Det är ungefär så det känns just nu. Hela våren, och hela jag också för den delen, har gått åt till att träna och tänka Tammerpokalen. Målet har varit att passa in på en scen där jag redan från början visste att jag inte riktigt hörde hemma. Inte min dröm, inte min lycka, men ändå är jag glad att jag har varit med och fullföljt resan. Hade aldrig egentligen haft tanken på att banga, en utmaning är en utmaning och det hade inte varit likt mig att inte anta den.
Nu efteråt känner jag mig lite förvirrad. Tom kanske, i den bemärkelsen att jag inte riktigt vet vad nästa mål ska bli. Inte tom för att jag saknar deffen, tillvägagångssättet på hur jag (inte) tränade, all matplanering osv osv, utan mer tom för att jag måste ha ett mål för att röra mig framåt. Jag kan inte träna "bara för att", fast just nu är det exakt det jag behöver. Jag behöver kasta bort tvånget och bara utforska det roliga. Känna hur min kropp svarar på kost och träning av olika slag. Just nu är den mest put on hold, och jag vet inte riktigt hur jag ska plocka upp luren för att svara.
När man ställer upp i en sådan här typ av tävling, en tävling som är rakt igenom baserad på ett utseende, får man vara beredd på att det är sådana typer av kommenterar man får före, under och efter. Det är ju trots allt det som är prestationen, det man har att jobba med och det som syns i form av framsteg och felsteg.
Det jag vill att ni ska veta är, att det ni ser på scenen, är inget varaktigt state of mind. Det är ett resultat av en grym karaktär, tjurighet och nyfikenhet. Otaliga mil som traskats i ur och skur, gympass som varit mer eller mindre lyckade eftersom man är så trött och slut att allt vettigt i en bara skriker SLUTA. Vad gör man? Jo, man fortsätter. Man lägger sin egen sundhet åt sidan för att kunna prestera. Lägg till en sista vecka, mardrömsvecka, där ni är allt annat än er själva. Gör precis tvärtemot det er kropp säger åt er att göra. Plugga ur ert eget förstånd, plugga i lurarna, höj musiken, fokusera på målet och förbise er själva. Det är allt. Enkelt va?
Slutspurten gör det ni ser där på scen, några få minuter av en evighet. Så nej, jag ser inte ut sådär 24 timmar om dygnet. Det är inget normaltillstånd, inget som en frisk kropp eftersträvar, så om ni föräntar er att ni ska kunna plugga anatomi direkt från min kropp idag, weeeeeeell forget it!
Jag har inga egentliga problem med att vara i blickfånget på det sättet. Problemen uppstår när jag SJÄLV är missnöjd. När min kropp inte är i fas, när jag känner mig trött, tung och tömd på energi och jag inte orkar med att använda den på det sätt jag vill och kan. Som nu.
Balans....
Jag måste hitta min balans. Balans mellan skola/fritid, träning/vila, att vara social/ha tid för mig själv, känna vad som får mig att må bra kontra vad jag bör undvika, kunna hantera kritik och sortera den som konstruktiv eller välja att plocka bort den ur mitt sinne ifall den är av ond karaktär.
Jag ska försöka göra detta utan att känna ett "måste". Jag gör det för att jag mår bra av det, för att utvecklas och vara en bra mäniska att ha runt sig.
Det kanske är det som ska bli målet. Att leva och må bra, träna för att det är kul och äta det jag tycker är gott och som dessutom är det bästa bränslet för en frisk och sund kropp. Allt i en enda harmoni. Jag och min kropp. Alfred och Emil. Lennon och Ono. Egentligen är det rätt logiskt va? :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar