välja rätt stigar trots att de inte har varit någon Autobahn direkt. Fast nej, jag tar tillbaka det där förresten och citerar en väldigt fin och klok Bea:
"Jag har fan inte haft tur, jag har kämpat mig till det här!"
Kom förresten på vad jag skulle använda för sökord innan katastrofen inföll........
.....SVANAR såklart!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar