Till det viktigaste jag har....

Jag vet att jag har varit ganska frånvarande den senaste tiden. Jag har inte lyssnat på det du haft att säga, "det är ju ändå bara en massa gnäll", något som jag verkligen inte orkat med att höra på.

Du har fått tillbringa rätt mycket tid on your own, ståendes i hallen med skorna på och inte vetat ifall du ska rusa emot mig eller vända om och gå. Mixed signals så att säga. Ena dagen varm, andra kall. Är det inte då man gör sitt allra bästa? När man hela tiden living on the edge, när allt sätts på sin spets och man inte kan slappna av för då går det bara käpprätt åt helvete. Right?

Jag har hört hur du ropat mitt namn i sömnen. Jag har noterat det men valt att inte bry mig. Det är säkert fler gånger än vad jag kan räkna, men jag har så många andra röster som skriker i mitt huvud, röster som är mycket viktigare än vad du någonsin har varit, så jag har oftast lagt kudden över huudet och försökt att somna om.

Jag har pressat dig, provocerat, ibland för att se hur långt jag kan gå. Till ingen nytta eftersom du aldrig har vikit en tum. Ju mer jag slår och pucklar på, desto starkare verkar du, envis som en tusenårig gammal fura står du pall för all skit jag vräker över dig. Without saying a word.....Du bara tittar på mig, biter ihop och tar nya tag.

Någon gång har jag faktiskt försökt att låta dig nå mig. Mest för din skull ska jag ärligt säga, jag själv är ju så van att du alltid finns där så varför skulle jag lägga ned tid och energi på det? Det har alltid slutat med samma sak, att jag reser mig och går, med orden hängandes i luften och en viss antydning till storm. En storm som alltid har ebbat ut, och slutat i ringar på vattnet. En enkel krusning om att något inte är riktigt rätt, men utan en vind så blåser ingenting till liv. Känns enklast att tänka så.

Den senaste tiden har jag dock märkt en viss tendens till blåst. Fortfarande inget som jag känner att jag behöver bry mig om, men ändå.....Det har fångat min uppmärksamhet och fått mig att fundera. Kanske kommer allt ändå inte att vara som det alltid har varit. Kanske kanske, att jag måste sakta ned, lyssna in och känna efter.......om jag vill att du och jag ska fortsätta ha ett underbart liv och stå där vid pensionens rand. Hand i hand och som bästa vänner.

Så nu ska jag sätta mig ned och lyssna. Jag ska stänga av alla andra frekvenser och bara ta in DIG! Jag känner att det är det som är det enda viktiga just nu. Så i helgen är det du och jag. Gör dig redo för en resa som du aldrig kommer glömma. Vi ska prata, älska och hata, kanske gråta och skrika lite, men det är ingen fara. Den här gången kommer du verkligen att nå fram.

Det enklaste man kan göra, men ändå det största man någonsin kan få.......
Det är min present till dig min KÄRA KROPP!!!!! ;)