När mysiga saker gör ont

När husse åker bort får matte, ja eller vad jag är nuförtiden, ställa upp med en extratass. För er som inte har djur eller för er som tycker att en katt bara är en katt, är nog detta inslag rätt meningslöst. För mig finns det absolut inget meningslöst med det, inte ett dugg.

För mig är Izzy inte "bara en katt". Hon är en liten, ullig dampversion av mig. Alltid hungrig, smålat när tillfälle ges, yr, knasig, sällskapssjuk och allmänt dampig emellanåt. Hon är uppfostrad som en hund. Kör apport bättre än den bästa fågelhund, kommer när man visslar och följer med på promenader.

När jag bodde i huset gjorde hon mig galen ibland. När hon flög högt och lågt och rev av bromsmärken i sofftyget eller trampade runt i mitt ansikte klockan fem på morgonen för att upplysa att det minsann var dags att kliva upp, ja då var hon billig!

Nu.
Nu skulle jag ge vad som helst för att få vakna just på det sättet. Jag lämnade henne i huset eftersom det inte vore rätt att stänga in en utekatt i en liten lägenhet. En katt ska vara vild och fri, och man ska vara tacksam varje gång den vill komma hem eftersom det är något den bestämmer själv.

Så det gör ont.
Visst är det mysigt att få sno små stunder där jag kan trycka ned näsan i den mjuka, vita pälsen och känna värmen från en liten nos som buffar på uppmärksamhet. Men jag vet inte. Jag vet inte om det uppväger sorgen i att hon inte är min längre....

Lillgrisen å jag!