Jag har sprungit väldigt länge, och nu är jag trött. Ändå fortsätter jag, trots att jag inte vet om jag är på väg från någonting eller till någonting. Kanske just därför. Om jag visste vad jag är på väg mot så kanske jag inte skulle gilla känslan och jag skulle slå av på takten.
Det finns dock en plats där jag känner att jag får vila. Jag kan låta mina små ben sakta ned farten tills att jag inte alls rör mig längre. Jag känner hur varje muskel slappnar av, hjärtat slår av på takten och lugnet breder ut sig i varje skrymsle och vrå.
Jag kan inte stanna där, inte just nu. Jag är bara en gäst på genomresa, med en evig jordenrunt-biljett i min hand. Vistelserna blir dock lite längre varje gång. En dag kanske jag får tillåtelse att stanna men det ligger inte i mina händer.
Boken jag håller i min hand säger att vi är födda att springa. Jag antar att det inte är på det sätt som jag springer just nu. Så jag måste lära mig att springa rätt. Små, lätta, trevande steg, väl uttänkta för att inte skada och noga planerade för att spara på energin. En energi som behövs till annat. Alla kan lära sig, så också jag. Det tar bara lite tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar