Love to hate you

Mat...

Mat är ett sådant oerhört laddat ämne, något som påverkar och sammanlänkar oss människor på egentligen alla sätt som finns. Det är ett sätt att socialisera, ett sätt att få oss att samarbeta och ett sätt att kommunicera. Tar man bort de möjligheten så blir vi handikappade. Om ni förstår mig rätt.

Idag är jag jävligt handikappad. Jag tänker mat, jag ser mat, jag vill ha mat, ta på mat, känna mat, laga mat, handla mat och ÄTA MAT!! Under den här perioden har det aldrig varit så jävligt som just nu. Ändå har jag fuskat, det ska jag villigt erkänna. Nej jag har inte köpt fyra chokladkakor, slitit av papperet innan jag lämnat affären och tryckt som ett djur vid sopinkastet för att hinna äta dem innan någon hunnit se mig. Så har jag INTE betett mig. Även fast tanken har slagit mig haha!

Nej jag har förmodligen istället ätit lite för stort kaloriintag än brukligt, trots att det skett i form av keso, nötter och dylikt. Nyttiga grejer alltså, som för mig ändå inte blir nyttigt just på grund av den anledningen, att det inte ryms i i mitt dagliga intag.

Jag längtar egentligen inte efter bullar, kakor, godis eller en flottig hamburgare. Jag längtar bara efter att få känna mig riktigt jävla mätt och full av energi! Jag vill kunna springa uppför den där backen utan att darra som ett asplöv efteråt. Jag vill kunna bära matkassarna uppför trappen utan att kippa efter andan som om kag vore en 96-årig gubbe med KOL. Jag längtar efter att känna att jag har ett val, att jag KAN välja att äta eller inte, att träna eller inte. Måsten har aldrig gynnat någon sådär jättebra tror jag.

Har min deff givit mig en snedvriden bild av mat? Nej, att jag skulle få ätstörningar i form av att INTE äta eller känna rädsla för mat på något sätt, är för mig en omöjlighet. Tack och lov, så ni behöver inte vara oroliga för det.

Däremot har jag fått lite känslan av att när maten står framme så skulle jag vilja sätta i mig allt innan det försvinner. Som om kroppen signalerar "ÄT för helvete, ÄT, för du vet inte när du får bli mätt nästa gång!"

Det är förmodligen någon form av överlevnadsinstinkt som kickar in. Jag hoppas den försvinner snart.

Två veckor kvar. Tio dagars promenerande kvar. Förra veckan tog nog mer kraft och energi än vad jag visste just då. Mitt i skiten gör man det bara, ingen mening att ödsla energi på att fundera över hur man mår. Det ska göras bara så då gör jag det. En vecka kvar, bit ihop eller bryt ihop. Har jag inte gjort det sista än så ska jag fan inte göra det nu heller!

Imorgon kanske bikinin kommer. Ska bli spännande att se hur den ser ut på. Med den enorma sprittande optimism som min kropp just nu besitter har jag inga höga förväntningar. Jag känner mig svälld, ur fas, ur form och ja jag slutar nog där innan ni sammankallar ett rescueteam och drar söderut haha!