Egentligen är det jag.
Jag är grinig. Grinig för att jag måste åka hem, för att min lediga vecka inte blir ett dugg ledig, för att jag inte har någon soffa att sitta i. Ja grinig för en hel del skitsaker helt enkelt. Det kommer bli mycket bättre så fort jag kommer hem, det är det här med att lämna, säga hej då, som jag har så jävla svårt för!
Så har det alltid varit. Jag grät som det barn jag var, varenda gång min moster åkte hem till Stockholm efter att ha varit i Norrland på jul, påsk eller semester.
Jag grät ett helt dygn när Ram, min indiske vän och arbetskollega, åkte hem till Indien igen. Fast det var lite annorlunda, man känner liksom på sig när det är the last time. Final call.
Så är det ju inte nu. Jag är ju tillbaka här nästa helg. Det är ju inte något som försvinner, det är bara det att jag mår så bra. Tillsammans. Dä ä grejer dä!
Man skulle kunna likna livet vid bubblor i en gröt som kokar. Vissa bubblor är stora. De syns, tar plats och man kan både se och höra när de försvinner. Vissa bubblor lämnar knappt ett märke. De är nödvändiga för processen men när de fullgjort sin plikt är de förbrukade och inte ens saknade.
Precis så är det i livet. Händelser, människor, känslor och tankar bubblar ständigt upp till ytan för att sedan försvinna. Mer eller mindre märkbart.
Jag önskar att mitt liv, som det är och känns just nu, var en stor såpbubbla som bara steg, högre och högre, skimrande och klar, utan att någonsin spricka och försvinna.
Tjejen bredvid mig börjar bli rätt intressant. Häver ur sig sitt liv för någon i luren. Intressant, inte för att hennes liv verkar outstanding på något vis, utan mer därför att hon skiter i att alla hör. Eller är det bara jag som börjar bli uttråkad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar